Partitillhörigheten.

Den som följt med skriverierna i media det senaste dygnet har kanske noterat att Tom Gullberg bestämt sig för att lämna Svenska folkpartiet. Gullberg beskriver inträdet i partiet som ett stort misstag och nämner besluten om barnträdgårdslärarutbildningens vara eller inte vara i Jakobstad och debatten kring den framtida finlandssvenska yrkeshögskolan som argument för att han lämnar partiet. 

Först och främst. Jag respekterar Tom Gullberg för hans beslut och kan förstå problematiken i att å ena sidan ha en akademisk karriär vilket innefattar en plats i Åbo Akademis styrelse och å andra sidan höra till ett parti som kanske inte alla gånger har samma åsikter som en själv i vad man klassar som viktiga frågor. Det är inte Gullberg och hans beslut att stiga av partipolitiken som det här inlägget bottnar i utan snarare partitillhörigheten som sådan. Gullberg har all rätt i världen att avsäga sig sitt partimedlemskap och se tiden inom Svenska folkpartiet som ett misstag. Min poäng är att man kan se saker från så vitt skilda horisonter.

Jag har varit medlem i Svenska folkpartiet och Svensk Ungdom alltsedan gymnasietiden och har hunnit med två kommunalval och ett riksdagsval som partiets kandidat sedan dess. Få är väl de gånger då jag kunnat konstatera att jag till punkt och pricka känner igen mig i precis allt som partiet uttryckt eller dragit upp linjer för. Jag kan tycka att partiet som sådant kunde ha varit modigt nog att godkänna SU:s motion om en medborgarlön och jag kan tycka att vi som parti borde trycka hårdare på knappen när det gäller exempelvis lika rättigheter inför lagen för samkönade par. Bara för att ta några små exempel.

I slutändan är det dock den stora helheten som gör att jag känner mig hemma. Jag tillhör ett liberalt och frisinnat parti som är det här landets största förkämpe vad gäller tvåspråkigheten. Folkrörelsen SFP är det som tilltalar mig och det som säkerligen kommer att tilltala mig så länge jag känner att jag kan och vill jobba med politik. Problemet är bara att det i takt med tiden tenderar att bli knepigare och knepigare för partierna att hitta sin nisch och sina medlemmar. Antalet medlemmar i partierna kan inte anses öka och väljarrörligheten är något som sätter pannorna i djupa veck hos strateger på partikanslierna.

Människan anno 2000-talet tenderar att vara betydligt mer rörlig vad det gäller att välja sida i ett politiskt val. Grundförutsättningen är förstås att människan röstar, den trenden har också visat sig vara på nedåtgående. När man väl bestämt sig för att rösta är det inte alls så säkert att man väljer det parti man valde förra gången, eller som ens föräldrar och generationer röstat på under årtionden bakåt i tiden. Varför inte? Förklaringarna är förstås rätt många, men en är ett alltmer rörligt samhälle där människan får ta del av ny information i parti och minut hjälper förstås till.

Sedan håller linjerna mellan partierna också på att suddas ut, i alla fall om man jämför med hur det såg ut när ens föräldrar var unga. I jakten på väljare tenderar partier att omformas och göra sig mer diffusa bara för att attrahera en viss målgrupp. De Nya Moderaterna i Sverige och deras kampanj inför riksdagsvalet 2006 är bara ett exempel.

Så. Partitillhörigheten. Är den då så viktig? Är det så viktigt att vara medlem i ett visst politiskt parti och samtidigt få ta smällar man kanske annars inte skulle få ta? Otaliga är de gånger jag fått höra att jag som SU:are driver så kallade homofrågor för hårt eller att jag som SFP:are håller för hårt på obligatorisk svenska. Är det värt att ta striderna och är det värt att bränna en del broar på vägen fram? Personligen så tycker jag det. Jag har aldrig ångrat att jag som tonåring gick med i det parti jag gladeligen betalar medlemsavgift till och representerar på de poster jag har i Korsholm.

Hur långt ska man då låta det hela gå? Tja, det är något som var och en i den här branschen själv måste känna av. Tom Gullberg kände uppenbarligen att hans mått var rågat och ska som sagt ha respekt för det. Partitillhörigheten är viktigare för vissa, mindre viktig för vissa. Kontentan är dock att avhopp från partier och politiken visar på hur tunn den röda linjen kan vara i vissa frågor. Vissa kan få nog av sig själva, andra får sitt kvitto när förtroendet prövas i politiska val. Partitillhörigheten för mig visar var man i grunden står och var man sist och slutligen har sina ideal. Jag skulle inte kunna tänka mig att tillhöra ett annat politiskt parti i Finland. Andra kan se det som onödigt eller rent utav befängt att binda upp sig. Jag ser det som ett privilegium.

 

2 comments on “Partitillhörigheten.

  1. Lotta skriver:

    Apropå NIT-motionen: Skulle ju ha varit roligt och kanske t.o.m. betydelsefullt om du gjort lite ”reklam” för ditt ställningstagande bland dina kolleger i fmge-gruppen inför partidagarna också, eftersom du inte själv deltog. På Österbottens delegatmöte pratade jag för SU:s viktigaste motion, men fick ingen annan korsholmare med mig. Det skilde bara 24 röster i salen, så nog hade vi kunnat göra skillnad om vi hade arbetat lite effektivare. Gissar också att korsholms sfp:are lyssnar mer på en kollega som dig och inte på en ”bortbyting” som mig.

    • Marcus Beijar skriver:

      Nu var det ju inte direkt så många från den församlingen som deltog på partidagarna, och det är ju de facto på ett delegatmöte man ska diskutera sig fram till vad man ska stöda och inte. Jag har talat om motionen förr, men vet av erfarenhet att jag nog inte har så mycket större genomslagskraft än vad du har, om jag ens har det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s