5,63 euro per röst.

I dagens tidningar redogör riksdagsledamöterna för sina kampanjkostnader och den egna valfinansieringen. I och med att jag inte blev invald eller blev suppleant behöver jag inte göra det. Däremot kan jag meddela det här. Min kampanj kostade 3400 euro. Det betyder 5 euro och 63 cent per röst då jag fick 603 röster den 17 april.

SFP:s presidentkandidat.

Jag har tidigare ställt mig negativ till att SFP skulle ställa upp en egen kandidat i presidentvalet 2012. Varför har jag då ställt mig negativ? Orsakerna har egentligen varit flera, men den främsta har kanske varit avsaknaden av en kandidat som inte delar Svenskfinland och som har möjlighet att locka väljare även utanför den så kallade Ankdammen. Vetskapen om att Henrik Lax fick 1,6 procent av rösterna i förra valet och besegrades av bland andra Bjarne Kallis har inte gjort mig mer övertygad. Det har, helt enkelt, känts som om ett presidentval skulle kosta mer än det skulle smaka.

Presidentvalet år 2012 är dock ett val olikt de föregående, på ett antal sätt. Valet är det fjärde direkta valet sedan modellen med elektorer skrotades. Mycket har hunnit hända sedan Tarja Halonen vann år 2006, än mer har hunnit hända sedan 1994, när SFP var dryga fyra procent av rösterna ifrån att få sin första president. Presidentens makt har under åren inskränkts allt mer, och postens dragningskraft har minskat i takt med att makten inskränkts.

Presidentvalet 2012 kommer att utmynna i en ny president för republiken, samtidigt som det kan ge Sannfinländarna än mer bensin på elden. Timo Soini är partiets odiskutabla presidentkandidat och det i nuläget största hotet mot Sauli Niinistö, som jag personligen tror vill ha revansch för nederlaget 2006. Bakom dessa två (om vi leker med tanken att de blir kandidater) är det rätt tomt. Socialdemokraterna kan föra fram EU-parlamentarikern Mitro Repo, inom Centern har Paavo Väyrynen aviserat att han kandiderar, medan De gröna nominerat Pekka Haavisto.

För att SFP ska få ut en effekt av presidentvalet krävs det som jag tidigare nämnde en kandidat som inte delar väljarkåren. Det krävs också en kandidat som drar uppmärksamhet till sig i övriga Finland och en kandidat med visioner. I takt med att presidentens makt minskat har viljan att kandidera också minskat. Presidentposten har i mångas ögon utvecklats till ett sista uppdrag innan den politiska karriären är över.

Det är ingalunda så att valet lockar kandidater som står på sin absoluta topp i karriären. Sauli Niinistö har tagit avsked av riksdagsarbetet, Paavo Väyrynen blev inte omvald i riksdagsvalet, Mitro Repos politiska karriär är drygt två år lång och begränsad till arbete i Bryssel medan Pekka Haavisto har hunnit bli 53 år, och har sina största politiska uppdrag bakom sig. Timo Soinis kandidatur är inget annat än ett skyltfönster för partiet och ett sätt att öka uppmärksamheten inför kommunalvalet 2012 och framtida val.

SFP:s kandidat bör, om man ska önsketänka, vara en person som går över språkgränsen, har politisk tyngd utan att åldern talar emot och en trovärdig framtidsvision. I höst börjar spekulationerna på allvar, fram tills dess kan vi bara gissa.

SFP:s kommande utmaningar.

Efter att ha förhandlat fram två tunga ministerposter, godkänt ett i mitt tycke relativt bra regeringsprogram och avverkat de sedvanliga partidagarna är det snart dags att summera det politiska året 2011:s första halvlek. Det är också dags att dra upp riktlinjerna för vad som ska göras under de kommande fyra åren, och anta de utmaningar som ligger framför partiet. Här är några, i mitt tycke, väldigt viktiga punkter för de kommande åren:

1) Jordbrukspolitiken

Samlingspartisten Jari Koskinen var jord- och skogsbruksminister under ett drygt år i Paavo Lipponens sista regering. Han är, vad man kalla, undantaget som bekräftar regeln vad beträffar just den ministerportföljen. Sedan 1991, då regeringen Holkeri avgick, har centerpartister eller opolitiska ministrar innehaft portföljen. Nu axlas ansvaret åter av Koskinen och Samlingspartiet. Av tradition brukar den tidigare så agrara Centern vara jord- och skogsbrukets största förespråkare. Koskinen må vara lantbrukare, men någon större lantbrukartradition finns inte inom partiet. Här har SFP chansen att profilera sig i både pälsnärings- och jordbruksärenden. Vänsterförbundet har ett partidagsbeslut på att avveckla pälsnäringen (även om partiet är väldigt delat) medan SFP har goda jordbrukskunskaper hos bland andra riksdagsmännen Gestrin och Nylund. Vetskapen om att stödpolitiken vad rör till exempel växthusodlare varit på tapeten och att Österbotten är ett stort säte för pälsnäringen borde ge SFP ypperliga möjligheter att påverka regeringens politik.

2) Nylands brigad

I och med att Stefan Wallin tar över försvarsministeriet från Jyri Häkämies så riktas också blickarna mot Ekenäs och Nylands brigad. Garnisonen har varit i skottgluggen sedan sannfinländaren Jussi Halla-aho uttryckte att det enbart handlar om språkpolitik i fallet Nylands brigad. Enligt grundlagen ska beväringsutbildning ges på svenska i Finland, vilket alltså inte går att frångå. Det som går att frångå är att man inte behöver en helt svenskspråkig brigad. SFP:s utmaning här blir att få till en balanserad försvarspolitik, där Nylands brigad bibehålls, trots att inbesparingar kommer att drabba ministeriet. Nylands brigad är en av de mest kostnadseffektiva militära enheterna i landet, samtidigt som utbildningsresultaten legat på en god nivå. Att brigaden dessutom utbildar fredsbevarare och utbildat delar av styrkorna inom Nordic Battle Group gör inte brigadens anseende sämre, direkt.

3) Den könsneutrala äktenskapslagen

SFP vill marknadsföra sig som ett liberalt och frisinnat parti. Då går det inte att ge taktpinnen för frågor som sorterar under kategorierna liberala och frisinnade till andra partier. De gröna har redan nu uttryckt att de är villiga att arbeta för en könsneutral äktenskapslag, trots att inget sådant skrivits in i regeringsprogrammet på begäran av Kristdemokraterna. SFP ska, för att bibehålla trovärdigheten i denna typ av frågor, också öppet och aktivt arbeta för att denna typ av ärenden bereds och förs till riksdagen under den kommande perioden. Förutom en könsneutral äktenskapslag borde också externa adoptioner för samkönade par tillåtas. Att man idag godkänner interna adoptioner men inte externa visar på bristerna i lagen.

4) Det fortsatta försvaret av svenskan i Finland

Att regeringen tog med den så kallade Ahtisaari-gruppens förslag i regeringsprogrammet var något av en vinstlott för svenskan i Finland. Utan SFP:s inblandning i regeringsförhandlingarna hade en sådan skrivelse knappast blivit till. Nu, när sossarna åter tagit över undervisningsministerportföljen, gäller det att aktivt jobba för en bred bas för den obligatoriska svenskan i skolorna och för de bägge nationalspråken. Socialdemokraterna gick till val med att man minsann var en stor försvarare av det svenska språket. Trovärdigheten hos mig är inte den bästa, fast man försöker påvisa annat. Det var, trots allt, under socialdemokraternas senaste regeringsmedverkan som den obligatoriska svenskan i studentskrivningarna togs bort. Det var också socialdemokraternas ordförande, den blivande finansministern, Jutta Urpilainen som inte vill ha med SFP i den nya regeringen. Varken SFP eller sossarna kan ensamma försvara svenskan. Istället gäller det att jobba för en bred och stabil bas, när de största kritikerna nu finns i oppositionen.

5) Kommunstrukturerna

Trots att den förra kommunstrukturreformen inte avslutats eller analyserats väljer den kommande regeringen att sätta större press på kommunerna vad gäller serviceproduktion och strukturer. Finland av idag behöver livskraftiga landsbygdskommuner, kommuner med svenska med majoritetsspråk och naturligt sammansatta kommuner lika mycket som storstadskommuner. SFP tog, under partidagarna, beslut om att man inte vill se några tvångsfusioner, och kritiken mot det att kommunerna nu får än tyngre ok att bära var tydlig. När ekonomin sätts under lupp sätts också kommunernas strukturer och ekonomi under den samma, konstigt vore det annars. Det viktigaste här är dock att skapa goda förutsättningar för samarbeten, att undvika tvångssammanslagnignar, och att inte dra alla landets kommuner över samma kam. Eventuella kommunfusioner ska genomföras där vilja, ekonomi och serviceproduktion så kräver.

6) Kontakten till väljarna

Det absolut viktigaste under perioderna mellan val är att föra en aktiv, synlig och debattfrisk politik. Vetskapen om att ett presidentval och ett kommunalval hägrar nästa år borde få SFP att aktivera sina gräsrötter och se till att underlagen för de bägge valen är goda. En tidigt inledd kandidatrekrytering inför kommunalvalet och en presidentkandidat med bred förankring inte bara i Svenskfinland är a och o för år 2012. Partimedlemmar och väljare ska känna sig delaktiga i partiarbetet och även känna igen sig i den politik och i de kandidater som partiet nominerar för framtida val. Vi ska också våga ta ställning i frågor som väljarna för fram och aktivt jobba för en bred förankring för vår politik. Utan stöd från väljarna och utan en aktiv debatt mellan valen tar man inga framtida segrar.

 

Erbjudandet.

”Plötsligt händer det” är väl en välanvänd reklamslogan för skraplotten Triss. Ett telefonsamtal i lördags kändes lite som en skrapad Trisslott för egen del. Personen som ringde upp hade en förfrågan om ett förtroendeuppdrag (ja, precis, ett till) som jag inte alls hade tänkt mig in i, eller som jag visste var ledigt. Jag blev förstås en aning förvånad, samtidigt som jag inte gav något rakt svar. Jag lovade att bestämma mig senast efter midsommaren.

Till saken hör att uppdraget i sig vore väldigt intressant, samtidigt som det är inom ett område jag känner att jag brinner för och har passion för. Som så många gånger förr rådfrågade jag far där hemma som var enbart positiv (det är han i 99 procent av fallen). Grundförutsättningarna för att jag ska åta mig något är arbetsmängd i relation till nuvarande uppdrag, en välskött organisation och det genuina intresset att utveckla det jag åtar mig. Alla tre förusättningarna är goda, så just nu känns det enbart positivt att ha fått frågan.

Jag lever efter tesen att man bara ångrar sig efteråt om man inte tar de chanser man får. Jag är en väldigt dålig nej-sägare, samtidigt som jag sällan ångrar de otaliga gånger jag sagt ja. Jag betvivlar att jag skulle ångra mig vid ett ja den här gången heller..

Blandad Bodström.

Ska man sammanfatta Thomas Bodströms bok Inifrån, Makten, myglet och politiken så blir det en rätt tudelad sammanfattning. Bodström lovade, innan boken kom ut, att han skulle avslöja det mesta om sina sex år som justitieminister och sina totalt tio år inom svensk rikspolitik. Riktigt så blev det kanske inte.

Bodström framstår som en tämligen bitter man när han ska analysera de borgerligas tid vid makten. Han gör sitt bästa för att svartmåla Anders Borg och Fredrik Reinfeldt, men ger å andra sidan inga direkta förslag på hur politiken kunnat skötas annorlunda med Socialdemokraterna vid makten. Bodström försöker också belysa de svagheter som han anser att efterträdaren på justitieministeriet, Beatrice Ask, har.

Hårddrar man det hela så är det väldigt mycket detaljer inifrån, en hel del detaljer om makten och politiken men inte fullt så många om det påstådda myglet. Bodström recenserar sina största kritiker i form av journalister och politiska motståndare, men bränner inte så fasligt med broar inom det egna partiet, då han är tämligen sparsam med kritiken mot före detta kollegor och ministrar. Bodström försöker, så gott det går, att påtala att han minsann inte är intresserad av en fortsatt politisk karriär. Ändå har han idéer som han anser vara de enda rätta, och förslag till förändringar inom det egna partiet som han betvivlar att Håkan Juholt kommer att verkställa.

I boken hyllar han EU som apparat, samtidigt som han framhåller att diverse möten i Bryssel eller Strasbourg inte är något att hänga i julgranen. Mordet på Anna Lindh, Göran Perssons avhopp som partiordförande, de fem valförlusterna han genomled som riksdagsman och spelet bakom Juholts väg till makten behandlas rätt ytligt. Det om något hade varit intressanta bitar att analysera djupare.

Summa summarum så betvivlar jag starkt att Bodström har gjort sitt inom svensk politik. Skulle sossarna misslyckas för tredje gången i rad i valet år 2014 så lär det ske en ny utrensning. Skulle sossarna vinna det valet blir Bodström svår att hålla utanför en regering.

Tuff, Tuff, Tuff (Som Ett Lokomotiv)

Prövar på att blogga från ett tåg med mycket bräckligt v-lan. Är i Humppila, på väg hem från fagra Åbo. Har diskuterat hösten med kollegorna, ätit en superb och billig kårlunch, åkt Bubbla av årsmodell 1972 och diskuterat hajproblemen utanför Sharm el Shjekh med en gladlynt taxichaufför. Åbo är inte så dumt ändå, även om Vasa givetvis är studiestaden nummer ett för en korsholmare som jag. I brist på en bra rubrik och vettig sysselsättning twittrar jag som en galning och söker upp förnämliga kommun- och ortsnamn i vårt fagra land. Pungalaitio leder klart just nu.