När parodin når nya höjder.

Jag brukar återuppliva den här bloggen då och då. Främst brukar det ske när jag retat upp mig på någonting, när jag är arg eller när jag bara känner för att skriva av mig. Egentligen uppfylldes alla de där tre kraven idag. Jag pratar förstås om Finlands friidrottsförbunds pinsamma beslut vad gäller stipendier åt våra aktiva. Jag har tidigare inte förstått mig på den så kallade logiken inom samma förbund (läs parodin med vem som skulle representera Finland i spjutkastning i senaste VM) men idag tror jag banne mig att de slog nytt rekord.

Jonathan Åstrand, ni vet han som är erkänt snabbast i det här landet och som noterade en topptid på 200 meter inomhus här om helgen, får inga pengar av idrottsminister Arhinmäki. Nu är det inte Paavo själv som ska lastas för detta, utan förbundet som gett förslaget till ministeriet. Jag kan köpa att spjukastare som Ari Mannio och Antti Ruuskanen får det så kallade större stipendiet om 20000 euro. Ruuskanen är OS-bronsmedaljör och har visat sig vara en stabil kastare på längder över 85 meter. Mannio är inte så långt bakom.

Det jag däremot inte kan köpa är att Åstrand nobbas det så kallade lilla stipendiet på 10000 euro, speciellt inte med tanke på vilka namn som finns med på listan över stipendietagare och med tanke på den löjliga motivering förbundet har mage att lägga in. Motiveringen lyder så här:

”Av personer som får det lilla stipendiet väntar man sig en väg mot den absoluta toppen. På så sätt vill man garantera stipendiaterna bättre träningsförutsättningar än tidigare.”

När man då läser att idrottare som (håll i er nu) Lassi Etelätalo, Tommi Evilä och Osku Torro fått pengar vet man inte om man ska skratta eller gråta. Eetelätalo kastade sig inte ens med till något internationellt mästerskap, och slutade fyra på FM. Evilä orkade nätt och jämnt över åtta meter i längdhopp ifjol. Hans 8,01 räckte till plats 65 på världsårsbästalistan. Torro var 26:a i världen i höjd ifjol och klarade inte kvalet i varken EM eller OS.

Att Jonathan Åstrand, som levererat på en jämn och hög nivå under flera år i en så pass hård gren som 200 meter, inte tilldelas pengar är inget annat än ett skämt. Förbundet väntar sig alltså att Etelätalo, Evilä och Torro är på väg mot den absoluta toppen, utan att för den delen nämna vilken topp det handlar om. Handlar det om FM-toppen är Torro den enda som kan säga sig vara där, men det beror också på att nivån på höjdhopp i det här landet är miserabelt låg. Evilä och Torro har i mina ögon visat att glansdagarna är förbi och att de inte har i världstoppen att göra. Förbundet verkar resonera annorlunda.

En annan som förbundet tror ska ta sig till den absoluta toppen men som även han bränt sitt bästa krut är O-P Karjalainen. Resultaten tröt inför OS, David Söderberg fick biljetten till London och Karjalainen placerade sig på en slutlig 58:e plats på världsårsbästalistan. Söderberg, han som kastade OS-kval och hade ett årsbästa som var dryga två meter bättre än Karjalainen får inga pengar han heller.

Om friidrottsförbundet ska fortsätta på den sandlådenivå som fallet är nu så ska vi också finna oss i att vara på den bottennivå vi är resultatmässigt. Finländsk friidrott upplever en av sina sämsta perioder genom tiderna. Förbundets medicin är att pumpa in pengar i idrottare som tillhör det förgångna och som inte på långa vägar faller innanför ramen för de kriterier de själva satt upp. 15 februari 2013 nådde parodin inom SUL en ny höjd. Det återstår att se vad nästa steg är. 10000 euro till Arsi Harju?