Hört talas om Konstantin Olenin eller Roman Gofman? Inte? Tänkte väl det. Jag hade själv ingen aning om vad de ryska domarna som hudflängts efter gårdagens VM-kvartsfinal mellan Finland och Tjeckien hette. Än mindre vad de sysslat med fram till igår. Nu vet jag. Jag vet också att diskussionen som uppstått efter gårdagens finska uttåg ur VM helt saknar proportioner.

Olenin är rankad som en av KHL:s allra bästa domare och har dömt i ryska ligan sedan 2007. Gofman är inne på sin fjärde säsong i samma liga. Igår dömde duon matchen Tjeckien – Finland i Prag. En VM-kvartsfinal inför över 17000 åskådare. Ja, de gjorde ett antal missar. Ja, de kunde ha dömt annorlunda i vissa lägen. Avgjorde de matchen de dömde? Nej. Precis som inom fotbollen är det stört omöjligt att jämföra scenarier med varandra. Absolut inget säger att Finland hade vunnit matchen om domarna dömt annorlunda. Den svåravlivade myten om att ett resultat hade varit annorlunda ”bara domaren hade dömt straff” lever vidare, och det kommer uppenbarligen det finska domarhatet också att göra.

Diskussionen försvåras av att chefstränare Kari Jalonen och han som ses som hockey-Finlands allra heligaste ko, Antero Mertaranta, går i första ledet. I andra går sedan hela halva Facebook och stora delar av mitt flöde på Twitter. Igår kunde jag läsa mig till allt ifrån att Vladimir Putin köpt domarna till att det var IIHF och dess ordförande René Fasel som håvat fram rubelbuntarna åt Olenin och Gofman. Sådana diskussioner är för mig helt obegripliga och kunde med fog filtreras bort från sociala medier.

Jag hörde till dem som kritiserade den svenska domarduon som skickade Leo Komarov i duschen mot Ryssland. Jag vidhåller att domslutet var direkt felaktigt, vilket också sedan bekräftades av att Komarov inte fick en längre avstängning. Men. Proportionerna? Jag satt hemma i tv-soffan precis som alla andra och såg situationen tjugo gånger om. Domarna ska bestämma sig där och då. Mitt i infernot. Utan reprisbilder. Vem hade velat byta med svenskarna? Inte jag.

Det synonyma med diskussionen som uppstår är också att den drivs av personer som lever med idrotten under två veckor kring valborg varje år. Då man under i princip 365 dagar om året ser, deltar i och lever med tävlingsidrott vet man att misstag hör till. De jämnar också ut sig i längden. Det är absolut inget fel att engagera sig i tävlingsidrott lagom till hockey-VM. Tvärtom så behöver turneringar som avgörs varje år det för att alls kunna leva vidare. Dock måste man kunna hålla kritiken och diskussionerna på en nivå som skulle hålla året om, oavsett färg på glasögonen eller idrottsgren. Så är inte fallet nu.

Igår gjorde Janne Pesonen en klar miss som föranledde Tjeckiens 4-3-mål. Pekka Rinne släppte in fyra mål. Det hade han inte gjort sedan premiären mot USA. Hur mycket av snacket efteråt handlar om dem, eller om det faktum att Finland igår förlorade mot ett bättre hockeylag? Knappt något alls. Istället väljer hockeypubliken att fokusera på herrarna Olenin och Gofman. Skulle det brinnande intresset för att döma hockey hålla i sig skulle vi ha överfulla grundkurser för hockeydomare inför kommande säsong. När det sedan kommer till kritan är det inte så roligt längre. Då är det bäst att göma sig bakom sitt alias på sociala medier, nedkrupen i soffhörnet tittandes på reprisbilder.

Fokusera på idrotten och njut av den. Det tänker jag göra under de fyra matcher som återstår av årets VM.

På måndagskvällen tog kommunfullmäktige i Korsholm det jag och många andra med mig upplever som ett positivt och korrekt beslut. Korsholm beslöt att ”köpa ut” Vasa ur det område där hästsportcentret från början var planerat. Jag ska här försöka reda ut varför jag tycker som jag tycker och samtidigt försöka blicka lite framåt. 

För det första löser vi, genom samstämmiga beslut i ägarkommunerna, en hel del knutar och lösa problem. Det första och egentligen största problemet är den så kallade träningshallen som just nu byggs på Kopparön. Denna har hittills varit ”ofinansierad” och bekostats genom ett räntefritt kassalån från Vasa stad. Nu tar bägge kommunerna sitt ansvar som ägare och betalar den träningsisen. För det andra löser vi den så kallade ligakonverteringen av tävlingshallen. För att Sport alls ska få spela ligahockey på Kopparön krävs det fler publikplatser. Nu är bägge kommunerna med om att finansiera den utbyggnaden.

För det tredje löser vi i Korsholm problemet med ett för stort ägande i ishallen. Vi har fram tills nu ägt över 21 procent, vilket sett till hur mycket vi använder av hallarna är på tok för mycket. Trots att vi nu går ner till 16 procent lär kommunen få sälja träningsturer vidare, men antalet turer vi säljer blir avsevärt mycket färre. Att vi dessutom drar ner på driften av hallen i och med den minskade andelen i hallen är förstås också ett plus. Korsholm har ett fullmäktigebeslut på att minska ägarandelen i ishallen under 2014, och detta löser vi nu.

För det fjärde tror jag i ärlighetens namn att räddningen för hästsporten i regionen är att, återigen, börja på ny kula. Hästsportcentret har, allt sedan man konstaterade att det ter sig på tok för dyrt att förverkliga det som man hade tänkt sig från början i Tölby, stampat på stället och tagit stor energi av samkommunen Vasaregionens Arenor. Genom driftiga personer som Monica Sirén-Aura och ett enträget arbete i samråd med aktörerna så tror åtminstone jag att vi får till en vettig lösning, i Tölby eller någon annanstans. Det talades på dagens möte om att svika löften genom att inte bygga något på området som köpts in. Jag anser inte att några löften är svikna så länge det finns beslut om att driva frågan om ett ridsportcenter.

Baksidan av myntet? Att vi i kommunen får slanta upp med de slantar vi nu får slanta upp. I mina ögon väger dock den goda affär vi gör över så pass mycket att vi kan ta beslutet och se det som acceptabelt. Sett till vad vi får ut, och till vad vi sparar i drift de kommande åren måste man kunna anse affären som god.

I övrigt då?
Tja, pratar man idrottsanläggningar så kan man konstatera att VPS nu fattat beslut om att spela sina hemmamatcher i Europa League-kvalet på Tehtaan Kenttä (tror inte den har något officiellt svenskt namn) i Valkeakoski (har definitivt inget svenskt namn). Kommunen är, sett till befolkningsmängd, inte mycket större än Korsholm men har en plan och en arena som är fullt spelbar vad gäller EL-matcher efter Hakas storhetsdagar. Det att VPS får inleda den krokiga vägen mot Stadion Narodowy i Warszawa 280 kilometer hemifrån är inget annat än ett kvitto på att man halkat efter vad gäller satsningar på Sandviken. Nu när vi bevisligen får en ligaduglig ishall på Kopparön (åtminstone en tid framåt) borde nog en arena från 1930-talet stå på tur. Kan man tycka.

Fredagen den 28 februari kommer hädanefter att att bli ihågkommen inte bara som Kalevaladagen utan också som dagen då Vasa fick ett ligalag i ishockey och då FM-ligan åter tog ett ytterst märkligt beslut. 

Efter tre misslyckade ligakval är Sport från Vasa klara för spel i landets högsta hockeyserie. Detta efter att en samling herrar (vi utgår från att det var herrar) tittat på olika procentsatser och sedan fattat ett, enligt ligans VD Kimmo Rannisto, enhälligt beslut. Beslutet innebär alltså att Sport ersätter KHL-flyktade Jokerit och att ligan stängs. Det innebär också att resten av årets upplaga av Mestis i princip blir betydelselös. Visst, vinnaren får en möjlighet att ansöka om en plats i ligan efter nästa säsong, men med tanke på att det är över ett år dit hinner mycket hända på vägen.

Det viktigaste att lyfta fram när man tittar närmare på den här historien är det att Sport inte gjort några fel över huvud taget. När beslutet kom klockan 15 idag (FM-ligan var smarta nog att släppa pressmeddelandet samtidigt som VD:n höll en 23 minuter lång monolog framför journalistkåren) fylldes sociala medier dels av glada kommentarer men också av bitterhet och ilska. Ilskan kommer förstås från de som anser att KooKoo, TuTo och Jukurit var värda en plats i finsalongen lika mycket som Sport. Sport har, precis som de tre lagen, ansökt om en ligaplats. Sport fick platsen och kan såvida bara tacka och ta emot, ingenting annat.

Man må vara jävig som österbottning, men att det ska spelas ligahockey i Vasa från och med i höst har förstås sina logiska orsaker. Dels har Sport de senaste åren uppvisat en jämnhet få andra klubbar kunnat uppvisa i Mestis. Dels har man, efter sju sorger och åtta bedrövelser, fått ordning på organisationen (överlever man Don Tami och den brända jordens taktik överlever man nästan allt) och kunnat visa upp den bästa helhetsbilden. Dessutom har Sport en intim ishall, bra fans och bra uppbackning. Allt väl så långt.

De som ska ta på sig dumstruten är förstås beslutsfattarna. Det att man plockar upp ett lag genom ett kabinettbeslut är förstås allt annat än snyggt. Jag köper resonemanget om att man ska tävla sig till ett avancemang på isen eller på planen. När det dessutom inte funnits några klara riktlinjer att följa och då det dels talats om att Mestis-segraren avancerar känns det förstås konstigt att ett antal slipsklädda herrar stänger in sig och beslutar hur hockeykartan i Finland ska se ut i framtiden. Nu är ligan stängd, något som bland andra fansen på Kopparön kritiserat i hårda ordalag. När processen varit så sluten som den varit är det förstås omöjligt att veta vad som varit den verkliga tungan på vågen och vad som sist och slutligen legat till grund för det beslut som fattades.

Att ligan är stängd ger förstås lagen en trygghet att satsa och ta vissa risker som man annars inte tar om man riskerar att åka ur. Sports omsättning ska öka med närapå det dubbla och verksamhetsledaren Jyrki Niemi tror att kring tio spelare blir kvar från dagens trupp. För att det alls ska vara möjligt behövs det pengar. Mycket pengar. En nyemission ska täcka upp för den ligaaktie Sport nu ska ta över och sedan ska laget byggas. Att Tomek Valtonen tar med sig ett antal jokrar upp till Vasa får väl i princip ses som självklart när han tillträder i maj.

Kommunerna och regionen då? Frågar man mig så måste Sport nu på riktigt göra sig till regionens lag och angelägenhet. Sport har alla möjligheter att bli hela Österbottens hockeylag och då menar jag både sett till understöd på läktarna och i plånboken. Ishockeyn ger Vasa och regionen en enorm pr-boost (hade man jobbat på en stor svensk kvällstidning hade man räknat ut reklamvärdet direkt) och det är förstås något som vi i regionen ska ta vara på och dra nytta av. Samtidigt ska man förstås vara medveten om att det krävs satsningar också. Korsholm och Vasa har tagit ett ansvar (vi fullföljer vår del på måndag ) genom att bevilja samkommunen Vasaregionens arenor pengar för en arenautbyggnad. Det krävs bättre publikkapacitet och bättre belysning i hallen på Kopparön för ligaspel.

Framtiden lär utvisa när, hur och om ishallen byggs om. Nu får Sport ta på sig partyhattarna och så småningom låta det här sjunka in. Imorgon möter man JYP Akatemia hemma i vad som sett till insatsen torde bli en rätt avslagen historia. Nu ska grundserien spelas klart innan slutspelet tar vid. Det bästa vore förstås om Sport vann Mestis och gav ligapamparna en orsak att ta av sig dumstrutarna lite tidigare.

Återupplivar min blogg. Jo. Nu igen. Jag vet, det har hänt förr och den lär somna in som björnarna på Högholmen än en gång. För omväxlings skull kommer de här raderna och styckena att handla om lite kommunal ekonomi och lite hederlig gammal glömska. 

Kommunal ekonomi ja. Korsholms kommun fattar imorgon beslut om att höja skattesatsen för år 2014. Det är inget förstasidesstoff att så sker och ingenting som man lär ligga sömnlös över speciellt länge. Det handlar trots allt om det att Korsholm som kommun växer och att vi därigenom är tvungna att investera. Det kostar pengar att bygga ut skolor, bygga nytt närsjukhus och att sedan anställa människor för den verksamhet som ska bedrivas på dessa ställen. Jag var, under styrelsebehandlingen i måndags, för en höjning med 0,75 procent. Resultatet av omröstningen blev 1,00 då kommundirektörens förslag låg på 1,25.

Egentligen kvittar det om det blir 0,75 eller 1,00. Höjningen är hög nog som det är. Det jag efterlyste med en höjning på 0,75 var att den signal vi skickar ut i så fall är starkare än om vi tar in mer pengar genom en höjning på 1,00. Hur som behöver vi se över driften, och det arbetet är redan påbörjat.

Balansgången blir knepigare då man ser på hur mycket man ska våga investera de kommande åren. Korsholm investerar för många miljoner det kommande året och även om takten sägs bli lugnare de därpå följande åren handlar det fortfarande om mycket pengar. Dessutom tillåter en snävare investeringsbudget inte heller några större tilläggsbudgeter om ekonomin ska hållas i balans. På ett vis är det likväl lyxproblem vi pratar om. Korsholms kommun växer. Det flyttar in människor till kommunen och vi har trots allt ett näringsliv många avundas. Att utvecklingen sedan är vad den är och att statsandelarna stramas åt trots att kommunens uppgifter är desamma som tidigare är problem som vi inte är ensamma om att brottas med.

På tal om att brottas. Ingen kan väl ha undgått katastrofen som drabbat Filippinerna och de problem och elände folk där får brottas med. 10000 döda skvallrar om en katastrof svår att ta in för en individ i trygga Österbotten. Jag är den förste att erkänna att insamlingar likt de som nu startat behövs och igår lade även jag slantar i en av Röda korsets grytor. Det jag däremot ställer mig frågande till är hur i hela friden det ska krävas så pass många dödsoffer som över 10000 för att folk ska vakna och dra igång den ena kampanjen efter den andra på sociala medier.

Det har förmodligen att göra med att det egna minnet är alltför kort och att medias fokus just i november 2013 ligger på en storkatastrof i Asien. Det man då glömmer är att det dagligen dör tusentals människor i katastrofer runt om i världen och att de minsann behöver hjälp de också. Nu dör det ju tack och lov inte 10000 människor i oväder alltför ofta, men det faktum att svält, sjukdomar, krig och fattigdom härjar i Afrika och att det humanitära läget är vad det är i till exempel Syrien borde i min värld räcka för att folk ska förstå att en enskild punktinsats inte är nog.

Till sist: En gradu. Hur svår ska den vara att slutföra? Jag trodde min var klar här om dagen. Igår trodde jag att den inte skulle bli klar i år. Idag avslutade jag den. Tror jag. Ska jag bli politices magister till julen skulle jag behöva binda in den de kommande dagarna. Känns som om det får bära eller brista nu. Samtidigt är känslan av att inte ”gå i skolan längre” svår att ta in. I höst hade det trots allt gått 19 år sedan jag med nervösa kliv klev in i ett klassrum med gröna väggar tillsammans med 15 andra sjuåringar. Vi ritade första dagen. En gubbe, ett träd och ett hus. Jag blev klar först. Det blev jag inte med gradun.

VPS hann vara serieledare i drygt tre dygn, sedan var det roliga slut för den här gången. Jag hörde kanske till dem som inte imponerades så där särdeles mycket efter 0-0 mot TPS i söndags och kanske såg det mer som en tillfällighet att man tog över ligaledningen då. Idag var man, under större delen av matchen, det klart sämre laget mot FC Honka. Man fick 1-1 och det tack vare en väldigt fin individuell prestation från Sebastian Strandvall.

VPS inledde klart piggast och trillade ut Honka den inledande kvarten på Sandviken. Man höll boll inom laget, spelade smart, hade många alternativ och såg ut att ha full kontroll på händelserna. Därför kändes det rätt ologiskt att Tim Väyrynen gjorde 0-1 efter 15 minuter. Väyrynen tog sig igenom till synes onödigt enkelt centralt i banan (Ville Koskimaa såg ut att stå på hälarna) och ensam med Henri Sillanpää gjorde han sedan inget misstag.

Där och då tappade VPS taktpinnen och initiativet. FC Honka tilläts hålla mer boll och var närmare 2-0 än VPS var 1-1 innan paus. Närmast kom Antti Mäkijärvi men hans frispark boxades med nöd och näppe undan av Sillanpää. Hemmalaget blev passivt och hade ingen medicin att sätta in när Honka pressade lågt. Kanterna, som i min mening varit dåliga under säsongsinledningen, fungerade inte nu heller.

Efter paus överraskade Olli Huttunen åtminstone mig en aning när han plockade av Tony Björk, tog in Jordan Seabrook och flyttade in Strandvall centralt. Lomski, som jag trodde skulle bli utbytt i första hand, blev kvar och slog sedan det inlägg som skulle leda fram till matchens mest omtalade situation. Abdoulaye Meite, han som har PL-matcher för Bolton att stoltsera med, tog bollen med handen innanför straffområdet, varpå domare Tommi Grönman slog ut med armarna och viftade bort situationen.

Det att Grönman gjorde det tydde på att han sett handsen men gjorde bedömningen att det inte var straff. Där vi satt, i princip i höjd med mittlinjen, såg det ut som en klar straff. Meite hoppade upp och fällde ut armen. Han gjorde sig därmed större och bröt bollbanan med armen. Det Grönman kan ha bedömt läget som var att Meite inte hann reagera och därmed ”fick bollen på sig”. Så nära var Meite dock inte situationen och straffen kändes rätt klar.

Efteråt slösade både VPS och förståsigpåarna på läktarna onödigt med energi på domaren och spelet gick i stå. Honka brydde sig inte nämnvärt om att anfalla utan kontrollerade händelserna. Skärpan saknades när chansen att avgöra väl kom och istället för 0-2 slutade Honkas bästa chans i andra halvlek med ett avslut i burgaveln. Med tre minuter kvar stod sedan Strandvall för matchens individuella prestation när han fick bollen av Parikka och väggade sig igenom centralt. Ensam med Walter Viitala i bortamålet rullade han sedan in 1-1 och det kändes trots allt lite ologiskt. Okej att man borde ha haft straffen, men avslutet var hemmalagets andra på mål på hela matchen.

1-1 och delade poäng i en match som VPS ska vara mest nöjda med. Straffsituationen till trots så skapade man inte de heta lägen framåt som krävs för att vinna matcher. Avsaknaden av en kreativ och målfarlig forward är påtaglig och Tomi Ameobi är inte lösningen på de problem som Olli Huttunen har med anfallsspelet.

Till sist..

Domare Grönman hade kanske inte sin bästa dag på jobbet. Förutom straffen såg samarbetet med assisterande domarna ut att klicka en aning. Förvirringen var stor när assisterande tog en klar offside i andra halvlek medan Grönman vinkade ner flaggan och dömde hörna.

Steven Morrissey är i Vasa. Han tränade med VIFK på Travbanans gräsplan igår på eftermiddagen. Han om någon skulle behövas framåt för VPS.

Hemmapubliken gjorde sitt bästa för att skämma ut sig, i alla fall de som valde att sitta mitt på läktaren på solsidan. Så mycket skit som kom från herremännen där har åtminstone inte jag hört på väldigt länge. Speciellt illa då att det satt barn bredvid och lyssnade.

Om det är något som publiken borde bua åt så är det publiksiffran. 2882 personer var kvällens bästa notering i ligan, men ikväll fanns det absolut inga ursäkter att inte ta sig till Sandviken. Perfekt väder och toppmatch. Mer kan en kräsen publik inte kräva.

Den som följt med skriverierna i media det senaste dygnet har kanske noterat att Tom Gullberg bestämt sig för att lämna Svenska folkpartiet. Gullberg beskriver inträdet i partiet som ett stort misstag och nämner besluten om barnträdgårdslärarutbildningens vara eller inte vara i Jakobstad och debatten kring den framtida finlandssvenska yrkeshögskolan som argument för att han lämnar partiet. 

Först och främst. Jag respekterar Tom Gullberg för hans beslut och kan förstå problematiken i att å ena sidan ha en akademisk karriär vilket innefattar en plats i Åbo Akademis styrelse och å andra sidan höra till ett parti som kanske inte alla gånger har samma åsikter som en själv i vad man klassar som viktiga frågor. Det är inte Gullberg och hans beslut att stiga av partipolitiken som det här inlägget bottnar i utan snarare partitillhörigheten som sådan. Gullberg har all rätt i världen att avsäga sig sitt partimedlemskap och se tiden inom Svenska folkpartiet som ett misstag. Min poäng är att man kan se saker från så vitt skilda horisonter.

Jag har varit medlem i Svenska folkpartiet och Svensk Ungdom alltsedan gymnasietiden och har hunnit med två kommunalval och ett riksdagsval som partiets kandidat sedan dess. Få är väl de gånger då jag kunnat konstatera att jag till punkt och pricka känner igen mig i precis allt som partiet uttryckt eller dragit upp linjer för. Jag kan tycka att partiet som sådant kunde ha varit modigt nog att godkänna SU:s motion om en medborgarlön och jag kan tycka att vi som parti borde trycka hårdare på knappen när det gäller exempelvis lika rättigheter inför lagen för samkönade par. Bara för att ta några små exempel.

I slutändan är det dock den stora helheten som gör att jag känner mig hemma. Jag tillhör ett liberalt och frisinnat parti som är det här landets största förkämpe vad gäller tvåspråkigheten. Folkrörelsen SFP är det som tilltalar mig och det som säkerligen kommer att tilltala mig så länge jag känner att jag kan och vill jobba med politik. Problemet är bara att det i takt med tiden tenderar att bli knepigare och knepigare för partierna att hitta sin nisch och sina medlemmar. Antalet medlemmar i partierna kan inte anses öka och väljarrörligheten är något som sätter pannorna i djupa veck hos strateger på partikanslierna.

Människan anno 2000-talet tenderar att vara betydligt mer rörlig vad det gäller att välja sida i ett politiskt val. Grundförutsättningen är förstås att människan röstar, den trenden har också visat sig vara på nedåtgående. När man väl bestämt sig för att rösta är det inte alls så säkert att man väljer det parti man valde förra gången, eller som ens föräldrar och generationer röstat på under årtionden bakåt i tiden. Varför inte? Förklaringarna är förstås rätt många, men en är ett alltmer rörligt samhälle där människan får ta del av ny information i parti och minut hjälper förstås till.

Sedan håller linjerna mellan partierna också på att suddas ut, i alla fall om man jämför med hur det såg ut när ens föräldrar var unga. I jakten på väljare tenderar partier att omformas och göra sig mer diffusa bara för att attrahera en viss målgrupp. De Nya Moderaterna i Sverige och deras kampanj inför riksdagsvalet 2006 är bara ett exempel.

Så. Partitillhörigheten. Är den då så viktig? Är det så viktigt att vara medlem i ett visst politiskt parti och samtidigt få ta smällar man kanske annars inte skulle få ta? Otaliga är de gånger jag fått höra att jag som SU:are driver så kallade homofrågor för hårt eller att jag som SFP:are håller för hårt på obligatorisk svenska. Är det värt att ta striderna och är det värt att bränna en del broar på vägen fram? Personligen så tycker jag det. Jag har aldrig ångrat att jag som tonåring gick med i det parti jag gladeligen betalar medlemsavgift till och representerar på de poster jag har i Korsholm.

Hur långt ska man då låta det hela gå? Tja, det är något som var och en i den här branschen själv måste känna av. Tom Gullberg kände uppenbarligen att hans mått var rågat och ska som sagt ha respekt för det. Partitillhörigheten är viktigare för vissa, mindre viktig för vissa. Kontentan är dock att avhopp från partier och politiken visar på hur tunn den röda linjen kan vara i vissa frågor. Vissa kan få nog av sig själva, andra får sitt kvitto när förtroendet prövas i politiska val. Partitillhörigheten för mig visar var man i grunden står och var man sist och slutligen har sina ideal. Jag skulle inte kunna tänka mig att tillhöra ett annat politiskt parti i Finland. Andra kan se det som onödigt eller rent utav befängt att binda upp sig. Jag ser det som ett privilegium.

Vi har, efter dryga fyra timmar i en nyrenoverad sessionssal utan fungerande teknik, blåst av första halvlek för fullmäktige i Korsholms arbete år 2013. Kvällens möte präglades av ekonomiska frågor samt strategier och generalplaner. Inget av besluten som togs ikväll förvånade väl nämnvärt, men det finns ett par saker man kanske kan fundera över och spekulera lite kring.

Inledningsvis kan man säga att informationen om projektet Havets hus som fullmäktige fick ta del av halvtimmen före själva mötet började var sällsynt dåligt placerad vad gäller tidpunkt. Flera fullmäktigeledamöter har lämnat in en motion om att stoppa bygget av Havets hus då det anses var felplacerat och sluka pengar i ekonomiskt osäkra tider. Därför kändes det väldigt paradoxalt att prata kring ett projekt som stampar på stället, som kommer att ta resterande del av fullmäktigeperioden att planera klart, och som ingen i slutändan vet vad det kommer att kosta före bokslutet för 2012 kom upp på bordet.

Bokslutet visade, som känt var från tidigare, ett underskott på 3,5 miljoner för fjolåret. Det budgeterade underskottet låg på strax under 3 miljoner och resultatet är förstås inget annat än illavarslande för en kommun som Korsholm. Det man kanske ska komma ihåg när det gäller kommunal ekonomi är att man ser resultaten av de senaste årens handlande i ett bokslut och att det inte enbart är föregående räkenskapsår som är boven i dramat. Faktum är ändå att driftsbudgeten inte gick att klaga på, det var istället avskrivningarna som ställde till det. Med facit på hand är det lätt att säga att de borde ha gått att kalkylera bättre, men ett bokslut är ett bokslut och inget som går att göra om i efterhand.

Den andra stora knäckfrågan ikväll blev den strategiska generalplanen för Korsholm. Stötestenen där blev huruvida vi skulle återremitera planen eller inte till Samhällsbyggnadsnämnden för att se över benämningen på ett område i Karperö, Singsby och Smedsby som nu märkts som rekreationsområde. Området lär gå att planera för boende när det väl blir aktuellt, men flera ledamöter ställde sig skeptisk till benämningen och var rädda för att området förblir grönområde och inte planeras i framtiden. För egen del röstade jag för styrelsens förslag om att godkänna planen av den orsaken att jag inte vill se ytterligare en rumba och en fördröjd plan med mera kostnader. Jag litar på att vi som beslutsfattare ser till att området kan bebyggas den dagen det blir aktuellt. Vad gäller rekreation och grönområden i Korsholm anser jag att vi har områden att utnyttja förutom det som nu märktes och att en förnuftig tomt- och bostadspolitik måste gå i första hand, något som också nämndes i planen.

Annat att reflektera över då? Tja, för egen del känns det mycket märkligt att ett skolkök kan kosta 890 000 euro. Det vore kanske en sak om den första kalkylen visade den summan, men då fullmäktige blir tvunget att lägga till 390 000 euro till de från tidigare budgeterade 500 000 så känns det märkligt. Det som också är skäl att minnas är att vi strukit en ombyggnad av köket i Norra Korsholms Skola. Ska det köket byggas om i framtiden lär det ingalunda bli billigare än de nuvarande kalkylerna.

Man får också glädjas med invånarna i Solf som nu får en förbättrad ängsväg efter många års väntan. Att vi sedan blir tvungna att lägga till pengar även där och bekosta vägen då man från statligt håll har noll euro i kassan känns synonymt, men vägen måste förbättras. Så är det bara.

Nu tar fullmäktige som sagt paus för sommaren. Några fler högkvalitativa sändningar (jag var ironisk där) i Botnia TV blir det inte då den kanalen släcks ner. Kvällens sändning lär ha präglats av dåligt ljud och gul-svart-vit-bild. Var vi syns till hösten, om vi syns, vet vi inte riktigt. Hösten lär bli intensiv med ställningstagande kring kommunreformen och vem man ska utreda var med. Förmodligen lär de mötena bli längdmässigt lika de idag. Den ende åhöraren på läktaren nickade till när bokslutet kom upp på agendan. Fullt så tröttsamt kanske mötet inte var, även om det säkerligen fanns de i salen som längtade ut i sommarkvällen.

Jag brukar återuppliva den här bloggen då och då. Främst brukar det ske när jag retat upp mig på någonting, när jag är arg eller när jag bara känner för att skriva av mig. Egentligen uppfylldes alla de där tre kraven idag. Jag pratar förstås om Finlands friidrottsförbunds pinsamma beslut vad gäller stipendier åt våra aktiva. Jag har tidigare inte förstått mig på den så kallade logiken inom samma förbund (läs parodin med vem som skulle representera Finland i spjutkastning i senaste VM) men idag tror jag banne mig att de slog nytt rekord.

Jonathan Åstrand, ni vet han som är erkänt snabbast i det här landet och som noterade en topptid på 200 meter inomhus här om helgen, får inga pengar av idrottsminister Arhinmäki. Nu är det inte Paavo själv som ska lastas för detta, utan förbundet som gett förslaget till ministeriet. Jag kan köpa att spjukastare som Ari Mannio och Antti Ruuskanen får det så kallade större stipendiet om 20000 euro. Ruuskanen är OS-bronsmedaljör och har visat sig vara en stabil kastare på längder över 85 meter. Mannio är inte så långt bakom.

Det jag däremot inte kan köpa är att Åstrand nobbas det så kallade lilla stipendiet på 10000 euro, speciellt inte med tanke på vilka namn som finns med på listan över stipendietagare och med tanke på den löjliga motivering förbundet har mage att lägga in. Motiveringen lyder så här:

”Av personer som får det lilla stipendiet väntar man sig en väg mot den absoluta toppen. På så sätt vill man garantera stipendiaterna bättre träningsförutsättningar än tidigare.”

När man då läser att idrottare som (håll i er nu) Lassi Etelätalo, Tommi Evilä och Osku Torro fått pengar vet man inte om man ska skratta eller gråta. Eetelätalo kastade sig inte ens med till något internationellt mästerskap, och slutade fyra på FM. Evilä orkade nätt och jämnt över åtta meter i längdhopp ifjol. Hans 8,01 räckte till plats 65 på världsårsbästalistan. Torro var 26:a i världen i höjd ifjol och klarade inte kvalet i varken EM eller OS.

Att Jonathan Åstrand, som levererat på en jämn och hög nivå under flera år i en så pass hård gren som 200 meter, inte tilldelas pengar är inget annat än ett skämt. Förbundet väntar sig alltså att Etelätalo, Evilä och Torro är på väg mot den absoluta toppen, utan att för den delen nämna vilken topp det handlar om. Handlar det om FM-toppen är Torro den enda som kan säga sig vara där, men det beror också på att nivån på höjdhopp i det här landet är miserabelt låg. Evilä och Torro har i mina ögon visat att glansdagarna är förbi och att de inte har i världstoppen att göra. Förbundet verkar resonera annorlunda.

En annan som förbundet tror ska ta sig till den absoluta toppen men som även han bränt sitt bästa krut är O-P Karjalainen. Resultaten tröt inför OS, David Söderberg fick biljetten till London och Karjalainen placerade sig på en slutlig 58:e plats på världsårsbästalistan. Söderberg, han som kastade OS-kval och hade ett årsbästa som var dryga två meter bättre än Karjalainen får inga pengar han heller.

Om friidrottsförbundet ska fortsätta på den sandlådenivå som fallet är nu så ska vi också finna oss i att vara på den bottennivå vi är resultatmässigt. Finländsk friidrott upplever en av sina sämsta perioder genom tiderna. Förbundets medicin är att pumpa in pengar i idrottare som tillhör det förgångna och som inte på långa vägar faller innanför ramen för de kriterier de själva satt upp. 15 februari 2013 nådde parodin inom SUL en ny höjd. Det återstår att se vad nästa steg är. 10000 euro till Arsi Harju?

För tredje gången på fyra år packar jag och Malin flyttlådor. Den här gången går lasset lite längre än de där 200 metrarna sommaren 2010. Då byttes Skolhusgatan 10 och dryga 40 kvadrat mot Skolhusgatan 7 och de 54 kvadrat vi bott på de senaste två åren. Kommande vecka flyttar jag och Malin till det som är hem för mig. Hem för mig är Karperö och framför allt Hultvägen. Farmor har flyttat till Smedsby, vilket betyder att det hus där jag spenderat otaliga dagar under uppväxten blir ledigt. Där ska jag och Malin slå oss ner för en tid. Fråga inte för hur länge, för det har jag ingen aning om.

Klart är i alla fall att det är oändligt tråkigt att flytta, av två egentliga orsaker. För det första är det givetvis trist att lämna Vasa där allt funnits nära och där en stor del av vännerna bor. För det andra är det oändligt tråkigt att packa flyttlådor. Det blir liksom aldrig klart. Av någon outgrundlig anledning har de här 14 kvadraten som kom på köpet när vi flyttade sist gjort att man samlat på sig än mer möbler och än mer saker.

När man packar ner saker och ting i lådor så dyker det alltid upp en hel del minnen. Man minns när man fick eller skaffade en viss sak, när man använde den, vem som var med och allt det där. Att det sedan packas ner en hel del saker som man knappast kommer att använda igen och som man lika bra kunde ha kastat direkt är förstås en annan femma. Det känns som om man aldrig blir en rutinerad flyttare, på något vis.

Det finns förstås en hel del positivt med att flytta också, fattas bara annat. Säga vad man vill om Vasa och närheten till allt som finns här, men jag är ingen stadsbo och kommer heller aldrig att bli det. Har man växt upp i ett stort hus och på en gård på flera hektar så är 54 kvadrat liksom inte det där optimala. Det har jag och Malin gjort och det är nog i grunden därför vi inte trivts fullt ut i stan. Karperö är också orten där vi sedan länge bestämt oss för att slå oss ner. Om det sedan blir på Hultvägen 50 eller någon annanstans får framtiden utvisa, men nu är vi åtminstone en bit på vägen.

Karperö är heller inte så där ofantligt långt från Vasa. Kompisarna är kvar, servicen är ändå relativt nära, och bara det där att få sätta sig på cykeln när man ska ner till stranden, på talko eller på hemmamatch i pidron är rätt bra den också. Att mammas mat finns en dryg kilometer bort gör ju inte saken sämre direkt.

Nu gäller det bara att överleva flyttstressen, att få ut världens i särklass mest otympliga soffa, en IKEA-vitrin och tusen lådor. Det har gått förr, så det ska väl lyckas nu också.

Dagens hiss: Villaavslutningen i Maxmo. Riktigt bra och riktigt gemytlig.

Dagens diss: Att allt måste sammanfalla på samma vecka. Intensiva dagar i jobbet och en flytt.

Det känns som om jag återupplivar den här bloggen var tredje månad, skriver ett långt inlägg om något som råkar vara aktuellt och sedan låter jag den somna igen. Det kan dröja tre månader tills nästa gång, men här kommer i alla fall ett inlägg och en reflektion från kvällen.

Först av allt. Jag har dömt fotboll i tolv år nu. Det är tolv år längre än de flesta. På de här tolv åren har jag hört det mesta och egentligen förvånas jag inte över någonting som händer på och kring en fotbollsplan längre. Ikväll kom väl kanske det man kan kalla undantaget som bekräftar regeln. I min alldeles egna hemby möttes två lag i distriktserien för pojkar 13. En i sig jämn och ganska välspelad match överskuggades av vad som sades på sidan om. När domsluten gick emot det senare laget började glåporden hagla och vi tre som för dagen var klädda i gult fick minsann veta att vi levde.

Tränaren hos det finskspråkiga laget skrek åt mig som linjedomare att jag och mitt folk (finlandssvenskarna) alla är likadana, att vi har privilegier och att vi tror att vi kan göra hur vi vill var vi än befinner oss. Detta sagt inför det egna laget innehållandes ungefär 15 trettonåringar och motståndarna. Inom politiken har svenskan i Finland varit ett slagträ för populisterna och även i vardagslivet har man fått höra exakt vad vi som talar ett av landets två nationalspråk gör för fel. Idag fick vi domare och ett svensktalande motståndarlag höra det också.

Att dylika idioter får verka inom juniorfotbollen och föra fördomar och förakt vidare åt juniorer i en känslig ålder, samtidigt som man smädar domare som det redan idag är brist på är mer än vad som kan accepteras. Att använda ordet idiot må vara hårt, men det är i mitt tycke den korrekta benämningen på människor som beter sig på det sätt som var fallet idag. Det må vara så att det inte heller växer några juniortränare på träd, men som juniorförening måste man kunna sätta gränser och använda ens lite av det sunda förnuftet.

Som det var idag satt fyra fullvuxna karlar på och runt avbytarbänken. Dessa skrek exakt vad de ville åt domarna, motståndarna men också de egna spelarna. En stackare fick veta att han minsann skulle få gå hem eftersom han tappade in en extraboll på planen i slutminuterna. Samma karlar berättade också för juniorerna vilka fel de ansåg domarna gjorde, vad de borde göra istället och hur korkade de egna spelarna var och är. Om man ska kalla sig för fostrande juniorförening så får man från ansvarigt håll fråga sig exakt vad man håller på med kvällar som den här.

Har man inte förnuft nog att stå bredvid och coacha ett gäng 13-åriga pojkar ska man heller inte göra det. Har man inte förnuft nog att hålla käften som förälder så har man absolut ingenting runt en fotbollsplan att göra. Ingen junior ska behöva höra sådana glåpord som flög ur munnarna i Karperö ikväll. Ingen juniorförening ska heller släta över situationer som i sig inte är ovanliga inom fotbollen. Tvärtom. Stäng av föräldrarna och byt ut ansvariga tränare ifall de inte sköter sig.

Sist men inte minst är det skäl att påpeka att det finns juniorföreningar, tränare och föräldrar som sköter sig prickfritt. Så var fallet med det andra laget ikväll. Där fanns det inget att klaga på, trots att domsluten gick i princip lika mycket för och emot dem som för motståndarna. Jag tror, om jag ska vara helt ärlig, att spelarna, tränarna och föräldrarna var och är vana med att motståndarna kan bete sig som idioter och att de därför inte var förvånade över vad som sades idag. Att det är på det sättet är i sig väldigt skrämmande, men en del av vardagen inom juniorfotbollen.

För egen del var jag kanske inte förvånad över idioterna som gapade över det som hände på planen. Att det däremot vandrar omkring språkrasister kring avbytarbänkarna var däremot nytt och desto mer skrämmande. Att tro att föreningen skulle städa upp bland idioterna är att hoppas på för mycket, men att ens statuera exempel vore värdefullt.