Återupplivar min blogg. Jo. Nu igen. Jag vet, det har hänt förr och den lär somna in som björnarna på Högholmen än en gång. För omväxlings skull kommer de här raderna och styckena att handla om lite kommunal ekonomi och lite hederlig gammal glömska. 

Kommunal ekonomi ja. Korsholms kommun fattar imorgon beslut om att höja skattesatsen för år 2014. Det är inget förstasidesstoff att så sker och ingenting som man lär ligga sömnlös över speciellt länge. Det handlar trots allt om det att Korsholm som kommun växer och att vi därigenom är tvungna att investera. Det kostar pengar att bygga ut skolor, bygga nytt närsjukhus och att sedan anställa människor för den verksamhet som ska bedrivas på dessa ställen. Jag var, under styrelsebehandlingen i måndags, för en höjning med 0,75 procent. Resultatet av omröstningen blev 1,00 då kommundirektörens förslag låg på 1,25.

Egentligen kvittar det om det blir 0,75 eller 1,00. Höjningen är hög nog som det är. Det jag efterlyste med en höjning på 0,75 var att den signal vi skickar ut i så fall är starkare än om vi tar in mer pengar genom en höjning på 1,00. Hur som behöver vi se över driften, och det arbetet är redan påbörjat.

Balansgången blir knepigare då man ser på hur mycket man ska våga investera de kommande åren. Korsholm investerar för många miljoner det kommande året och även om takten sägs bli lugnare de därpå följande åren handlar det fortfarande om mycket pengar. Dessutom tillåter en snävare investeringsbudget inte heller några större tilläggsbudgeter om ekonomin ska hållas i balans. På ett vis är det likväl lyxproblem vi pratar om. Korsholms kommun växer. Det flyttar in människor till kommunen och vi har trots allt ett näringsliv många avundas. Att utvecklingen sedan är vad den är och att statsandelarna stramas åt trots att kommunens uppgifter är desamma som tidigare är problem som vi inte är ensamma om att brottas med.

På tal om att brottas. Ingen kan väl ha undgått katastrofen som drabbat Filippinerna och de problem och elände folk där får brottas med. 10000 döda skvallrar om en katastrof svår att ta in för en individ i trygga Österbotten. Jag är den förste att erkänna att insamlingar likt de som nu startat behövs och igår lade även jag slantar i en av Röda korsets grytor. Det jag däremot ställer mig frågande till är hur i hela friden det ska krävas så pass många dödsoffer som över 10000 för att folk ska vakna och dra igång den ena kampanjen efter den andra på sociala medier.

Det har förmodligen att göra med att det egna minnet är alltför kort och att medias fokus just i november 2013 ligger på en storkatastrof i Asien. Det man då glömmer är att det dagligen dör tusentals människor i katastrofer runt om i världen och att de minsann behöver hjälp de också. Nu dör det ju tack och lov inte 10000 människor i oväder alltför ofta, men det faktum att svält, sjukdomar, krig och fattigdom härjar i Afrika och att det humanitära läget är vad det är i till exempel Syrien borde i min värld räcka för att folk ska förstå att en enskild punktinsats inte är nog.

Till sist: En gradu. Hur svår ska den vara att slutföra? Jag trodde min var klar här om dagen. Igår trodde jag att den inte skulle bli klar i år. Idag avslutade jag den. Tror jag. Ska jag bli politices magister till julen skulle jag behöva binda in den de kommande dagarna. Känns som om det får bära eller brista nu. Samtidigt är känslan av att inte ”gå i skolan längre” svår att ta in. I höst hade det trots allt gått 19 år sedan jag med nervösa kliv klev in i ett klassrum med gröna väggar tillsammans med 15 andra sjuåringar. Vi ritade första dagen. En gubbe, ett träd och ett hus. Jag blev klar först. Det blev jag inte med gradun.