Det var Saulis tur.

För dryga sex år sedan meddelade en uppgiven Sauli Niinistö att hans politiska karriär av allt att döma var över. Tarja Halonen hade vunnit presidentvalet med förhållandevis liten marginal och Niinistö, som innehaft flera tunga politiska poster fram till valet, var uträknad. Med facit på hand så kan man säga att Niinistö var uträknad, men bara för stunden. Salos store son har använt tiden mellan de två senaste presidentvalen till att bygga upp den kampanj han igår krönte med en seger över Pekka Haavisto.

2007 blev Niinistö vald till talman i riksdagen. 2009 tog han över som ordförande för Bollförbundet. Han gav alltså inte upp. Han bara fortsatte på den inslagna vägen. Sauli Niinistö har, under de år som gått sedan nederlaget mot Halonen, varit folkets stora favorit. Ingen kan säga att Niinistö inte spelat sina kort väl och förvaltat det läge han haft på ett utomordentligt sätt. Niinistö har undvikit de hårdaste debatterna, de mest kontroversiella frågorna och gjort ett stort jobb bakom de politiska kulisserna. Att han sedan tillhör ett parti som ändå får sägas vara i medgång och tala för konservativa värden gör inte saken sämre i Finland år 2012.

Den andra omgången blev aldrig spännande, dramatisk eller särdeles intressant. TV-sändningen var dryga tio minuter gammal när resultatet från förhandsröstningen kom, och redan då flög korkarna i taket på Finlandiahuset. Pekka Haavisto var besegrad redan innan de sista rösterna hade avgetts ute i landet. Niinistös segermarginal blev historiskt stor, samtidigt som valdeltagandet blev historiskt lågt.

Anledningarna till att folk inte bemödade sig att gå och rösta i samma utsträckning som förr om åren och som i den första omgången är förstås flera. Vänsterlägret hade ingen kandidat med i leken längre, Niinistö sågs som den klare segraren, Haavisto var en bra kandidat som skulle ha axlat presidentskapet på ett bra sätt och Finlands bistra vinter visade sig från sin sämre sida den 5 februari 2012. Resultatet blev hur som haver väldigt tydligt och det att Niinistö vinner med så stora siffror som han gör visar på ett starkt mandat, som Lauri Karvonen var inne på i dagens pappersversion av VBL.

I TV-studion diskuterades det huruvida valet gjort avtryck och förändrat den finländska politiken, då en grön kandidat ställdes mot en samlingspartist i andra omgången. Faktum är ju dock att presidentvalet är ett personval, som inte är så starkt förknippat med partipolitiken som man skulle kunna tro. Den riktiga fingervisningen om i vilken riktning den finländska politiken gått får vi i slutet av oktober. Då lär valdeltagandet vara lägre än 69 procent, även om det valet egentligen är det val som ligger den genomsnittlige finländaren närmast. Kommunalvalet kommer också att staka ut stora riktlinjer för framtidens Finland i och med nya kommun- och servicestrukturer. Det valet är åtta månader bort. Det är bara att kavla upp ärmarna och börja jobba.

Livets ofattbara orättvisor.

Att livet inte blir som man tänkt sig och att orättvisor är bland det grymmaste som finns har man fått erfara ett antal gånger. Igår fick många ett nytt bevis på att orättvisor slår till hårt och när man minst anar det. Leif Sjöström, Vasabladets och hela Svenskfinlands tecknare somnade bort efter en tids sjukdom. Leif Sjöström blev 54 år gammal och borde ha haft många, många år kvar. Nu blev det inte så och jag är nog inte ensam om att ha haft Leif och hans anhöriga i tankarna idag.

Personligen kände jag inte Leif Sjöström så värst bra. Jag fick kontakt med honom en vinter för ett antal år sedan när jag önskade få kopior av två serier med min farfar Göran som ingått i Vasabladet under 90-talet. Jag fick kopiorna och de hänger inramade på väggen på Skolhusgatan 7. Nästa gång jag kom i kontakt med Sjöström var när jag var med om att ordna Pampas Nationaldag 2009. Leif hade i många år gjort logon för evenemanget i fråga och gjorde år 2009 en briljant tolkning av vår grundidé. En plansch med Leifs teckning på hänger även den inramad här hemma.

Bland finlandssvenska politiker, personligheter och så kallade kändisar räknades det som ett erkännande att någon gång ha blivit avbildad i Folkets dagblad på Leifs säregna sätt. Jag hann aldrig bli det och många med mig kommer att sakna de träffsäkra inslagen i Vasabladet som ibland sade mer än en helsidesartikel.

Leif Sjöström är borta. Folkets dagblad har somnat. Minnena och de många skratten kommer dock att leva kvar. Det är nämligen sådana som Leif som fått närapå vem som helst att ha roligt åt politik och dagsaktuella händelser. Det är också sådana som Leif som fått den mörkaste och kallaste vintermorgon att kännas behaglig när man slagit upp tidningen och fått se en klockren serieruta.

Tre dagar kvar till drabbning.

Om dryga tre dygn vet vi vem som får äran att flytta in på Talludden och bosätta sig där de kommande sex åren. Om tre dygn kulminerar matchen om presidentskapet. I ena ringhörnan står förhandsfavoriten och vadslagningsbyråernas man, Sauli Niinistö. I den andra står utmanaren, den nederlagstippade Pekka Haavisto. Slår galluparna lika rätt som de gjorde under den första valomgången kommer Niinistö att gå på knock out redan när förhandsrösterna räknats klart på söndag.

På något sätt har vägen fram till den andra valdagen känts avmattad och nästan lite tråkig. En tidig gallup gav Niinistö ett övertag med över 20 procent, och bara en sådan sak gör att den här matchen känns väldigt avgjord på förhand. Jag hade själv inte trott på något annat än en seger för Niinistö, men hade kanske förutspått att marginalerna skulle krympa ju närmare valdagen vi kom. Historiskt har det varit så, och än har vi ju inga fastslagna resultat, men lite känns det ändå som om det kan bli relativt stora siffror på söndag.

Varför ser det då ut som det ser ut mellan de bägge kandidaterna? Det kan man rota i länge, men klart är ändå att Sauli Niinistö bedrivit sin kampanj på ett väldigt skickligt sätt. Han var 3,6 procent av rösterna från att bli president redan för sex år sedan och har alltsedan dess byggt upp ett kampanjmaskineri som av allt att döma ger utdelning på söndag. Niinistö har undvikit de stora rubrikerna, suttit som talman i riksdagen i fyra år och åtagit sig uppdrag som till exempel ordförandeskapet i Bollförbundet. Niinistö har, under Tarja Halonens andra mandatperiod, varit folkets favorit till att ta över presidentposten, vilket givetvis har bidragit till att han idag står där han står. Väljare tenderar att dras till favoriter och så kallade vinnande hästar.

Pekka Haavisto har å sin sida brutit väldigt många barriärer och väldigt mycket is det senaste halvåret. Haavisto låg bakom både Lipponen, Väyrynen och Soini i mätningarna i höstas, men har sedan dess spurtat starkt och gjort en mycket bra kampanj. Haavisto har lyckats samla vänsterväljare, men också liberala och svenskspråkiga. Det att hans sexuella läggning skulle ligga honom i fatet kan säkert stämma till en viss del, men å andra sidan har konservativa och äldre väljare likväl sin kandidat i Sauli Niinistö, oavsett vem som hade stått i den andra ringhörnan. Haavisto har, till skillnad från Niinistö, talat med sin utrikespolitiska erfarenhet när det gäller frågor som rör internationellt samarbete och relationer, något som också gett pluspoäng i sig.

Nu tyder som sagt allt på att Sauli Niinistö blir republiken Finlands tolfte president. Det att landet i sådant fall har en statsminister och en president som tillhör Samlingspartiet visar egentligen på den trend som har kunnat skönjas de senaste åren. Att det skulle ligga Samlingspartiet i fatet att inneha både presidentposten och statsministerposten är en myt så god som någon. Inte gick Socialdemokraterna tillbaka särdeles mycket under den tid som Paavo Lipponen och Martti Ahtisaari (och till viss del även Tarja Halonen) ledde landet. Det att sossarna år 2003 tappade statsministerposten kan inte skyllas på det faktum att man innehaft bägge posterna under en lång tid, utan ska skyllas på andra faktorer.

Årets presidentval har visat att Finland inte är det där igensnöade och inåtvända landet upp i norr som många kanske ansett. Det att Pekka Haavisto nått andra omgången bevisar motsatsen. Nu kanske Haavisto tillhör fel viktklass den här gången för att ge tungviktaren Niinistö en rejäl match över tolv ronder. Om sex år fyller Sauli Niinistö 70 år. Att han skulle vara aktuell för en period till på presidentposten år 2018 är i sig kanske en orealistisk tanke. En mer realistisk tanke är att presidentämbetet kan komma att förändras under den kommande sexårsperioden. Vem som kliver upp i ringen nästa gång återstår att se. Haavisto kan ju, om inte annat, ha avancerat ett par viktklasser.