Efter att ha förhandlat fram två tunga ministerposter, godkänt ett i mitt tycke relativt bra regeringsprogram och avverkat de sedvanliga partidagarna är det snart dags att summera det politiska året 2011:s första halvlek. Det är också dags att dra upp riktlinjerna för vad som ska göras under de kommande fyra åren, och anta de utmaningar som ligger framför partiet. Här är några, i mitt tycke, väldigt viktiga punkter för de kommande åren:

1) Jordbrukspolitiken

Samlingspartisten Jari Koskinen var jord- och skogsbruksminister under ett drygt år i Paavo Lipponens sista regering. Han är, vad man kalla, undantaget som bekräftar regeln vad beträffar just den ministerportföljen. Sedan 1991, då regeringen Holkeri avgick, har centerpartister eller opolitiska ministrar innehaft portföljen. Nu axlas ansvaret åter av Koskinen och Samlingspartiet. Av tradition brukar den tidigare så agrara Centern vara jord- och skogsbrukets största förespråkare. Koskinen må vara lantbrukare, men någon större lantbrukartradition finns inte inom partiet. Här har SFP chansen att profilera sig i både pälsnärings- och jordbruksärenden. Vänsterförbundet har ett partidagsbeslut på att avveckla pälsnäringen (även om partiet är väldigt delat) medan SFP har goda jordbrukskunskaper hos bland andra riksdagsmännen Gestrin och Nylund. Vetskapen om att stödpolitiken vad rör till exempel växthusodlare varit på tapeten och att Österbotten är ett stort säte för pälsnäringen borde ge SFP ypperliga möjligheter att påverka regeringens politik.

2) Nylands brigad

I och med att Stefan Wallin tar över försvarsministeriet från Jyri Häkämies så riktas också blickarna mot Ekenäs och Nylands brigad. Garnisonen har varit i skottgluggen sedan sannfinländaren Jussi Halla-aho uttryckte att det enbart handlar om språkpolitik i fallet Nylands brigad. Enligt grundlagen ska beväringsutbildning ges på svenska i Finland, vilket alltså inte går att frångå. Det som går att frångå är att man inte behöver en helt svenskspråkig brigad. SFP:s utmaning här blir att få till en balanserad försvarspolitik, där Nylands brigad bibehålls, trots att inbesparingar kommer att drabba ministeriet. Nylands brigad är en av de mest kostnadseffektiva militära enheterna i landet, samtidigt som utbildningsresultaten legat på en god nivå. Att brigaden dessutom utbildar fredsbevarare och utbildat delar av styrkorna inom Nordic Battle Group gör inte brigadens anseende sämre, direkt.

3) Den könsneutrala äktenskapslagen

SFP vill marknadsföra sig som ett liberalt och frisinnat parti. Då går det inte att ge taktpinnen för frågor som sorterar under kategorierna liberala och frisinnade till andra partier. De gröna har redan nu uttryckt att de är villiga att arbeta för en könsneutral äktenskapslag, trots att inget sådant skrivits in i regeringsprogrammet på begäran av Kristdemokraterna. SFP ska, för att bibehålla trovärdigheten i denna typ av frågor, också öppet och aktivt arbeta för att denna typ av ärenden bereds och förs till riksdagen under den kommande perioden. Förutom en könsneutral äktenskapslag borde också externa adoptioner för samkönade par tillåtas. Att man idag godkänner interna adoptioner men inte externa visar på bristerna i lagen.

4) Det fortsatta försvaret av svenskan i Finland

Att regeringen tog med den så kallade Ahtisaari-gruppens förslag i regeringsprogrammet var något av en vinstlott för svenskan i Finland. Utan SFP:s inblandning i regeringsförhandlingarna hade en sådan skrivelse knappast blivit till. Nu, när sossarna åter tagit över undervisningsministerportföljen, gäller det att aktivt jobba för en bred bas för den obligatoriska svenskan i skolorna och för de bägge nationalspråken. Socialdemokraterna gick till val med att man minsann var en stor försvarare av det svenska språket. Trovärdigheten hos mig är inte den bästa, fast man försöker påvisa annat. Det var, trots allt, under socialdemokraternas senaste regeringsmedverkan som den obligatoriska svenskan i studentskrivningarna togs bort. Det var också socialdemokraternas ordförande, den blivande finansministern, Jutta Urpilainen som inte vill ha med SFP i den nya regeringen. Varken SFP eller sossarna kan ensamma försvara svenskan. Istället gäller det att jobba för en bred och stabil bas, när de största kritikerna nu finns i oppositionen.

5) Kommunstrukturerna

Trots att den förra kommunstrukturreformen inte avslutats eller analyserats väljer den kommande regeringen att sätta större press på kommunerna vad gäller serviceproduktion och strukturer. Finland av idag behöver livskraftiga landsbygdskommuner, kommuner med svenska med majoritetsspråk och naturligt sammansatta kommuner lika mycket som storstadskommuner. SFP tog, under partidagarna, beslut om att man inte vill se några tvångsfusioner, och kritiken mot det att kommunerna nu får än tyngre ok att bära var tydlig. När ekonomin sätts under lupp sätts också kommunernas strukturer och ekonomi under den samma, konstigt vore det annars. Det viktigaste här är dock att skapa goda förutsättningar för samarbeten, att undvika tvångssammanslagnignar, och att inte dra alla landets kommuner över samma kam. Eventuella kommunfusioner ska genomföras där vilja, ekonomi och serviceproduktion så kräver.

6) Kontakten till väljarna

Det absolut viktigaste under perioderna mellan val är att föra en aktiv, synlig och debattfrisk politik. Vetskapen om att ett presidentval och ett kommunalval hägrar nästa år borde få SFP att aktivera sina gräsrötter och se till att underlagen för de bägge valen är goda. En tidigt inledd kandidatrekrytering inför kommunalvalet och en presidentkandidat med bred förankring inte bara i Svenskfinland är a och o för år 2012. Partimedlemmar och väljare ska känna sig delaktiga i partiarbetet och även känna igen sig i den politik och i de kandidater som partiet nominerar för framtida val. Vi ska också våga ta ställning i frågor som väljarna för fram och aktivt jobba för en bred förankring för vår politik. Utan stöd från väljarna och utan en aktiv debatt mellan valen tar man inga framtida segrar.