En väntad och positiv första omgång.

72,7 procent av de röstberättigade finländarna har sagt sitt. Man vill se socialliberalen Pekka Haavisto mot den mer konservative Sauli Niinistö i presidentvalets andra omgång. De senaste gallupundersökningarna visade sig stämma ganska bra, och trots att Paavo Väyrynen såg stark ut efter att förhandsrösterna räknats, drog gallupkometen Haavisto det längre strået när valdagsrösterna räknats klart. För första gången på 30 år får Finland en president som inte är socialdemokrat, och för första gången har De gröna en kandidat i andra valomgången. Varför gick det då som det gick? Man kan sitta här till tids ände och resonera kring det, men jag gör i alla fall ett försök. Kandidaterna följer i den ordning de placerade sig igår.

Sauli Niinistö, 36,97 %
Valets store förhandsfavorit och med allt att döma republikens blivande president. Hade över 40 procent när förhandsrösterna redovisades, dalade lite under kvällen men har likväl ett stort försprång på motkandidaten Pekka Haavisto. Behöver ”bara” behålla sin röster och dryga 13 procent till för att få flytta in på Talludden. Har byggt sin kandidatur under flera år och har fått promenera tämligen ostört genom de senaste månadernas kampanj. Kommer att få brottas med frågor kring utrikespolitik fram till den 5 februari, frågor som Haavisto ska behärska bättre. Har å andra sidan de ekonomiska frågorna på sitt pluskonto.

Pekka Haavisto, 18,75 %
Valets stora överraskning och den kandidat som samlade upp röster från i princip alla partier, främst i huvudstadsregionen. Har gjort en storslagen slutspurt och plockat in en del av det försprång Niinistö hade i de sista mätningarna. Passerade Väyrynen under valkampanjens sista veckor och är nu den kandidat som ska locka de liberala väljarna till sig. Lär också bli en favorit bland ungdomarna då han har en betydligt yngre approach än Niinistö. Har lyckats få motståndarna att undvika kommentarer om hans sexuella läggning, även om den givetvis ligger honom i fatet hos äldre och värdekonservativa väljare. Har lyckats prata på ett sätt som tilltalat och har verkat väldigt lugn och tillfreds med situationen. Får mycket svårt att vinna, men hans andraplats är en seger för det öppna, toleranta och modiga Finland.

Paavo Väyrynen, 17,54 %
Lyckades inte bli president den här gången heller, trots en stark valkampanj och missnöjesväljarna i ryggen. Ledde längre racet mot Haavisto men blev frånsprungen på upploppet. Grämer sig säkert en hel del över Timo Soinis kandidatur och hade med all säkerhet nått andra omgången om de så kallade landsbygdspartierna lyckats ena sig bakom en kandidat. Var den kandidat som EU-motståndarna kunde identifiera sig med då Soini signalerade att han inte var intresserad av presidentskapet. Har lidit av kontroversiella åsikter om valutan och har förmodligen framstått som gammal och förlegad. Gör ändå ett fantastiskt bra val, sett till sina egna och partiets förutsättningar. Vi har inte sett det sista av Väyrynen än.

Timo Soini, 9,39 %
Låg länge långt fram i opinionsundersökningarna, men började stampa på stället när tv-debatterna drog igång. Signalerade att han inte ville bli president med ett ganska lojt kroppsspråk och tama debatter. Var kampanjens stora anfallsmål för övriga kandidater och fick slå ifrån sig ofta. Sades igår ha fått det understöd som Sannfinländarna i verkligheten har, även om det är en sanning med modifikation. Gjorde sin plikt som partiordförande, men kanske inte så mycket mer. Hamnade i skuggan av Väyrynen då det gällde missnöjespolitiken.

Paavo Lipponen, 6,70 %
Den kandidat som hade kanske mest att förlora på att ställa upp, och även den som förlorade mest. Får ses som valets stora förlorare då man ser till att SDP är regeringsparti och Lipponen är något av en landsfader efter tiden som statsminister. Lyckades inte engagera de egna och kom även av sig när det gällde att försvara svenskan. Kan ha lidit av sin EU-vänlighet men har också framstått som gammal och trött stundom. Tappade röster både till Niinistö och Haavisto.

Paavo Arhinmäki, 5,47 %
Gjorde en tämligen slät figur valet igenom och landade på ett resultat man kunde förvänta sig på förhand. Besegrad med dryga procenten av den andre vänsterkandidaten och ett offer för den långa kandidatlistan. Lyckades inte skilja sig ur mängden, trots en tämligen ungdomlig approach och trots försök till angrepp på både Väyrynen och Soini. Har både partiledarskap och en ministerpost att fokusera på, något som märktes stundtals. Gjorde precis som Soini sin plikt som partiordförande.

Eva Biaudet, 2,70 %
Sa själv att hon var missnöjd över resultatet, samtidigt som partiet talade om framgång jämfört med valet för sex år sedan. Hade svårt att sticka ut under debatterna och har tappat väljare till både Niinistö, Haavisto och Lipponen. Kunde inte spela ut kvinnokortet till fullo då Finland nu haft Tarja Halonen vid rodret i tolv år. Försökte att försvara minoriteter och de svaga i samhället och lyckades rätt bra, men led av att flera andra var måna om samma frågor. Tappade röster till Lipponen vad gäller språkfrågorna och hade den sett till kostnad per röst dyraste kampanjen.

Sari Essayah, 2,48 %
Kom in sent i kampanjen och kändes som den kanske mest överflödiga kandidaten. Framstod som märklig när hon inte tyckte att främlingsfientligheten i landet ökat. Har sedan hon föll ur riksdagen 2007 och valdes in i Europaparlamentet år 2009 varit osynlig inom den nationella politiken, något hon fick betala priset för i presidentvalet. Var tämligen osynlig i debatterna och försökte sin vana trogen sig på värdefrågor. Kan vara ett reellt hot mot Päivi Räsänen som partiordförande i framtiden, men är inget presidentämne.

Så, vad är då summan av denna första omgång? Tja, vi får en spännande omgång som Niinistö lär ta hem i slutändan. Vi får också en omgång utan SDP, något som inte hänt på tre decennier. De två kvarvarande kandidaterna är dessutom öppna för fortsatt europeiskt samarbete och jag hoppas att vi slipper debatt kring frågor presidenten inte har något som helst med att göra de kommande två veckorna. Det vi lär få se är en kamp om vem som är den störste landsfadern och vem som är den bästa kandidaten när det gäller ansvar för värdefrågor. Vi lär också få se små tjuvnyp från anhängarna och det skulle förvåna om Haavisto inte får utstå kritik för sin sexuella läggning från människor med dåligt spelöga. Haavisto kommer att ge Niinistö en välkommen match, även om det inte lär räcka den här gången. Två spännande veckor ligger framför oss. Det gäller att njuta av varje sekund nu för oss nördar.

Kommunalvalet 2012.

Ett stående inslag på den här bloggen lär bli kommunalvalet som hålls i oktober. Blev idag uppringd av en mycket trevlig journalist från Pohjalainen som vänligt frågade om jag tänkte ställa upp för omval. Svaret var ja, och även om jag inte flaggat med det så där värst offentligt så har jag nog varit säker på en kandidatur ända sedan invalet 2008.

Att få möjligheten att arbeta för världens bästa kommun i världens bästa region är ett privilegium. De senaste tre åren har varit innehållsrika, lärorika och fyllda med nya erfarenheter. Jag tror och hoppas att de kommande fyra blir lika innehållsrika och jag kommer, om jag får förnyat förtroende, att ge mitt allt för Korsholm och kommuninvånarna.

Valet är nio månader bort. Nu kör vi.

Kamerahjälp för domarna.

Hamnade, lite oväntat, i en diskussion (eller vad man ska kalla det) om huruvida man som fotbollsdomare ska få ta hjälp av reprisbilder för att döma straffar inom den internationella fotbollen. För mig är det lika självklart att vi inte ska ha kameraassistans när vi dömer fasta situationer som det är självklart att vi ska ha det när vi bedömer huruvida bollen varit över linjen eller inte. Utan att för den skull totalsåga förslaget ska jag försöka ge en någorlunda balanserad förklaring till varför vi inte ska ha möjlighet till reprisbilder när vi dömer annat än mål i fotboll.

För det första är fotbollen en bedömningssport, liksom så många andra. Det som är frispark i mina ögon kanske inte är det i dina. Det som är en solklar straff för mig kan vara spel på bollen för dig. Så där kan man hålla på i all oändlighet. Även om vi skulle ha möjlighet att se situationerna ur andra vinklar och flera gånger om så kommer det inte att bli vattentätt. Fel kommer att begås ändå.

För det andra är det ohållbart att avbryta en match så pass ofta som skulle bli fallet om vi skulle börja bedöma oklara situationer utgående från reprisbilder. Domarens trovärdighet skulle ifrågasättas samtidigt som det hela skulle parodiseras gång efter annan. Har man valt att döma en situation efter repriser så måste man i princip döma alla tolkningsbara situationer efter samma principer. Det är totalt ohållbart i längden.

För det tredje så är det inte alls så att en straff eller frispark blir matchavgörande. Visst, du kan alltid skylla på att matchen skulle ha haft en annan utgång OM det blivit straff i ett visst läge, men det är totalt omöjligt att säga att anfallande lag skulle ha gjort mål på straffen. Samtidigt är det omöjligt att säga att en felaktig straff i 90:e minuten, som går i mål, skulle ha dömts annorlunda med hjälp av en reprissekvens. Det är en omöjlig diskussion att föra i längden.

Varför ska man då få döma mål men inte straff med hjälp av repriser? Målen är i många fall helt avgörande för utvecklingen av matchen. Du kan missa ett VM-guld på grund av ett felaktigt bortdömt mål. Du kan missa ett VM-guld på grund av en utebliven straff enligt kritikerna, men det finns ingen på denna jord som kan garantera att den utdömda straffen hade gått i mål. Det är heller inte i mitt tycke meningen att domarna ska behöva lunka ut till långsidan för att få se tv-bilder vevas av och an på små monitorer när det handlar om att döma mål. Istället borde den internationella fotbollen ta exempel av NHL.

NHL har sedan en tid ett så kallat war room. I detta war room sitter personal från ligan med alla tillgängliga kameravinklar från alla matcher som spelas under kvällen. Det är dit domaren ringer för att kontrollera huruvida det var mål eller inte. Om man med säkerhet inte kan bedöma huruvida pucken var över linjen dömer man inte mål. Målområdesdomarna som använts i bland annat Champions League har varit ett steg i rätt riktning. De hjälper domarna att se vad som händer i realtid. Dessvärre kan de också missa ett mål, beroende på vinkeln.

Allra bäst vore det som sagt om domaren snabbt fick kontakta människor som har 5-6 kameravinklar tillgängliga och utgående från det fick döma mål eller inte. Att döma fasta situationer är dock domarens helt egna uppgift. Där ska han ta beslutet direkt.

Presidentvalets ledord.

Presidentvalet är i skrivande stund en vecka bort. Om närapå exakt en vecka vet vi vilka två kandidater som fått flest röster och därmed gått till den andra omgången. Att det blir en andra omgång har varit tämligen klart hela vägen. Jag trodde personligen att stödet för Sauli Niinistö skulle dala i och med att Paavo Lipponen och Timo Soini klev in i leken, och visst har Niinistös siffror skrivit ner, men det har också inneburit att de osäkra väljarna blivit fler och att understödet spridits ut på egentligen alla de övriga kandidaterna.

När man studerar statskunskap eller sysslar med politik så tenderar man att bli mer och mer intresserad av väljarbeteende och hur grannen, sotaren eller busschauffören tänker när han väl ska plita ner sin siffra på röstsedeln. Man blir också mer och mer införstådd i att vissa saker, begrepp eller fenomen får mer uppmärksamhet i ett visst val än i ett annat. I denna valrörelse har ledorden i mitt tycke varit två till antalet. Det har handlat om de häpnadsväckande orden taktikröstande och gallupundersökning.

Först och främst, taktikröstandet har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Det här inlägget skulle vara 20 gånger så långt som det nu är om man gått in på turerna kring när Urho Kekkonen blev vald för första gången. Visst, vi hade elektorer, men då liksom nu förekom taktikröstning. Taktikröstning av idag tenderar att bli något fult, något som tydligen inte är välkommet och något som man ska akta sig för. Taktikröstande i ett val som presidentvalet består i att man röstar på den kandidat man anser har störst chans att eliminera den kandidat man gillar minst. Röstar man fel om man röstar på det sättet? Vissa tycker så, vissa inte.

För vissa är presidentvalet ett val där man lägger sin röst på den kandidat som står närmast ens egna värderingar, utan att för den skull reflektera desto mera över hur kandidaten skulle vara som president. För andra är valet ett val där man röstar på den kandidat man anser vara mest lämpad som president, utan att reflektera desto mera över hur nära man står personen i fråga. Man har sin röst, och är fri att göra vad man vill med den. Man är fri att taktikera bort en kandidat till förmån för en annan. Ett praktexempel på taktikröstande är de moderata väljarna i Sverige som i senaste riksdagsval taktikröstade och på sätt såg till att Allians för Sverige höll ihop. Inte sympatiserade moderaterna särdeles mycket med vare sig Centerpartiet eller Kristdemokraterna, men man gjorde det för att eliminera en motståndare. Vem klandrar egentligen dem idag?

Det andra ledordet, gallupundersökning, hänger i mångt och mycket ihop med taktikröstandet. Till att börja med så har vi väldigt pålitliga gallupundersökningar i det här landet. De stämmer stundom skrämmande bra och felmarginalerna är sällan stora. Undantaget som bekräftar regeln är kanske vårens riksdagsval, där Sannfinländarna hade mycket större understöd i undersökningarna än vad som publicerades, men där undersökarna skrev ner understödet ordentligt, då de inte hade någon faktiskt grund att jämföra resultaten med. En gallupundersökning i Finland är som den är i alla andra länder, den är en mätning av folkets åsikt för tillfället och de kommer, precis som taktikröstandet, att finnas vare sig vi vill det eller inte. Människan som sådan har alltid styrts av trender, vare sig det handlat om utsvängda byxben, pastellfärger eller byxor som hängt till knävecken. Är trenden den att en viss kandidat drar mer folk till sig än en annan i ett presidentval är det bara en naturlig reaktion av flockdjuret människan. Man dras helt enkelt (och ibland till och med omedvetet) mot det som verkar vara bäst enligt den stora massan.

Att säga att vi styrs av gallupundersökningar är dock en sanning med modifikation. Visst, vissa styrs säkert att rösta på ett visst sätt tack vare eller på grund av en undersökning. Andra är fast beslutna om att följa sin övertygelse och rösta som tänkt var från början trots undersökningens resultat. Gallupundersökningarna är i mitt tycke fantastiskt bra och användbara instrument då de under en längre tid speglar hur folk resonerat och när de resonerat hur. De kan dessutom erbjuda stöd när det gäller den egna kandidatens läge, den minst önskades läge och kanske avgöra vem man sist och slutligen röstar på. Vad som sedan är fel med det vet jag inte heller. Alla är olika och alla röstar olika, utgående från en övertygelse eller en vilja att förändra.

Det som är viktigt när vi pratar val är att kritiskt granska varför ett val slutar på ett visst sätt, vad som gjorde att det gick som det gick och vad följderna kan vara. Man ska göra det utan skygglappar och utan förutfattade meningar. Samtidigt ska man också inte förringa taktikerna och opinionens åsikt. De är vad de är och det kommer vi att få leva med i alla typer av val. Oavsett vem som blir republiken Finlands nästa president så kommer det att höjas kritiska röster. Då gäller det att sålla konstruktiv kritik från icke konstruktiv kritik och ta med sig lärdomen in i framtiden, trots att det politiska minnet tenderar att vara väldigt kort.

Tankar från igår.

Efter en ganska tam och stundtals lite rörig debatt på FST5 igår kan man börja dra ett antal slutsatser om det stundande presidentvalet. Med elva dagar kvar börjar vissa bränna av mer än de gjort tidigare, medan vissa försöker minimera uttrycken och tolkningsmöjligheterna. Debatten igår stördes i mitt tycke av att man inte lät kandidaterna tala till punkt eller argumentera klart vare sig i de så kallade duellerna eller när en fråga kastades ut i panelen.

Här följer en kort summering av vad jag tyckte om kandidaternas insatser igår:

2. Pekka Haavisto
Gav ett i mitt tycke lugnt och stabilt intryck, utan att för den delen förta sig. Uttryckte sig om den så kallade hatdebatten, var mån om att försvara minoriteter och försökte anamma rollen som statsman genom att påpeka vilka uppdrag han haft utomlands. Ligger bra till i opinionsundersökningarna och ville knappast ta för stora risker igår. Pratade en bra och begriplig svenska.

3. Timo Soini
Utsattes för vad man kan kalla frontalangrepp från i princip alla övriga kandidater (Essayah var kanske lugnast) rörande den politik han och Sannfinländarna för och fört. Försvarade sig med att 20 procent av folket gett honom och partiet mandat att driva den politik de driver. Var ett tacksamt offer för de övriga kandidaterna som är måna om finlandssvenska röster. Gav kanske inte uttrycket att vara den som mest brinner för att bli president, något som säkerligen gjort att opinionssiffrorna är vad de är.

4. Paavo Väyrynen
Var väldigt mån om att poängtera att han har den största utrikespolitiska erfarenheten i startfältet och axlade EU-kritikerns mantel tydligare än Soini. Blev anklagad för att leva i en förgången tid av flera kandidater, samtidigt som han talade om en gemensam valutakurs inom Norden och ett återinförande av marken. Bra på svenska, vilket ger pluspoäng i sig. Hade valt Paradise Oskars schlagerlåt som personlig favorit. En flirt med finlandssvenskarna?

5. Paavo Lipponen
Kom igång ju längre debatten led och kan egentligen kännetecknas som en diesel, trög i starten men bättre när han väl fått upp farten. Agerade lugnt och var mån om att få prata och prata till punkt. Har stämpeln att vara landsfader och agerade där efter. Påtalade att han står på minoriteternas och de svagas sida. Tämligen försiktig när det gällde EU-frågorna. Bra på svenska.

6. Sauli Niinistö
Valets självklare favorit och den som kanske var mest försiktig sett till förutsättningarna. Känslan är att han, precis som Haavisto, vill minimera felsägningar och debatt som kan ställa honom mot väggen. Såg aningen trött ut och var heller inte så taggad i duellen. Ger ändå ett ganska säkert intryck och ser tämligen avslappnad ut. Sparar krut till andra omgången?

7. Sari Essayah
Gjorde debattens kanske blekaste intryck och framstod som lite oförstående till den så kallade hatdebatten som rasat efter riksdagsvalet i våras. Fick den kanske mest otacksamma duellen då hon skulle debattera överbefälhavarens roll mot Paavo Arhinmäki. Inte så bra som trott på svenska och ganska stel i sin framtoning.

8. Eva Biaudet
Klara och raka utläggningar, precis när hon väl fick taltur och mån om att prata om kvinnors, ungas och minoriteters rättigheter. Fick utstå kritik av Soini för att ha en annan linje än försvarsministern i fråga om vapenexporten till Saudiarabien. Mån om att ta upp de påhopp som Sannfinländarna gjort under året, fick dock inte de svar hon strävade efter av Soini. Gavs tämligen lite utrymme.

9. Paavo Arhinmäki
Valets tredje Paavo pratade bättre svenska än jag personligen förväntat mig och eldade på rätt bra i sina talturer, utan egentligen säga så mycket. Tydligt att han inte har de bästa opinionssiffrorna och därmed inte har så mycket att förlora på att ta ut svängarna. Tidiga påhopp på Soini och Väyrynen, lite diffus i debatten med Essayah om överbefälhavarens roll.

I övrigt kan man säga att debatten som sådan inte riktigt tog fart, beroende på två egentliga orsaker. För det första märks det att de finskspråkiga kandidaterna inte kan uttrycka sig lika nyanserat när det ska pratas svenska vilket givetvis leder till att tempot är lägre och uttrycken färre. För det andra ska man som moderator eller programledare inte tala i mun på de som debatterar eller avbryta just när argumentationen väl kommit igång. Jag hoppas att detta sköts bättre i den duell som är att vänta i februari mellan de två kandidater som når andra omgången.

Alkoholen i trafiken.

För en tid sedan kördes en 11-åring ihjäl av en rattfyllerist i Helsingfors. Personen som satt bakom ratten blåste 2,25 promille och ska nu ställas inför rätta. En person som aldrig borde ha satt sig bakom ratten på en bil tog livet av ett barn och förstörde med all säkerhet livet för så många fler. Idiotin bakom en sådan händelse går egentligen inte att beskriva. Att någon överhuvudtaget gör på det där sättet är för mig ofattbart.

Ihjälkörningen har lett till att vi fått upp debatten om alkoholgränser i trafiken på bordet igen. Jag tycker personligen att det är sunt att saken debatteras, men jag tycker också att debatten fått fel vinkling och fel proportioner. Jag debatterade om huruvida vi ska behålla den nuvarande rattfyllerigränsen om 0,5 promille, om vi ska sänka den, eller om vi ska inför nolltolerans. Min ståndpunkt har alltid varit att 0,5 promille är den gräns vi ska ha, och ihjälkörningen i Helsingfors har inte fått mig att ändra uppfattning.

Varför har jag då inte ändrat uppfattning? Skälen är flera. Det är inte de som kör bil med 0,2 promille i blodet som kör ihjäl människor. Det är, som här syntes, de som har höga promillehalter och som bevisligen har alkoholproblem. I händelse av att det är personer som kört berusade efter en utekväll eller en fest så är det inte heller då fråga om promillehalter under 0,5 när en olycka sker. Det är inte direkt så att du eller jag kör ihjäl en annan människa efter att ha druckit en öl.

Jag är fullt medveten om att att många, många inte håller med mig i frågan om nolltoleransens vara eller inte vara. Jag vet personligen att jag kan dricka en öl och därefter köra bil, men dricker jag mer än så kör jag inte. Så har jag alltid resonerat, och så kommer jag nog alltid att resonera. Jag kan förstå att man åberopar nolltolerans som en markering från samhället, men samtidigt måste man också inse vad nolltoleransen innebär. Den innebär för det första enorma mängder med arbete för vår poliskår, som redan idag har kraftiga resursbrister. Det handlar också om att vi inför ett förmyndarskap, något som också debatterades i ovannämnda debatt på Facebook.

Det jag finner olyckligt är att en debatt likt den här blossar upp när något som tragiskt som det i Helsingfors inträffar. Skulle den som körde ihjäl 11-åringen inte har gjort det om vi hade haft en nolltolerans? Så klart inte. Kommer färre personer med 2 promille i blodet att sätta sig bakom ratten om vi inför nolltolerans. Så klar inte. Istället handlar det här om ett samhällsproblem som borde få betydligt större uppmärksamhet och större resurser. Det handlar om att behandla människan som har de här problemen och att gå till grunden med dem i ett tidigt skede, långt före det tragiska inträffar. Det är det förebyggande arbetet som ska sättas i fokus, inte straffandet av varenda människa som dricker en öl en torsdagskväll.

En parallell till detta är de dödsskjutningar som inträffat i Finland de senaste åren. De har medfört att vi fått en strängare vapenlagstiftning, något som gör att reservister, sportskyttar och andra idag har en krångligare väg fram till en vapenlicens än de haft tidigare. De oskyldiga drabbas alltså då en eller flera dårar får för sig att skjuta ihjäl människor. Jag är av den åsikten att skjutningarna inte upphör med en skärpt lagstiftning, liksom jag är övertygad om att ihjälkörandet inte upphör med en nolltolerans i trafiken. De som vill ha tag i ett vapen får det, lagstiftningen till trots, den som får för sig att köra rattfull gör det, oavsett vad lagen säger.

I bägge fallen handlar det om att få till preventiva metoder och fungerande samhälleliga åtgärder för att förhindra och minimera antalet idioter