VPS för dåliga för att leda ligan

VPS hann vara serieledare i drygt tre dygn, sedan var det roliga slut för den här gången. Jag hörde kanske till dem som inte imponerades så där särdeles mycket efter 0-0 mot TPS i söndags och kanske såg det mer som en tillfällighet att man tog över ligaledningen då. Idag var man, under större delen av matchen, det klart sämre laget mot FC Honka. Man fick 1-1 och det tack vare en väldigt fin individuell prestation från Sebastian Strandvall.

VPS inledde klart piggast och trillade ut Honka den inledande kvarten på Sandviken. Man höll boll inom laget, spelade smart, hade många alternativ och såg ut att ha full kontroll på händelserna. Därför kändes det rätt ologiskt att Tim Väyrynen gjorde 0-1 efter 15 minuter. Väyrynen tog sig igenom till synes onödigt enkelt centralt i banan (Ville Koskimaa såg ut att stå på hälarna) och ensam med Henri Sillanpää gjorde han sedan inget misstag.

Där och då tappade VPS taktpinnen och initiativet. FC Honka tilläts hålla mer boll och var närmare 2-0 än VPS var 1-1 innan paus. Närmast kom Antti Mäkijärvi men hans frispark boxades med nöd och näppe undan av Sillanpää. Hemmalaget blev passivt och hade ingen medicin att sätta in när Honka pressade lågt. Kanterna, som i min mening varit dåliga under säsongsinledningen, fungerade inte nu heller.

Efter paus överraskade Olli Huttunen åtminstone mig en aning när han plockade av Tony Björk, tog in Jordan Seabrook och flyttade in Strandvall centralt. Lomski, som jag trodde skulle bli utbytt i första hand, blev kvar och slog sedan det inlägg som skulle leda fram till matchens mest omtalade situation. Abdoulaye Meite, han som har PL-matcher för Bolton att stoltsera med, tog bollen med handen innanför straffområdet, varpå domare Tommi Grönman slog ut med armarna och viftade bort situationen.

Det att Grönman gjorde det tydde på att han sett handsen men gjorde bedömningen att det inte var straff. Där vi satt, i princip i höjd med mittlinjen, såg det ut som en klar straff. Meite hoppade upp och fällde ut armen. Han gjorde sig därmed större och bröt bollbanan med armen. Det Grönman kan ha bedömt läget som var att Meite inte hann reagera och därmed ”fick bollen på sig”. Så nära var Meite dock inte situationen och straffen kändes rätt klar.

Efteråt slösade både VPS och förståsigpåarna på läktarna onödigt med energi på domaren och spelet gick i stå. Honka brydde sig inte nämnvärt om att anfalla utan kontrollerade händelserna. Skärpan saknades när chansen att avgöra väl kom och istället för 0-2 slutade Honkas bästa chans i andra halvlek med ett avslut i burgaveln. Med tre minuter kvar stod sedan Strandvall för matchens individuella prestation när han fick bollen av Parikka och väggade sig igenom centralt. Ensam med Walter Viitala i bortamålet rullade han sedan in 1-1 och det kändes trots allt lite ologiskt. Okej att man borde ha haft straffen, men avslutet var hemmalagets andra på mål på hela matchen.

1-1 och delade poäng i en match som VPS ska vara mest nöjda med. Straffsituationen till trots så skapade man inte de heta lägen framåt som krävs för att vinna matcher. Avsaknaden av en kreativ och målfarlig forward är påtaglig och Tomi Ameobi är inte lösningen på de problem som Olli Huttunen har med anfallsspelet.

Till sist..

Domare Grönman hade kanske inte sin bästa dag på jobbet. Förutom straffen såg samarbetet med assisterande domarna ut att klicka en aning. Förvirringen var stor när assisterande tog en klar offside i andra halvlek medan Grönman vinkade ner flaggan och dömde hörna.

Steven Morrissey är i Vasa. Han tränade med VIFK på Travbanans gräsplan igår på eftermiddagen. Han om någon skulle behövas framåt för VPS.

Hemmapubliken gjorde sitt bästa för att skämma ut sig, i alla fall de som valde att sitta mitt på läktaren på solsidan. Så mycket skit som kom från herremännen där har åtminstone inte jag hört på väldigt länge. Speciellt illa då att det satt barn bredvid och lyssnade.

Om det är något som publiken borde bua åt så är det publiksiffran. 2882 personer var kvällens bästa notering i ligan, men ikväll fanns det absolut inga ursäkter att inte ta sig till Sandviken. Perfekt väder och toppmatch. Mer kan en kräsen publik inte kräva.

Partitillhörigheten.

Den som följt med skriverierna i media det senaste dygnet har kanske noterat att Tom Gullberg bestämt sig för att lämna Svenska folkpartiet. Gullberg beskriver inträdet i partiet som ett stort misstag och nämner besluten om barnträdgårdslärarutbildningens vara eller inte vara i Jakobstad och debatten kring den framtida finlandssvenska yrkeshögskolan som argument för att han lämnar partiet. 

Först och främst. Jag respekterar Tom Gullberg för hans beslut och kan förstå problematiken i att å ena sidan ha en akademisk karriär vilket innefattar en plats i Åbo Akademis styrelse och å andra sidan höra till ett parti som kanske inte alla gånger har samma åsikter som en själv i vad man klassar som viktiga frågor. Det är inte Gullberg och hans beslut att stiga av partipolitiken som det här inlägget bottnar i utan snarare partitillhörigheten som sådan. Gullberg har all rätt i världen att avsäga sig sitt partimedlemskap och se tiden inom Svenska folkpartiet som ett misstag. Min poäng är att man kan se saker från så vitt skilda horisonter.

Jag har varit medlem i Svenska folkpartiet och Svensk Ungdom alltsedan gymnasietiden och har hunnit med två kommunalval och ett riksdagsval som partiets kandidat sedan dess. Få är väl de gånger då jag kunnat konstatera att jag till punkt och pricka känner igen mig i precis allt som partiet uttryckt eller dragit upp linjer för. Jag kan tycka att partiet som sådant kunde ha varit modigt nog att godkänna SU:s motion om en medborgarlön och jag kan tycka att vi som parti borde trycka hårdare på knappen när det gäller exempelvis lika rättigheter inför lagen för samkönade par. Bara för att ta några små exempel.

I slutändan är det dock den stora helheten som gör att jag känner mig hemma. Jag tillhör ett liberalt och frisinnat parti som är det här landets största förkämpe vad gäller tvåspråkigheten. Folkrörelsen SFP är det som tilltalar mig och det som säkerligen kommer att tilltala mig så länge jag känner att jag kan och vill jobba med politik. Problemet är bara att det i takt med tiden tenderar att bli knepigare och knepigare för partierna att hitta sin nisch och sina medlemmar. Antalet medlemmar i partierna kan inte anses öka och väljarrörligheten är något som sätter pannorna i djupa veck hos strateger på partikanslierna.

Människan anno 2000-talet tenderar att vara betydligt mer rörlig vad det gäller att välja sida i ett politiskt val. Grundförutsättningen är förstås att människan röstar, den trenden har också visat sig vara på nedåtgående. När man väl bestämt sig för att rösta är det inte alls så säkert att man väljer det parti man valde förra gången, eller som ens föräldrar och generationer röstat på under årtionden bakåt i tiden. Varför inte? Förklaringarna är förstås rätt många, men en är ett alltmer rörligt samhälle där människan får ta del av ny information i parti och minut hjälper förstås till.

Sedan håller linjerna mellan partierna också på att suddas ut, i alla fall om man jämför med hur det såg ut när ens föräldrar var unga. I jakten på väljare tenderar partier att omformas och göra sig mer diffusa bara för att attrahera en viss målgrupp. De Nya Moderaterna i Sverige och deras kampanj inför riksdagsvalet 2006 är bara ett exempel.

Så. Partitillhörigheten. Är den då så viktig? Är det så viktigt att vara medlem i ett visst politiskt parti och samtidigt få ta smällar man kanske annars inte skulle få ta? Otaliga är de gånger jag fått höra att jag som SU:are driver så kallade homofrågor för hårt eller att jag som SFP:are håller för hårt på obligatorisk svenska. Är det värt att ta striderna och är det värt att bränna en del broar på vägen fram? Personligen så tycker jag det. Jag har aldrig ångrat att jag som tonåring gick med i det parti jag gladeligen betalar medlemsavgift till och representerar på de poster jag har i Korsholm.

Hur långt ska man då låta det hela gå? Tja, det är något som var och en i den här branschen själv måste känna av. Tom Gullberg kände uppenbarligen att hans mått var rågat och ska som sagt ha respekt för det. Partitillhörigheten är viktigare för vissa, mindre viktig för vissa. Kontentan är dock att avhopp från partier och politiken visar på hur tunn den röda linjen kan vara i vissa frågor. Vissa kan få nog av sig själva, andra får sitt kvitto när förtroendet prövas i politiska val. Partitillhörigheten för mig visar var man i grunden står och var man sist och slutligen har sina ideal. Jag skulle inte kunna tänka mig att tillhöra ett annat politiskt parti i Finland. Andra kan se det som onödigt eller rent utav befängt att binda upp sig. Jag ser det som ett privilegium.

 

Halvtid i fullmäktige.

Vi har, efter dryga fyra timmar i en nyrenoverad sessionssal utan fungerande teknik, blåst av första halvlek för fullmäktige i Korsholms arbete år 2013. Kvällens möte präglades av ekonomiska frågor samt strategier och generalplaner. Inget av besluten som togs ikväll förvånade väl nämnvärt, men det finns ett par saker man kanske kan fundera över och spekulera lite kring.

Inledningsvis kan man säga att informationen om projektet Havets hus som fullmäktige fick ta del av halvtimmen före själva mötet började var sällsynt dåligt placerad vad gäller tidpunkt. Flera fullmäktigeledamöter har lämnat in en motion om att stoppa bygget av Havets hus då det anses var felplacerat och sluka pengar i ekonomiskt osäkra tider. Därför kändes det väldigt paradoxalt att prata kring ett projekt som stampar på stället, som kommer att ta resterande del av fullmäktigeperioden att planera klart, och som ingen i slutändan vet vad det kommer att kosta före bokslutet för 2012 kom upp på bordet.

Bokslutet visade, som känt var från tidigare, ett underskott på 3,5 miljoner för fjolåret. Det budgeterade underskottet låg på strax under 3 miljoner och resultatet är förstås inget annat än illavarslande för en kommun som Korsholm. Det man kanske ska komma ihåg när det gäller kommunal ekonomi är att man ser resultaten av de senaste årens handlande i ett bokslut och att det inte enbart är föregående räkenskapsår som är boven i dramat. Faktum är ändå att driftsbudgeten inte gick att klaga på, det var istället avskrivningarna som ställde till det. Med facit på hand är det lätt att säga att de borde ha gått att kalkylera bättre, men ett bokslut är ett bokslut och inget som går att göra om i efterhand.

Den andra stora knäckfrågan ikväll blev den strategiska generalplanen för Korsholm. Stötestenen där blev huruvida vi skulle återremitera planen eller inte till Samhällsbyggnadsnämnden för att se över benämningen på ett område i Karperö, Singsby och Smedsby som nu märkts som rekreationsområde. Området lär gå att planera för boende när det väl blir aktuellt, men flera ledamöter ställde sig skeptisk till benämningen och var rädda för att området förblir grönområde och inte planeras i framtiden. För egen del röstade jag för styrelsens förslag om att godkänna planen av den orsaken att jag inte vill se ytterligare en rumba och en fördröjd plan med mera kostnader. Jag litar på att vi som beslutsfattare ser till att området kan bebyggas den dagen det blir aktuellt. Vad gäller rekreation och grönområden i Korsholm anser jag att vi har områden att utnyttja förutom det som nu märktes och att en förnuftig tomt- och bostadspolitik måste gå i första hand, något som också nämndes i planen.

Annat att reflektera över då? Tja, för egen del känns det mycket märkligt att ett skolkök kan kosta 890 000 euro. Det vore kanske en sak om den första kalkylen visade den summan, men då fullmäktige blir tvunget att lägga till 390 000 euro till de från tidigare budgeterade 500 000 så känns det märkligt. Det som också är skäl att minnas är att vi strukit en ombyggnad av köket i Norra Korsholms Skola. Ska det köket byggas om i framtiden lär det ingalunda bli billigare än de nuvarande kalkylerna.

Man får också glädjas med invånarna i Solf som nu får en förbättrad ängsväg efter många års väntan. Att vi sedan blir tvungna att lägga till pengar även där och bekosta vägen då man från statligt håll har noll euro i kassan känns synonymt, men vägen måste förbättras. Så är det bara.

Nu tar fullmäktige som sagt paus för sommaren. Några fler högkvalitativa sändningar (jag var ironisk där) i Botnia TV blir det inte då den kanalen släcks ner. Kvällens sändning lär ha präglats av dåligt ljud och gul-svart-vit-bild. Var vi syns till hösten, om vi syns, vet vi inte riktigt. Hösten lär bli intensiv med ställningstagande kring kommunreformen och vem man ska utreda var med. Förmodligen lär de mötena bli längdmässigt lika de idag. Den ende åhöraren på läktaren nickade till när bokslutet kom upp på agendan. Fullt så tröttsamt kanske mötet inte var, även om det säkerligen fanns de i salen som längtade ut i sommarkvällen.