En visselpipa och ett par kort.

Det är ingalunda så att jag skriver ett inlägg som det här som något slags försvarstal. Det är ingalunda så att det är meningen att moralpredika eller söka sympati. Det är ingalunda så att det jag skriver är lag och förordning. Det har gått en månad sedan jag skrev något här sist. Nu kommer det ett antal rader igen. Den här gången handlar det om den krassa sanningen om hur en fotbollsdomare tänker, fungerar och resonerar.

För det första. Det krävs ett mod för att bli domare. Det låter säkerligen en aning överdrivet att säga det, men sanningen är den att vem som helst inte ställer sig ensam på en gräsplan, omgiven av 14, 18 eller 22 spelare. Just du kanske gör det, men inte din kompis. Det brukar heta att dåliga spelare blir domare, därför att de inte kan släppa fotbollen. Lite så var fallet kanske för mig. Jag var 14 år, hade slutat sparka boll då laget jag tillhörde upplöstes och hade ingen direkt lysande framtid som fotbollsspelare. Jag ville dock vara kvar på planerna, jag blev domare.

För det andra. Det kommer alltid att finnas minst 14 personer som kan och vet saker så mycket bättre än just dig. Det kommer alltid att finnas experter, personer som påstår sig ha läst regelboken, som tycker att en straff var feldömd, att det borde ha varit gult kort i en viss situation och att bollen aldrig var över linjen. Det kommer alltid att finnas småbarnsföräldrar (ni vet, de där förebilderna som ska föregå med det där berömda goda exemplet) som inte vill annat än döda dig med blicken.

För det tredje. En spelare, ledare, åskådare eller vem vi nu drar fram ur ärmen kommer aldrig någonsin att tänka likadant som just du. Som domare ser du saker och ting från en vinkel eller på ett sätt som ingen annan. Du hör saker som andra inte hör, men du undgår också saker, helt omedvetet, vilket är fruktansvärt svårt för alla andra att begripa.

För det fjärde. Det behövs så fruktansvärt lite för att få en domare ur balans. Det räcker med ett felaktigt domslut för att få tankarna att börja snurra. Du må ha varit hur koncentrerad som helst före, men går något snett kan hela matchen ta skruv. Det bästa du kan göra i den situationen? Lugna ner det hela, erkänna att du gjorde fel och försöka vinna respekt. Det absolut sämsta du kan göra? Försöka kompensera domslutet eller låtsas som om det regnar.

För det femte. En domare får aldrig ha en dålig dag. Har en spelare en dålig dag så har han eller hon det. Spelaren gör sitt, blir kanske utbytt och kommer igen matchen efter. En domare blir aldrig utbytt. Han är kvar på planen i 90 minuter, oavsett hur bra eller hur dålig han eller hon är för dagen. Alla domare gör dåliga matcher. Det må gälla Howard Webb, Viktor Kassai, Martin Hansson eller någon annan. Trots detta faktum så är det totalt ofattbart för de flesta att vi har en sämre dag på jobbet.

Det jag förundrar mig mest över är folks förmåga att tro sig veta hur ett domslut borde ha sett ut, när man sett 20 reprisvinklar, hör ett antal experter prata om situationen eller sett favoritlaget förlora. Något som också förvånar är folks uttalade tilltro till den egna regelkunskapen. Otaliga är de gånger en domare får höra att ”jag inte uppdaterat min licens på ett par år, men trots det vet jag hur det ska gå till”. Priset i år togs i Karperö. Experten där kunde allt om domararbetet. Det ironiska var bara att han drack öl på avbytarbänken. Regelkunskapen var på topp, alltså.

Jag är den förste att erkänna att det finns bra och dåliga domare. Det är en sanning lika stor och självklar som den att det finns bra och dåliga spelare. Jag är också fullt villig att hålla med de som säger att arrogans skapar osämja på en fotbollsplan. Är du arrogant och kantig som domare så svarar spelarna med samma mynt, konstigare är det inte. Det bästa du kan göra som domare är att sätta linjen direkt, och att sedan göra allt vad som står i din makt för att följa den. Dialogen med spelarna är viktig den också. Är du tyst, gestikulerar du och springer du undan alla situationer skapar det irritation. Att vem som helst ska få ta en dialog med domaren när som helst är dock en myt väl värd att slå hål på.

Sist men inte minst. Domare är bara människor. Låter vi dem inte utvecklas på samma sätt som spelare, genom att låta dem misslyckas, så får vi heller inte fram några bra rättsskipare i det här landet. Lyft på hatten åt dem som vågar döma, beröm dem som gör det bra och svälj det där fula ordet innan det trillar ur munnen. Det vinner alla på.