Upptäckte idag, till min kolossonorma (finns nog inget sådant ord) glädje att fantastiska Prisma tillhandahåller Brämhults färskpressade juice. Vad är nu detta för något undrar ni? Jo, det ska jag tala om. Det är juice av yppersta kvalitet. Märket fungerar som svensk hovleverantör av juice.

Nu är jag ingen rojalist, jag avskyr det svenska kungahuset som inte gör annat än lever på ett stort apanage. Dock är juicen fantastiskt god, märkte jag. Juicen är färskpressad i Italien (ja. ja, ingen är fulländad) och är tappad på flaska i kungariket Sverige. Juicen innehåller inga tillsatsämnen, utan enbart saften från apelsinerna. Jum jum!

Jag kunde, som ni kanske förstått, inte hålla mig från att handla ett stycke flaska. Denna gick loss på det gentila priset av 3,25 euro. Dyrt kan tyckas när man enbart fick en liter för denna peng. Noteras bör dock att en studerande också behöver lyxa till vardagen då och då. Jag gjorde detta i form av detta dryckesinköp.

Drycken skall förtäras inom de kommande tre dagarna enligt etiketten. Det ska nog inte bli några problem, med tanke på den fantastiska smaken.

Förresten så uttalar jag juice ‘joos’, inte ‘juice‘ eller ‘juus‘. Så det så.

Lasse G meddelade sin kandidatur i riksdagsvalet 2011 under gårdagen, idag meddelade två väldigt tunga namn sina beslut. Det största utropstecknet är förmodligen det att Wivan Nygård-Fagerudd meddelade att hon inte står till förfogande. Många väljare i Vasaregionen hade nog räknat med en kandidatur där.

Håkan Nordman meddelade att han drar sig tillbaka efter fem perioder i riksdagen. Det var kanske mer väntat. Nygård-Fagerudd hade med all säkerhet haft möjlighet att plocka röster där, men nu ser det mer tomt och än mer öppet ut. Nordman satsar vidare på lokalpolitiken, något som ju varit hans hjärtefråga länge.

Nu är det bara att vänta på nästa drag, vem flyttar schackpjäsen till näst? Mats Nylund och Anna-Maja Henriksson lär meddela att de kandiderar, men sen? Vem är näste man eller kvinna ut?

Idag fick jag så ett nytt förtroendeuppdrag. Jag blev medlem i KAV-motions styrelse för år 2010, med bidragsansökningar som ansvarsområde. Varför då detta? Föreningsliv och styrelsearbete är nästan som en drog. Har man en gång börjat, så är det väldigt svårt att sluta. Alltsedan jag blev sekreterare i Karperö UF 2003 har jag varit aktiv i någon förening.

I och med att mitt huvudtutorskap gått ut och att maffian bytt styrelse hade jag inget uppdrag inom studielivet förutom posten i Institutionsrådet. Nå, de som känner mig poängterar säkert att jag har en del att göra på det politiska planet.

Trots det så måste jag säga att det varit betydligt mindre än jag väntat mig. Jag har, alltsedan jag blev invald i kommunfullmäktige haft en ganska ballanserad roll i mina uppdrag. Det har inte blivit för mycket, trots att det sett mycket ut på pappret. Nu har jag ett nytt uppdrag, där jag får chansen att jobba för de studerandes bästa och där det finns nya utmaningar bakom hörnet.

Sedan får folk tycka vad de vill, jag har trots allt blivit en mycket bättre nej-sägare under det senaste året, jämfört med hur det var förr.

Ikväll skidar damerna och herrarna sina inledande etapper i OS. Jag vågar inte hoppas på någon finsk medalj. Däremot finns det väl en viss risk att Sverige kniper åtminstone en.

Oravais sade ja till samgång med Vörå-Maxmo i en rådgivande folkomröstning denna Alla hjärtans dag. 720 sade ja mot 593 nej. 25 röstade blankt. Exakt vad dessa 25 hade för mission i röstningsbåsen idag får man väl fråga sig. SFP-avhopparna i Ändring nu får vind i seglen, och de segdragna veteranerna som ska ha kvar Oravais som självständig kommun fick det än mer jobbigt.

Fullmäktige ska fatta det avgörande beslutet, men allt tyder väl på att man nu säger ja till en samgång, om än inte enhälligt. Folkomröstningen var rådgivande, men det finns säkert sådana som trotsar denna. Jag är, som flera andra statsvetare, ingen anhängare av folkomröstningar. Varför orkar jag inte gå in på nu, det får vi ta en annan gång.

Knappt har OS hunnit börja innan vår granne i väster börjar bortförklara de uteblivna medaljerna. Anna-Carin Olofsson-Zidek (visst har hon ett fantastiskt namn?) och Helena Jonsson misslyckades i gårdagens skidskyttesprint över 7,5 kilometer. Orsaken? Skidorna, om man ska tro svensk media.

Olofsson-Zidek, som normalt är en bra skidåkerska, gick i mål på 20:e plats, 57 sekunder efter segrarinnan. Hon hade, precis som vinnaren Kuzmina, en straffrunda i bagaget, det vill säga ett tidstillägg på dryga halvminuten. Jonsson var tolva, 47 sekunder efter, med två nollor i protokollet. Inga missar, men ändå så pass långt efter. Vem får bära hundhuvudet? Vallateamet, givetvis.

Vad som då är konstigt är att Anna-Maria Nilsson gick in på en 16:e plats, mellan Jonsson och Olofsson, 50 sekunder efter Kuzmina. Nilsson sköt, precis som Jonsson, felfritt. Olsson var tre sekunder efter Jonsson. Då skyller svenskarna fiaskot på dom som vallar skidorna. Logiskt?

Rimligtvis har Nilsson haft samma typ av valla under skidorna som både Jonsson och Olofsson-Zidek, annars är det ju ett tjänstefel utan dess like. Vad mitt lilla huvud då inte kan förstå är hur differensen mellan Jonsson och Nilsson bara är tre sekunder, då Nilsson normalt är mycket, mycket långsammare i spåret?

Olofsson-Zidek hade utan missen placerat sig på platserna 5-6, men hade ändå varit långt efter.

Man ska absolut inte döma ut någon efter ett lopp, men vibbarna man får är att svenskorna antingen var för tagna av stundens allvar, eller att man helt enkelt gått för hårt åt stjärnorna (Jonsson och Olofsson-Zidek) under uppladdningen. Den som lever får se.

Ikväll kan Hannu Manninen ta den där efterlängtade individuella OS-medaljen som han saknar. Guldet från Sapporo 2007 visar att han trots allt inte är någon värdelös mästerskapsåkare. Upp till Samppa Lajunens klass är det dock en bit. Han visste att det gällde att som allra bäst, när det gällde som mest.

Laken är världens fulaste fisk, eller, åtminstone en av dom fulare. Trots detta är den ack så god. Inte för att fisken i sig smakar särdeles mycket. Det är snarare hela rätten det är frågan om. Potatis, sås och lake. Det är vintermat i sitt esse här på Hultvägen. Jag äter kanske inte så mycket av själva fisken. Romen däremot är bland det godare som finns.

Vissa äter sik-, forell- eller löjrom, jag äter lakrom i form av romsmör. Det är i mitt tycke bland det godaste som finns att sätta på en knäckebrödsbit. Det är också en sak jag lärt mig äta. Det fanns mycket jag rynkade på näsan åt då jag var yngre, och just romsmör var bland det värre jag visste.

Smöret i fråga föll i samma kategori som kålrots- och morotslåda, lutfisk, blodbröd, leversås, sill och en del annat ”konstigt”. Det mesta går ner nu för tiden, med undantag för lutfisken och blodbrödet.

Efter den kulinariska succén lake väntar uppladdning inför kvällens OS-sändningar. Har Hannu Manninen bättre nerver än Janne Ahonen?

Har just ätit två portioner Flygande Jakob, tanken som slog mig och som slagit mig förr är den i rubriken. Skolköken och även studentrestaurangerna har de mest vansinniga namn på sina maträtter. Under tonårens glada tid avnjöts Gulasch från Pustan, Italiensk kötträtt och just Flygande Jakob i Smedsby.

Inte för att rätterna på något sätt anspelade på det som fanns i själva namnet, med undantag för den italienska kötträtten då, kanske. Den bestod av makaroner, malet kött och oregano, hör och häpna. Däremot, Flygande Jakob? Vem har kommit på namnet? Kycklingar flyger ju inte ens.

En helg helt utan Premier League-fotboll, mitt i smällkalla vintern? Hur är det möjligt? Hur har de tänkt egentligen? Även om jag stämplade mitt 16-raders redan i onsdags så föll helgen i glömska. Det är bara FA-cup och division I- och II-matcher på kupongen. Ändå känner jag mig mer säker än på länge, det kan bli mer än nio rätt idag.

För den som har koll på OS (jag räknas dit) så börjar spelen på riktigt idag. Nu är jag inte så intresserad av nattens shorttrack-program eller halfpipe. Snarare är det backhoppandet som blir intressant. Janne Ahonens näst sista chans till en individuell OS-medalj. Sedan avgörs damernas skidskytte över 7,5 kilometer senare, efter den beryktade schlagern. Sverige kan få en ruskigt bra start på detta vinter-OS.

Egentligen är det väl ”bara” två saker som retar upp mig just nu, om man bortser från den uteblivna självdisciplinen. Någon sådan har jag ju egentligen aldrig haft, men ändå. Två incidenter inom loppet av några minuter idag på eftermiddagen fick mig att se rött.

Först, en mamma som står och pratar världens mest klockrena svenska med sina barn i en kassakö. Hon pratar, pratar och pratar. Barnen svarar på lika bra svenska. Sedan, när det så är hennes tur, vad gör hon då? Jo, hon talar finska. Varför detta? Precis som vår före detta president sa i onsdags, så gör finlandssvenskarna fel när de inte ens pratar svenska när de borde. Varför gnälla över ett språk man inte talar fullt ut?

Sedan, en buss som absolut skulle tränga sig ut mellan mig och framförvarande bil. På 60-väg får de väl göra det, det är väl bilisterna som i första hand ska hålla sig undan. Dock ska bussarna svänga ut från hållplatserna på ett för trafiken säkert sätt. Bussen jag råkade ut för gjorde inte det. Jag fick stå på bromsen i halkan, medan bilen bakom fick göra det samma. Man äger väl inte hela vägen när man kör buss?

Märkligt vad alla miljöentusiaster blev tysta när snön väl kom. Nu, efter ett antal meter i drivorna och under 20 minusgrader på termometern är de ännu tystare. Klimatförändringarna har visst tagit ledigt.

Varför kommer det så enorma klagomål på Googles Street View egentligen? Vad har folk att dölja? Ansikten och registerplåtar är censurerade, dessutom så får man väl stå sitt kast ifall man gör något mindre lämpligt på bilderna, eller?