För en tid sedan kördes en 11-åring ihjäl av en rattfyllerist i Helsingfors. Personen som satt bakom ratten blåste 2,25 promille och ska nu ställas inför rätta. En person som aldrig borde ha satt sig bakom ratten på en bil tog livet av ett barn och förstörde med all säkerhet livet för så många fler. Idiotin bakom en sådan händelse går egentligen inte att beskriva. Att någon överhuvudtaget gör på det där sättet är för mig ofattbart.

Ihjälkörningen har lett till att vi fått upp debatten om alkoholgränser i trafiken på bordet igen. Jag tycker personligen att det är sunt att saken debatteras, men jag tycker också att debatten fått fel vinkling och fel proportioner. Jag debatterade om huruvida vi ska behålla den nuvarande rattfyllerigränsen om 0,5 promille, om vi ska sänka den, eller om vi ska inför nolltolerans. Min ståndpunkt har alltid varit att 0,5 promille är den gräns vi ska ha, och ihjälkörningen i Helsingfors har inte fått mig att ändra uppfattning.

Varför har jag då inte ändrat uppfattning? Skälen är flera. Det är inte de som kör bil med 0,2 promille i blodet som kör ihjäl människor. Det är, som här syntes, de som har höga promillehalter och som bevisligen har alkoholproblem. I händelse av att det är personer som kört berusade efter en utekväll eller en fest så är det inte heller då fråga om promillehalter under 0,5 när en olycka sker. Det är inte direkt så att du eller jag kör ihjäl en annan människa efter att ha druckit en öl.

Jag är fullt medveten om att att många, många inte håller med mig i frågan om nolltoleransens vara eller inte vara. Jag vet personligen att jag kan dricka en öl och därefter köra bil, men dricker jag mer än så kör jag inte. Så har jag alltid resonerat, och så kommer jag nog alltid att resonera. Jag kan förstå att man åberopar nolltolerans som en markering från samhället, men samtidigt måste man också inse vad nolltoleransen innebär. Den innebär för det första enorma mängder med arbete för vår poliskår, som redan idag har kraftiga resursbrister. Det handlar också om att vi inför ett förmyndarskap, något som också debatterades i ovannämnda debatt på Facebook.

Det jag finner olyckligt är att en debatt likt den här blossar upp när något som tragiskt som det i Helsingfors inträffar. Skulle den som körde ihjäl 11-åringen inte har gjort det om vi hade haft en nolltolerans? Så klart inte. Kommer färre personer med 2 promille i blodet att sätta sig bakom ratten om vi inför nolltolerans. Så klar inte. Istället handlar det här om ett samhällsproblem som borde få betydligt större uppmärksamhet och större resurser. Det handlar om att behandla människan som har de här problemen och att gå till grunden med dem i ett tidigt skede, långt före det tragiska inträffar. Det är det förebyggande arbetet som ska sättas i fokus, inte straffandet av varenda människa som dricker en öl en torsdagskväll.

En parallell till detta är de dödsskjutningar som inträffat i Finland de senaste åren. De har medfört att vi fått en strängare vapenlagstiftning, något som gör att reservister, sportskyttar och andra idag har en krångligare väg fram till en vapenlicens än de haft tidigare. De oskyldiga drabbas alltså då en eller flera dårar får för sig att skjuta ihjäl människor. Jag är av den åsikten att skjutningarna inte upphör med en skärpt lagstiftning, liksom jag är övertygad om att ihjälkörandet inte upphör med en nolltolerans i trafiken. De som vill ha tag i ett vapen får det, lagstiftningen till trots, den som får för sig att köra rattfull gör det, oavsett vad lagen säger.

I bägge fallen handlar det om att få till preventiva metoder och fungerande samhälleliga åtgärder för att förhindra och minimera antalet idioter

UEFA presenterade sina tolv domare till sommarens EM-turnering idag och i sig är det inga namn som gör mig förvånad. UEFA har gjort bra val, även om ett par överraskningar fanns med. Jag hade inte trott att Skomina, Thomson eller Webb skulle få förtroendet, av olika anledningar. Hur som helst, här följer en genomgång av domarna och en liten analys kring de tolv.

Cüneyt Çakır
Turkiet, 35 år

Çakır är en av många mästerskapsdebutanter i EM. Turken har ett antal juniormästerskap bakom sig men är tämligen grön i seniorsammanhang. Gjorde Champions League-debut så sent som 2010 men har gjort det bra sedan dess. Dömde Sverige – Holland i kvalet och imponerade på mig då. Har tio år kvar på toppnivå om karriären fortsätter som den börjat, dömer knappast annat än gruppspelsmatcher i sommar.

Jonas Eriksson
Sverige, 37 år

Sverige har, sin vana trogen, en domarrepresentant när det vankas stora mästerskap. Jonas Eriksson har växt fram till en bra internationell domare (han är rentutav bättre i Europa än i Sverige) och det var väntat att han skulle få förtroendet, framom Martin Hansson. Har gjort en bra höst i Champions League och kan gå långt i EM om det vill sig. Kan få en del gliringar för miljonerna på banken. Tydlig i kroppsspråket. Mästerskapsdebutant.

Viktor Kassai
Ungern, 36 år

I mitt tycke Europas bäste domare under förra säsongen. Fick kröna den med att döma Champions League-finalen i våras. Är väldigt duktig på att prata med spelarna och är försiktig med kortleken. Lång och respektingivande när han spänner blicken i spelarna. Har haft en lite sämre höst än vår år 2011, men är samtidigt en av domarna som inte är beroende av hur det går för det egna landslaget. Finalaspirant, om han dömer bra. Har mästerskapsrutin efter fyra matcher i VM ifjol.

Björn Kuipes
Holland, 38 år

Butiksägare från Holland som även han är mästerskapsdebutant. Har varit FIFA-domare sedan 2006 och har dömt CL de senaste åren. Har mästerskapsrutin från U-mästerskap, Super Cup-finalen 2011 mellan Barcelona och Porto är största meriten så här långt. Tämligen lugn i sitt agerande, har trots det en tendens att vifta med korten i ganska stor utsträckning. Beroende av hur långt Holland går, men dömer knappast mer än gruppspelet.

Stéphane Lannoy
Frankrike, 42 år

Fransman som figurerat flitigt i CL i höst. Har mästerskapsrutin från bland annat två matcher i VM 2010 och OS 2008. FIFA-domare sedan 2006. Delar ut snäppet fler kort än genomsnittet och var inblandad i en omtalad match i VM 2010, den mellan Brasilien och Elfenbenskusten. Har rutin och gör kanske sitt sista mästerskap. Beroende av Frankrikes framgångar.

Pedro Proença
Portugal, 41 år

En av överraskningarna för egen del. Har dömt en del Champions League under hösten men är mästerskapsdebutant. Har U19-EM-finalen 2004 som största merit. Får knappast döma mer än gruppspelet och är precis som så många andra beroende av hur det går för det egna landslaget. Har relativt högt kortsnitt.

Nicola Rizzoli
Italien, 40 år

En av mina favoritdomare i Europa och Roberto Rosettis rättmätige efterträdare som Italiens representant på de stora fotbollsscenerna. Dömde Europa League-finalen 2010. Har varit FIFA-domare sedan 2007 då han också dömde sin första landskamp. Ihågkommen av United-supportrar som domaren som visade ut Rafael i CL-kvartsfinalen mot Bayern 2010. Kan gå långt i turneringen, kanske hela vägen.

Damir Skomina
Slovenien, 36 år

Gör sin första turnering som huvuddomare. Var uttagen till EM 2008 men var då, som 32-åring, endast fjärdedomare. Har en kvartsfinal i OS 2008 som största landskampsmerit.  Är ett bevis på att man kan gå långt som domare trots att man kommer från ett land med sämre liga och med ett landslag som inte når slutspel så ofta. Har dömt Champions League tämligen flitigt under hösten och har gjort det bra. Outsider.

Wolfgang  Stark
Tyskland, 42 år

Rutinerad tysk med ett i mitt tycke knepigt kroppsspråk. Kan se otroligt loj ut stundom och är relativt flitig med korten. Ihågkommen för ett knaggligt U20-VM 2007, då han hittade 53 frisparkar i semifinalen mellan Chile och Argentina (samt sju gula kort och två röda kort enbart i det chilenska laget). Har dömt tunga matcher i CL i höst och klarat sig relativt bra. Gör troligen sitt sista mästerskap och är beroende av hur långt Jogi Löws mannar går. Ingen personlig favorit.

Craig Thomson
Skottland, 39 år

Mästerskapsdebutant som gått den långa vägen genom UEFA-cupen, senare Europa League och nu Champions League. Var precis som Skomina med i EM 2008, men var då fjärdedomare. Dömde matchen mellan Italien och Serbien i kvalet till EM. Bröt matchen efter sju minuter på grund av läktaroroligheter. Tämligen okontroversiell, men inte heller någon domare som sticker ut så särdeles. Dömer troligen gruppspelsmatcher.

Carlos Velasco Carballo
Spanien, 40 år

Spanjor med erfarenhet av flertalet El Clasicos och med årets Europa League-final som främsta merit. Hittade åtta varningar då och är ganska flitig med kortleken. Har dömt internationellt sedan 2008 och gör mästerskapsdebut nu. Ingenjör till vardags och en liten outsider när det gäller EM. Beroende av hur det går för Spanien och dömer knappast mer än en kvartsfinal.

Howard Webb
England, 40 år

Den klart mest meriterade domaren av de tolv uttagna. Har dömt EM 2008 och VM 2010 med finalen i den senare turneringen som den självklara höjdpunkten. Är i mitt tycke Europas bäste domare när han får allt att stämma. Har inte fått lika många stora matcher som förr i England, och kunde ha petats av Martin Atkinson eller Mark Clattenburg här. Dömer knappast någon final, men lär gå långt annars. Försiktig med korten, med VM-finalen som undantaget som bekräftar regeln.

Känner mig så där småmanad att plita ner några ord om den så kallade YLE-skatten som riksdagsgrupperna nu enats kring. Först och främst, det finns garanterat människor som tycker att jag är skvatt galen som tycker att skatten är ett bra påfund. Det kommer nämligen aldrig att finnas lösningar på samhälleliga problem (som man nog kan klassa det här som) som alla är nöjda med. Skulle det finnas sådana lösningar så vore det galet i sig, som en FB-vän så galant uttryckte det.

Jag är ändå av den åsikten att skatten som sådan är den bästa lösningen på frågan hur YLE ska finansieras i framtiden. Skatten är nu uppbyggd på ett sådant sätt att de som har minst pengar betalar minst och att de som har lite mer betalar mer. Det jag kan reagera på är att det övre taket är väl lågt, det kunde med fog ha satts på en lite högre nivå än nuvarande förslag på 22 000 euro.

Varför är jag då så nöjd? För det första är jag en flitig YLE-konsument, det erkänner jag villigt. Jag ser på YLE:s tv-kanaler, jag lyssnar på radio, och jag använder YLE:s webb och arena. Jag är beredd att betala för det utbud YLE har och förhoppningsvis fortsätter att ha. Argumentet för att man inte ska behöva betala då man inte ser på kanalerna köper jag inte riktigt. Inte använder jag all sjukvård, alla vägar och alla offentliga tjänster jag finansierar med min skatt annars heller.

För det andra ser jag YLE-skatten som ett sätt att komma åt de som rent ut sagt fuskar. De som skött sig och betalat licens blir ju per automatik lidande då alla som tittat på tv inte betalat någon licens. För det tredje slipper vi gråzonen rörande vad folk tittar på och hur de gör det. Den påtänkta mediaavgiften var så pass dum att den hade omkullkastat allt vad trovärdighet hade hetat kring YLE. För det fjärde är en skatt psykologiskt bättre. Det är liksom enklare att betala en skatt med pengar du egentligen aldrig haft i handen än att betala en räkning det står tv-licens på.

För det femte vill jag att man ska kunna se de sändningar YLE producerar idag även imorgon. Jag har många vänner som jobbar åt bolaget i fråga och som jag förstås unnar en framtid inom branschen. Den framtiden vill jag vara med om att trygga. Ska man se på baksidorna så är jag fullt medveten om att det kan kännas mycket för ett hushåll att betala 280 euro totalt för två vuxna som förtjänar mer än de där 22 000 som är övre tak. Å andra sidan hade särskilda regler krånglat till det hela än mer och gett än fler kryphål.

Summa summarum tror jag att skatten kommer att bli mer accepterad än den är nu i framtiden. Om inte annat så behöver ju folk inte vara rädda för tv-kontrollanten i fortsättningen.

Det finns få saker i världen som gör mig så upprörd och ledsen som orättvisor och mobbning. Det är lätt för mig att säga idag, när man nått 24 års ålder och har en del livserfarenhet med sig i bagaget. För tio år sedan, på årskurs åtta i högstadiet, hade jag inte den där livserfarenheten och det där vettet, och det känns av idag. Då, som en fånig och småkaxig 14-åring, sade och gjorde jag dumma saker som jag aldrig skulle göra idag, och som jag inte kan förstå att jag gjorde då.

Det är först nu på senare år som man börjat reflektera över hur otroligt korkad man var som försökte uppnå en viss status eller försökte vara en del av ett visst gäng. Sist och slutligen handlar den där tonårstiden om att hitta sig själv och komma underfund med vilken människa man egentligen är. Sist och slutligen är det heller inte så lätt att göra det. Jag hamnade ingalunda i fel sällskap under tonåren, men det att jag inte visste var jag stod eller vad jag skulle göra för att få uppmärksamhet eller respekt gjorde att man tog många dumma beslut.

Idag vet jag att det räcker med en mening eller ett ord för att få folk att må dåligt. Idag vet jag också att många mår dåligt i den där åldern och att det som behövs är stöd och hjälp, inte en massa avundsjuka kommentarer och gliringar. Det är nämligen det jag tror att det i mångt och mycket handlar om. Avundsjuka och oförtstånd är rätt långt människans värsta fiender. Extra känslig är den där människan när hon söker efter sitt rätta jag och känner sig vilsen.

Idag är det viktigare än någonsin att just du vågar vara annorlunda. Med det menar jag inte att just du ska uttrycka dig mer vulgärt eller elakt än någon annan, eller försöka spela mer macho än kompisen bredvid dig på bänken. Istället handlar det om att just du ska bry dig. Att bry sig om någon som ser ut att ha det jobbigt eller svårt kan vara helt avgörande för personen i fråga. Tvivlar man på att en kompis eller en person i ens omgivning mår bra är det bäst att svälja lite stolthet och sätta sig ner med människan i fråga.

Gör du inte det är det lätt hänt att du ångrar dig senare, eller att just din kompis råkar illa ut. Det krävs inte så mycket för att muntra upp en person eller för att visa att man bryr sig. Det krävs i själva verket väldigt lite. Insatsen du gör kan vara liten för dig, men gigantisk för den du hjälper. Känslan av att ha hjälpt någon och visat att man bryr sig slår också rätt mycket, det har jag fått lära mig de senaste åren, månaderna, veckorna och dagarna.

Under lågstadietiden fick vi elever i Norra Korsholms Skola en pins med texten ”Slå inte min kompis”. Jag har på intet sätt slagit någon, men jag har sagt saker jag vet kan ha tagit lika hårt som ett slag. Det ångrar jag idag. Idag vet jag att den där texten på pinsen är mer viktig än någonsin. Alla borde ha en sådan pins, och alla borde förstå innebörden.

Efter att jag chockerande nog haft nästan alla fel man kunde ha när jag gissade utfallet av EM-lottningen gör jag nu ett försök att förutspå hur det går utgående från de grupper som lottades fram igår. Summan av denna kardemumma kommer att vara den att Tyskland vinner sitt fjärde europamästerskap. Inget chockerande tips, men då man ser till spelschemat så ligger vägen tämligen öppen.

Grupp A
1. Ryssland
2. Polen
3. Tjeckien
4. Grekland

Kommentar: Den på förhand sett sämsta och minst intressanta gruppen. Dick Advocaats Ryssland är gruppens på pappret starkaste lag. Polen och Tjeckien lär slåss om andraplatsen i gruppen, där Polen har fördel av hemmaplan och Tjeckien tvingades till kval mot Montenegro för att alls ta sig till slutspel. Ryssland tog  sig till semifinal för fyra år sedan och har spelare som kan avgöra matcher på egen hand. Polen har ett tämligen magert mästerskapsfacit i ryggen, men av tradition brukar värdnationen eller nationerna gå långt. Tjeckien har inte gjort ett bra mästerskap sedan EM 2004. Då hette stjärnorna Nedved, Koller och Baros. 2012 är man mitt inne i en generationsväxling. Grekland har tagit sig till två stora mästerskap sedan EM-guldet 2004. I EM 2008 förlorade man alla matcher, däribland en mot Ryssland. I VM ifjol föll man ur i gruppspelet efter en vinst och två förluster. Det blir respass redan i gruppspelet i sommar också.

Grupp B
1. Tyskland
2. Holland
3. Portugal
4. Danmark

Kommentar: Den på pappret svettigaste och tätaste gruppen. Tyskland gick obesegrat genom kvalet och slog Holland (som hade ett ordinarie lag på benen) i en träningsmatch i november. Jogi Löws mannar lär vinna gruppen, om inte annat så på bättre målskillnad än Holland som är beroende av sitt hårda och raka spel. Portugal tvingades till play off för att alls få spela EM och är toppduons främsta utmanare. Portugal var laget som slog ut Holland ur EM 2004, Tyskland var laget som slog Portugal i bronsmatchen i VM 2006. Danmark får finna sig i att slå ur underläge och får det mycket tufft.

Grupp C
1. Spanien
2. Italien
3. Irland
4. Kroatien

Kommentar: Den kanske mest lättippade gruppen, med ett undantag. Italien var en skugga av sitt forna jag i VM förra sommaren och möter Spanien i öppningsmatchen. Förlust där samtidigt som Irland eller Kroatien vinner och det kan bli tufft för italienarna. Spanien är regerande världs- och europamästare och ska vinna gruppen om inget oförutsett inträffar. Irland, coachade av Giovanni Trapattoni, har byggt upp en stark defensiv och har inte spelat i ett stort mästerskap sedan Japan/Sydkorea 2002. Då slogs man ut på straffar av just Spanien. Kroatien är gruppens underdogs och kvalade in efter seger mot Turkiet i play off-mötet. Svårbedömt lag, men likväl gruppens svagaste i mitt tycke.

Grupp 4
1. England
2. Frankrike
3. Sverige
4. Ukraina

Kommentar: Kanske den mest svårbedömda gruppen, efter grupp A. England har som tradition att floppa i mästerskap och EM blir Fabio Capellos sista chans till en mästerskapsmedalj som förbundskapten. Något säger mig att trenden ska brytas nu, även om känslan var likadan i VM ifjol. Wayne Rooney är avstängd hela gruppspelet och domen står fast, men ersättare finns. Frankrike är mer enat än under VM 2010 men likväl ett landslag i obalans jämfört med det lag som tog VM-silver 2006. Likväl är man ett bättre lag än både Sverige och Ukraina. Sverige är svårbedömt och har stundom spelat bättre utan Zlatan Ibrahimovic. Är skadekänsligt och har inte fått spelet att stämma fullt ut under Erik Hamrén. Ukraina är hemmanation och har stort stöd i ryggen. På pappret har man ett ganska okänt lag och någon kvartsfinal lär det inte bli.

Kvartsfinaler:
Ryssland – Holland
Spanien – Frankrike
Tyskland – Polen
England – Italien

Semifinaler:
Holland – Spanien
Tyskland – England

Final:
Spanien – Tyskland

Kommentar: Holland och Tyskland lär, om gruppspelet faller ut som det borde, få tämligen bekväma resor till semifinal. Holland ska klara av Ryssland, Tyskland (som hade problem med Polen i gruppspelet i VM 2006) ska klara av grannlandet, trots att de rödvita har hemmaplan. Betydligt svårare att sia om de övriga matcherna. Spanien ska slå Frankrike åtta dagar av tio medan England är ett bättre lag än Italien. Intressant match i matchen är Capello mot Prandelli. Semifinalerna är, om de faller ut som ovan, stenhårda matcher. Spanien ska klara av Holland, i en repris av VM-finalen 2010. Tyskland – England är ett klassikermöte av stora mått, där Tyskland får gälla som favoriter. Finalen blir sedan en repris av EM-finalen 2008, och där tar tyskarna revansch. Varför? De har ett mer hungrigt och motiverat lag.

Eftersom jag är tämligen förtjust i att förutspå saker och ting så kommer här en gissning om hur de fyra slutspelsgrupperna i EM 2012 kommer att se ut. Ikväll, när det visat sig att jag har haft rätt (läs fel) återkommer jag med en gissning (läs berättelse) om hur det hela slutar och vem som vinner hela turneringen. Anyway, så här kommer grupperna att se ut:

Grupp A: Polen, England, Portugal, Frankrike.

Grupp B: Spanien, Ryssland, Sverige, Tjeckien.

Grupp C: Holland, Tyskland, Grekland, Danmark.

Grupp D: Ukraina, Italien, Kroatien, Irland.

Två rätt har man alltid, då det redan är bestämt att Polen spelar i grupp A och Ukraina i grupp D.

Ingen som följer med idrott någorlunda regelbundet kan ha missat Petter Northug. Ingen som följer med idrott någorlunda regelbundet kan heller ha missat att Northug skapat rubriker med sina speciella gester när han går över mållinjen i ett skidlopp. Ifjol, i Holmenkollen, hade SVT Sports krönikör Jonas Karlsson den goda smaken att kalla Northug för en gris när han backade över mållinjen efter att ha distansierat svenske Marcus Hellner.

Här om dagen kom nästa svenska utfall mot Northug. Aftonblandets Kristoffer Bergström uppmanade Northug att sluta med sina så kallade pajasgester. Northug uppmanades också att växa upp, då han ändå snart fyller 26 år. Detta efter att han gjort vad medierna döpt till en noshörningsgest efter att han fört Norge till seger i stafetten under världscuppremiären i Sjusjöen.

Ingen som följer med fotboll någorlunda kan ha undgått Mario Balotelli. Ingen som följer med fotboll någorlunda kan heller ha undgått Balotellis liv och leverne bredvid fotbollsplanen. Balotelli är mannen som sätter eld på det egna badrummet med fyrverkeripjäser och som gör konst av sin frisyr. Balotelli är också mannen som gjort sig känd för rätt speciella segergester på sistone. I Manchester Citys möte med Villarreal i Champions League gjorde Balotelli mål på straff och firade med utsträckta armar och en relativt överlägsen blick framför hemmasupportrarna.

I helgens match mot Newcastle gjorde Balotelli mål igen, på straff. Denna gång satte han armarna i kors, gick fram mot målvakten Tim Krul och stirrade med en blick som kunnat döda holländaren.

Ska man då likställa Petter Northug och Mario Balotelli? Både ja och nej. Northug är överlägsen i sin gren och helt outstanding på det han gör. Balotelli är också han en världsstjärna, men långt ifrån ensam om att glänsa i fotbollsvärlden just nu. Det som dock bör sägas är att i jämförelse är gesterna de båda står för minst lika provokativa och hånfulla. Skillnaden är att Northug hånar en svensk och att Balotelli inte gör det.

Låt oss säga att Italien och Sverige lottas i samma grupp i EM-slutspelet i Polen och Ukraina till sommaren (vilket inte är så speciellt osannolikt) och att Balotelli gör mål på straff och därefter sätter armarna i kors och spänner ögonen i Andreas Isaksson. Reagerar svensk media då? Ja, självklart.

Låt oss säga att Marcus Hellner hade varit lika överlägsen och dominant som Petter Northug är inom skidsporten. Låt oss också säga att han hade varit lika kaxig i sina segergester. Hade svensk media reagerat likadant då? Självfallet inte. Då hade gesten sett som en show och en bjudning från en världsstjärna. Tro inte heller att Zlatan Ibrahimovic uppmanas sluta med sina målgester om han uppträder kaxigt gentemot motståndarna om han gör mål i EM i sommar. Zlatan är ju ändå svensk och världsstjärna.

Vad lär vi oss då av detta? Egentligen det att braskande rubriker om att Northug ska sluta med det han gör häller än mer bensin på hans eld. Egentligen det att det i grund och botten handlar om en avundsjuka som är ganska svår att förstå. Petter Northug är bäst i världen på det han gör. Då ska han få bjuda på sig själv också, utan att bli jämstäld med grisar eller uppmanad att växa upp.

Byggandet av den nya omfartsvägen genom Smedsby har tagit fart och med den också tankarna på hur morgondagens kommuncentrum ska se ut. Klart redan nu är att fotbollsplanen bredvid rinken i Smedsby naggas i kanten av omfartsvägen och måste flyttas. Behovet av träningstider i Smedsby med omnejd är skriande stort och även om den nuvarande planen inte hållit måttet vare sig vad gäller bredd, längd eller kvalitet på gräset är förlusten för fotbollen märkbar.

Fritidsnämnden i Korsholm slog på sitt möte den 21 september fast en investeringsplan för de kommande tre åren. I planen för år 2012 ingår 450 000 euro avsedda för Smedsby idrottsområde. Fritidsnämnden vill, istället för den nuvarande gräsplanen, bygga en konstgräsplan på andra sidan Bölesundsvägen. Anledningarna till att nämnden för fram konstgräs som underlag på planen är flera.

En konstgräsplan i kommunens centrum gör att vi kan förlänga träningssäsongen för kommunens junior- och seniorlag avsevärt. Idag tas gräsplanen i Smedsby i bruk i juni och hålls öppen tills det att juniorsäsongen är slut i september. Den nuvarande gräsplanen har heller inte klarat den belastning av träningstimmar som finns. Planen nöts snabbt och blir till sist i det närmaste oanvändbar.

En konstgräsplan skulle och medföra att kommunen kunde erbjuda skolorna i Smedsby ett alternativ till gymnastikundervisningen som även den är trångbodd i dagsläget. Som det ser ut idag har skolorna knappt någon möjlighet alls att använda gräsplanen då högsäsongen inträffar under sommarlovet. En konstgräsplan skulle betjäna skolorna dagtid och idrottsutövarna kvällstid under sju till åtta månader av året.

Alternativen till en ny fotbollsplan är inte många, för att inte säga obefintliga. Centralplanen vid Botniahallen är avsedd enbart för matcher, vilket gör att antalet användningstimmar i veckan är få. Konstgräsplanen bredvid Botniahallen är bokad under kvällarna och dessutom betydligt dyrare än en egen plan för kommunen.  Det är inte heller hållbart att Smedsbys många juniorlag ska åka långa vägar enbart för att få träningstider. Som det är idag är planerna i Karperö och Kvevlax dessutom redan fullbokade.

Korsholm har länge varit en framgångskommun då det gäller idrott och idrottsutövande. Jag hoppas att kommunen är beredd att göra en långsiktig investering och satsa på en konstgräsplan under de kommande åren och därigenom visa att man är en ledande idrottskommun. De senaste åren har visat att behovet av en plan är stort. Behovet kommer heller inte att minska. Tvärtom så leder inflyttningen till kommunen till att allt fler barn och unga engageras i idrott, något som enbart kan ses som positivt för kommunen och regionen.

För ett tag sedan fördes det en diskussion om varför man håller på ett visst lag, och vad som gjort att man börjat följa en viss fotbollsklubb. Många som deltog i diskussionen beskylldes för att vara medgångssupportrar som börjat följa sina lag i samband med en större framgång, likt ett ligaguld eller en större framgång i Europa. Vad som är det konstiga med att folk få upp ögonen för ett visst lag i samband med att laget gör något bra vet jag egentligen inte, men det är en annan historia. Jag har tre egentliga favoritlag och här nedan följer tankarna kring ett av dem.

Min relation till Hammarby Idrottsförening började minsann inte med någon framgång. Sommaren 1999 fick Sören Cratz sparken som tränare för VPS. Efter den 16:e omgången av Allsvenskan samma år tog han över Hammarby. Då fick jag upp ögonen för ett lag i grönvita tröjor och gröna shorts. Två år senare ledde Cratz, av alla människor, Hammarby till klubbens hittills enda SM-guld. Idag, på dagen nästan tio år efter guldet, kunde Hammarby har förpassats ur Sveriges näst högsta serie, ner mot en så djup dal att till och med jag betvivlar att landets bästa supportrar hade hjälpt klubben upp.

Nu blev det inte så. Den 30:e och sista omgången av Superettan var välregiserad och precis så ångestladdad som en sista omgång ska vara. I halvtid var Hammarby, som hade allt i egna händer, kvar i serien. När 90 minuter var spelade var Hammarby nere på kvalplats och man stod inför ett kval lika ovisst som framtiden. Kvar fanns den beryktade stopptiden. Som en groggy boxare vaknade Hammarby när domaren väl skulle räkna ut laget. När det återstod dryga tio sekunder sköt Sebastian Bojassén det som kan ha varit räddningsmålet för Söders gröna bröder.

1-0 gav Hammarby en plats i nästa års upplaga av Superettan. Det gav också alla luttrade supportrar ett slut på en säsong som varit precis så dålig som den bara kunde bli. Hammarby hade inför säsongen plockat in Björn Runström, Siran Ayranci och Paulinho för att ta tillbaka den där förlorade platsen i Allsvenskan. Det blev, med facit på hand, inte alls som det var tänkt. Tränaren Roger Franzén fick sparken, laget underpresterade och sjönk som en sten genom tabellen. Idag, när den 30:e omgången är spelad, jublar fansen över det säkrade kontraktet.

Jag har under sommaren fått höra flertalet gliringar från AIK- och Djurgården-supporters, och fick läsa en hel del även idag. Hammarby är, enligt en del av dessa, laget som ingen bryr sig om. De som så påstår vet bara inte hur fel de har. Hammarby har, i mitt och i många andras tycke, Sveriges bästa supportrar. Nu säger jag inte att supportrarna alltid uppför sig (det såg vi bland annat idag). Däremot påstår jag att Hammarbys fans i år varit föreningens stora behållning. I vått och torrt har man stått bakom laget, oavsett bortamatch eller resultat på ljustavlorna.

Stockholmsfotbollen och fotbollen överlag i Sverige behöver ett lag som Hammarby i Allsvenskan. Jag har svårt att förstå att man önskar se Hammarby falla genom seriesystemen och förgöras som förening. Jag har ännu svårare att förstå att man som fans tydligen inte vill se fler än två derbyn i året i huvudstaden. Vad är bättre än ett vunnet derby, för både klubbar och fans, egentligen? Jag önskar inte att AIK eller Djurgården degraderas, och kommer heller aldrig att göra det. Istället önskar jag att Hammarby får rätsida på sin ekonomi och på det sportsliga och så fort som möjligt återfinns i den svenska fotbollens finrum. Det är fansen och föreningen värda.

Tills dess kommer jag och andra supportrar att troget följa Bajen i Superettan. Hammarby är ett lag som berör, oavsett serie och tabellposition.

Det är ändå vi som är Hammarby..

Det är ingalunda så att jag skriver ett inlägg som det här som något slags försvarstal. Det är ingalunda så att det är meningen att moralpredika eller söka sympati. Det är ingalunda så att det jag skriver är lag och förordning. Det har gått en månad sedan jag skrev något här sist. Nu kommer det ett antal rader igen. Den här gången handlar det om den krassa sanningen om hur en fotbollsdomare tänker, fungerar och resonerar.

För det första. Det krävs ett mod för att bli domare. Det låter säkerligen en aning överdrivet att säga det, men sanningen är den att vem som helst inte ställer sig ensam på en gräsplan, omgiven av 14, 18 eller 22 spelare. Just du kanske gör det, men inte din kompis. Det brukar heta att dåliga spelare blir domare, därför att de inte kan släppa fotbollen. Lite så var fallet kanske för mig. Jag var 14 år, hade slutat sparka boll då laget jag tillhörde upplöstes och hade ingen direkt lysande framtid som fotbollsspelare. Jag ville dock vara kvar på planerna, jag blev domare.

För det andra. Det kommer alltid att finnas minst 14 personer som kan och vet saker så mycket bättre än just dig. Det kommer alltid att finnas experter, personer som påstår sig ha läst regelboken, som tycker att en straff var feldömd, att det borde ha varit gult kort i en viss situation och att bollen aldrig var över linjen. Det kommer alltid att finnas småbarnsföräldrar (ni vet, de där förebilderna som ska föregå med det där berömda goda exemplet) som inte vill annat än döda dig med blicken.

För det tredje. En spelare, ledare, åskådare eller vem vi nu drar fram ur ärmen kommer aldrig någonsin att tänka likadant som just du. Som domare ser du saker och ting från en vinkel eller på ett sätt som ingen annan. Du hör saker som andra inte hör, men du undgår också saker, helt omedvetet, vilket är fruktansvärt svårt för alla andra att begripa.

För det fjärde. Det behövs så fruktansvärt lite för att få en domare ur balans. Det räcker med ett felaktigt domslut för att få tankarna att börja snurra. Du må ha varit hur koncentrerad som helst före, men går något snett kan hela matchen ta skruv. Det bästa du kan göra i den situationen? Lugna ner det hela, erkänna att du gjorde fel och försöka vinna respekt. Det absolut sämsta du kan göra? Försöka kompensera domslutet eller låtsas som om det regnar.

För det femte. En domare får aldrig ha en dålig dag. Har en spelare en dålig dag så har han eller hon det. Spelaren gör sitt, blir kanske utbytt och kommer igen matchen efter. En domare blir aldrig utbytt. Han är kvar på planen i 90 minuter, oavsett hur bra eller hur dålig han eller hon är för dagen. Alla domare gör dåliga matcher. Det må gälla Howard Webb, Viktor Kassai, Martin Hansson eller någon annan. Trots detta faktum så är det totalt ofattbart för de flesta att vi har en sämre dag på jobbet.

Det jag förundrar mig mest över är folks förmåga att tro sig veta hur ett domslut borde ha sett ut, när man sett 20 reprisvinklar, hör ett antal experter prata om situationen eller sett favoritlaget förlora. Något som också förvånar är folks uttalade tilltro till den egna regelkunskapen. Otaliga är de gånger en domare får höra att ”jag inte uppdaterat min licens på ett par år, men trots det vet jag hur det ska gå till”. Priset i år togs i Karperö. Experten där kunde allt om domararbetet. Det ironiska var bara att han drack öl på avbytarbänken. Regelkunskapen var på topp, alltså.

Jag är den förste att erkänna att det finns bra och dåliga domare. Det är en sanning lika stor och självklar som den att det finns bra och dåliga spelare. Jag är också fullt villig att hålla med de som säger att arrogans skapar osämja på en fotbollsplan. Är du arrogant och kantig som domare så svarar spelarna med samma mynt, konstigare är det inte. Det bästa du kan göra som domare är att sätta linjen direkt, och att sedan göra allt vad som står i din makt för att följa den. Dialogen med spelarna är viktig den också. Är du tyst, gestikulerar du och springer du undan alla situationer skapar det irritation. Att vem som helst ska få ta en dialog med domaren när som helst är dock en myt väl värd att slå hål på.

Sist men inte minst. Domare är bara människor. Låter vi dem inte utvecklas på samma sätt som spelare, genom att låta dem misslyckas, så får vi heller inte fram några bra rättsskipare i det här landet. Lyft på hatten åt dem som vågar döma, beröm dem som gör det bra och svälj det där fula ordet innan det trillar ur munnen. Det vinner alla på.