Slaget mot öppenheten.

Egentligen ska man väl inte kunna säga så mycket mer om gårdagens tragedier i Oslo och på ön Utöya. Ändå är det svårt att inte låta bli, då dåden är stora angrepp mot demokratin och mot det öppna nordiska samhälle som vi trots allt lever i. Att en man är kapabel att ta livet av mer än 80 ungdomar och av allt att döma detonera en bomb mitt i politikens hjärta i Oslo är totalt obegripligt och så vanvettigt att det inte går att sätta några ord på.

Skolskjutningarna i Finland har betecknats som vansinnesdåd som gjort vårt samhälle mer isolerat, skjutningarna i Norge spär på den trenden och gör det hittills så öppna nordiska samhället mer slutet och mer utsatt.

Alltsedan American Airlines-planen kraschade in i World Trade Center i New York i september 2001 har islamister och muslimer målats ut som roten till terrorism och som de största hoten mot den öppna, demokratiska västvärlden. Igår, timmar efter att bomben detonerat utanför regeringshögkvarteret i Oslo och strax efter att skjutningarna på Utöya tagit sin början, målade många ut muslimer och islamistiska grupper som skyldiga till dåden. När det väl uppdagades att gärningsmannen var en högerextrem norrman tystnade slagorden. Är det något vi i Norden är duktiga på är det att döma utan grund och att dra människor över samma kam.

Nu, den 23 juli 2011, har Norden och då speciellt Norge fått svart på vitt att terrorn kan ta sig uttryck i form av högerextremism, i form av människor du och jag kan möta på gatan och i form av människor som vill sätta skräck i befolkningen, ta udden av det öppna samhället och skaka om det demokratiska beslutsfattandet.

Att man slår till mot ett regeringskansli, där beslutsfattandet sker, och mot ett politiskt ungdomsläger där morgondagens beslutsfattare och samhällspåverkare samlats visar på en hänsynslöshet och ett hat mot samhällsmaskineriet. Det visar också på en enorm feghet, och på en övertro på den egna verklighetsuppfattningen.

Efter skolskjutningarna i Finland talades det om vakter och ökad bevakning på skolor och läroanstalter. Nu, efter dåden i Norge, kommer säkerheten kring beslutsfattare och tidigare öppna, politiska evenemang att göras rigorös. Det är frukten av dåden, och ett hårt slag mot den tidigare så öppna nordiska samhällsmodellen.

Vad är då viktigt, dagen efter det största terrordådet i Nordens historia? Ulla-Maj Wideroos skrev i en kommentar på Facebook att stöttandet av unga, samhällsintresserade människor måste bli större. Ulla-Maj har så rätt man kan ha. Genom att fortsätta med läger likt det på Utöya och genom att öppet ge främlingsfientlighet och hat kalla handen kan du och jag hjälpa till att bibehålla ett öppet samhälle. Viker man ner sig, isolerar man sig och stänger man in sig vinner idioter som den 32-åring som genomförde dåden i Norge igår.

Låter man okunskapen om samhälle, beslutsfattande samt om religiösa och politiska grupper vara vad den är idag är det illa. Låter man extrema dårar få fotfäste i det tidigare nämnda samhällsmaskineriet är det än mer illa. Grunden till det samhälle vi har idag är murad för decennier och generationer sedan. För att fasaden på den vägg som byggts de senaste åren inte ska rämna behöver vi en öppen samhällsdebatt och människor som vill, vågar och kan påverka samhället demokratiskt.

Tron på demokratin och på ett öppet, politiskt samhälle har gjort att jag vill vara en av de påverkare som tar oss in i framtiden. Dåd som det i Norge igår stärker viljan att vara med och tron på att demokrati och öppenhet är de redskap som vi behöver för att ta stegen in i framtiden.

Jens Stoltenberg har i mitt tycke antagit rollen som Norges landsfader på ett alldeles utmärkt sätt efter det som hände igår. Han om någon är den som kan ljuta mod i norrmännen och föra landet vidare. Jag hoppas och tror att övriga Norden och världen går vidare på samma sätt, med öppna ögon och en vilja att verka för ett ljust och öppet demokratiskt samhälle.

En enda lång Joyride.

Efter ett antal timmar i bil, köande och ett antal timmars väntan gick Roxette upp på scenen i kalkgruvan i Pargas igår. De därpå följande 100 minuterna var de bästa jag upplevt i konsertväg. Det ska väl i ärlighetens namn sägas att jag inte upplevt de allra största banden och de allra, allra största spelningarna, men ändå, det var något så bra att det knappt går att sätta ord på. Jag har köpt Roxettes musik alltsedan jag upptäckte Gyllene Tider som nioåring 1996. Gyllene Tider var då ute på Återtåget 96′, samtidigt som man hade släppt ett antal nya låtar som sommarplågan Gå & fiska.

I takt med att jag lyssnade på GT så dök också Roxette upp. Jag fick deras bägge album Crash! Boom! Bang! och Don’t Bore Us, Get to The Chorus! och sedan dess har det rullat på. De senaste albumen är inte lika fyllda med hits som de som kom under sent 80-tal och tidigt 90-tal. Ändå är de bra. Room Service är Roxettes kanske mest underskattade album under de 25 år Per Gessle och Marie Fredriksson spelat tillsammans.

Hur var det då att uppleva Sveriges största popexport genom alla tider live i en kalkgruva i Pargas igår? Mycket bra, om en person som jag får uttala mig. Marie Fredriksson har repat sig efter en hjärntumör och bjöd på en väldigt bra show sett till förutsättningarna. Starkast var hon i Fading Like a Flower och Listen to Your Heart. Per Gessle, som verkar vara evigt ung (han är otroligt nog bara ett år yngre än fader Mats), studsade runt på scenen och hade bra bett i rösten på The Look, Joyride och She’s Got Nothing On.

Noterbart var att publiken i Pargas var bra med på noterna, men inte kände igen Opportunity Nox, 7Twenty7 och ett antal andra låtar. Bandet kring Roxette var också väldans bra. Christoffer Lundquist är den gitarrist Gessle behöver på scenen, Clarence Öfvermans synth gör sig väldigt bra tillsammans med Maries lugnare låtar, medan Magnus Börjeson är bra på bas och kör tillsammans med Helena Josefson.

Summa summarum en väldigt bra konsert, väl värd all väntan. Jag kan bocka av Roxette från listan på osedda band. Nu återstår, bland annat, Gyllene Tider. Jag tror och hoppas att den dagen också kommer..

Hyllningen till brodern.

Man berömmer människor alltför sällan, därför ska jag göra det nu. Lillebror Magnus har blivit antagen till universitetsstudier i Åbo, samtidigt som han fått ut egna bandets senaste inspelning på Myspace. Är mycket stolt över Mange, hans studieplats och låten. Klicka er in här och lyssna, gott folk!

Vindkraftsproblematiken.

Ett av de hetare debattämnena under vinterns och vårens riksdagsvalskampanj var kärnkraft kontra förnyelsebar energi. Frågan skulle med all säkerhet ha kommit upp i alla fall, men händelserna i Japan och då speciellt i Fukushima, bidrog till att debatten eldades igång ordentligt. Jag är en av de som försvarat kärnkraften i debatterna. Jag har gjort det därför att jag idag inte ser hur vi ska täcka upp bortfallet av energi när och om vi avvecklar våra reaktorer. Finland är också ett land i behov av importerad energi, vilket gör oss sårbara i händelse av en konflikt eller förhalade prisförhandlingar.

Finsk media (Taloussanomat) refererade under veckan till det som nu sker i Tyskland. Tyskarna har uttalat att man ska bli ett land fritt från kärnkraft och att energin ska tas från annat håll. Nu skriver media om att man inte hittar tillräckliga ersättare till kärnkraftsreaktorerna. Tyskland är något av Europas föregångsland när det gäller vindkraft, och borde veta vad de talar om när man hävdar att kärnkraften inte går att ersätta.

På närmare håll, närmare bestämt i den egna kommunen, har det lämnats in över 100 anmärkningar mot den vindkraftspark som bolaget EPV planerar på Bredskäret, alldeles i kanten av det beryktade världsnaturarvsområdet. Problematiken här är att invånarna inte vill ha vindkraftsparken på det ställe som bolaget vill, samtidigt som man anser att den luftkabel som behövs utgör ett på tok för stort ingrepp i naturen. Det skulle handla om en 46 meter bred upphuggning för att dra fram kabeln.

Bolaget i fråga, EPV, har sedan länge hållit informationsmöten och varit väldigt ”på” vad gäller byggandet av vindkraftsparker i skärgården. Invånarna har visat missnöje, samtidigt som EPV ändrat sig och skissat upp nya planer. Här i ligger mycket av problematiken, som jag framförde redan i vintras. Ska Finland alls kunna skära ner på kärnkraftsproduktionen så måste det till bestämmelser och uppgörelser mellan markägare och företag, mellan ortsbor och intressenter, där till exempel vindkraftsparker är aktuella. Det går inte att slå huvudet blodigt inom de företag som vill bygga kraftverken. Ett utbrett missnöje gynnar ingen. Inte företaget, inte regionen och inte heller statusen för den produkt man tar fram.

Som läget är idag månar väldigt, väldigt många om ren miljö, förnyelsebara energikällor och en nedbantad kärnkraft. Samtidigt är man mån med att påpeka att det ”minsann inte ska byggas på min bakgård”. Orsakerna till att det har blivit så här är många, men bara det att vi har bolag som går klumpigt fram i processerna, att vi har luddiga bestämmelser om hur ett vindupptagningsområde ser ut och hur stort det är gör att det som kunde bli bra bli en grumlig och svårtuggad soppa.

Det påtalas ofta att Vasa och speciellt Österbotten är ett stort och viktigt kluster för vindkraft och energi. Det räcker inte så långt om man ständigt kör fast i utvecklingsfasen. Klustret får vara hur stort det vill när resultaten inte blir vad de borde bli. Så länge vi har den syn vi har på förnyelsebar energi, så länge vi inte kan enas om mål och bestämmelser för hur vindkraft och annan förnyelsebar energi ska ta sig uttryck och så länge teknologin inte är tillräckligt utvecklad så får vi gott nöja oss med de energiformer vi har. Kärnkraften är en av formerna, en form som kan bli kvar avsevärt mycket längre än tänkt om inte utvecklingen, bestämmelserna och kommunikationerna mellan intressenterna för förnyelsebar energi förbättras avsevärt.

Endast Paavo kan hota Sauli?

Efter ett längre uppehåll i bloggandet förorsakat av semesterfirande och en tämligen avmattad finländsk politisk marknad efter regeringsbildningen kommer här ett inlägg, mitt i högsommarvärmen. Gode vännen Benjamin Ellenberg skriver i sin blogg att Sauli Niinistös största hot nu när han väl offentliggjort sin presidentkandidatur är hans egna anhängare. Partivännen Ville Itäläs utspel, där han uppmanade både Centern och SFP att sluta upp bakom Niinistö, är ett av exemplen. Personligen hade jag väntat mig utspel från Samlingspartiet, men kanske inte av Itälä, och absolut inte av det slag som nu kom. Enligt Itälä är valet redan avgjort, och därför är det lika så bra att mitten-/högerpartierna sluter upp bakom Sauli Niinistö.

Frågan är egentligen hur man ska tolka Itäläs utspel. Handlar det om ren och skär arrogans gentemot Centern och Svenska folkpartiet, eller handlar det om en rädsla för vad SDP kan tänkas vaska fram i kandidatväg? Jag har tidigare sagt att Sauli Niinistö är en skyhög favorit att bli republikens nästa president. Att säga något annat vore att ljuga. Niinistö har under fyra års tid byggt en bred bas för en kandidatur och har ständigt toppat de undersökningar som gjorts. Han har dessutom haft en betryggande ledning gentemot andra, potentiella, kandidater i undersökningarna.

Den som i mitt tycke kan ge Sauli Niinistö en match om presidentposten i detta nu är Paavo Lipponen. Lipponen är något av en landsfader sedan han lotsat två regeringar under år då spåren och såren efter 90-talets finanskris var som störst. Lipponen var populär som statsminister under åren 1995-2003 och är fortsättningsvis ett mycket aktat namn i Finland. Den nu 70-årige Paavo Tapio Lipponen har dessutom varit en av svenskan i Finlands största förespråkare, något som om inte annat syns i att det nya regeringsprogrammet.

Det som talar mot Lipponen är förutom åldern också det att han inte visat samma vilja att återta en plats i rampljuset som Niinistö gjort. Niinistö har trots allt fungerat som riksdagens talman och som ordförande för bollförbundet efter 2006 års presidentval.

Namn som nämnts inom SDP är EU-parlamentarikern Mitro Repo, partisekreteraren Mikael Jungner och förre EU-parlamentarikern Lasse Lehtinen. Eero Heinäluoma har tidigare indikerat att han meddelar eventuellt intresse för en kandidatur i augusti. Intresset har kanske inte ökat i och med att Heinäluoma nu fungerar som talman i riksdagen.

Inom Centern har EU-kommissionären Olli Rehn meddelat att han fortfarande överväger en kandidatur, medan Paavo Väyrynen, som redan tidigare anmält sitt intresse, försöker bygga stöd inom partiet. Rehn vore i mitt tycke ett klart bättre val än Väyrynen, även om arbetet inom EU kanske renderar mer för Rehn än en presidentpost.

SU har fört fram Eva Biaudet som en potentiell kandidat för SFP. Biaudet i sig är inget dåligt namn och det faktum att inga kvinnliga kandidater gett sig in i leken än är givetvis en fördel för Biaudet. Frågan är om Biaudet vill, med tanke på det nuvarande jobbet.

Med ovanstående i bakhuvudet lär det bli en intressant politisk höst. Fler utspel är att vänta, och fler namn lär bli aktuella. Frågan är vilket parti som spelar ut korten till näst..