Att packa ner ett liv, och att packa upp ett annat.

För tredje gången på fyra år packar jag och Malin flyttlådor. Den här gången går lasset lite längre än de där 200 metrarna sommaren 2010. Då byttes Skolhusgatan 10 och dryga 40 kvadrat mot Skolhusgatan 7 och de 54 kvadrat vi bott på de senaste två åren. Kommande vecka flyttar jag och Malin till det som är hem för mig. Hem för mig är Karperö och framför allt Hultvägen. Farmor har flyttat till Smedsby, vilket betyder att det hus där jag spenderat otaliga dagar under uppväxten blir ledigt. Där ska jag och Malin slå oss ner för en tid. Fråga inte för hur länge, för det har jag ingen aning om.

Klart är i alla fall att det är oändligt tråkigt att flytta, av två egentliga orsaker. För det första är det givetvis trist att lämna Vasa där allt funnits nära och där en stor del av vännerna bor. För det andra är det oändligt tråkigt att packa flyttlådor. Det blir liksom aldrig klart. Av någon outgrundlig anledning har de här 14 kvadraten som kom på köpet när vi flyttade sist gjort att man samlat på sig än mer möbler och än mer saker.

När man packar ner saker och ting i lådor så dyker det alltid upp en hel del minnen. Man minns när man fick eller skaffade en viss sak, när man använde den, vem som var med och allt det där. Att det sedan packas ner en hel del saker som man knappast kommer att använda igen och som man lika bra kunde ha kastat direkt är förstås en annan femma. Det känns som om man aldrig blir en rutinerad flyttare, på något vis.

Det finns förstås en hel del positivt med att flytta också, fattas bara annat. Säga vad man vill om Vasa och närheten till allt som finns här, men jag är ingen stadsbo och kommer heller aldrig att bli det. Har man växt upp i ett stort hus och på en gård på flera hektar så är 54 kvadrat liksom inte det där optimala. Det har jag och Malin gjort och det är nog i grunden därför vi inte trivts fullt ut i stan. Karperö är också orten där vi sedan länge bestämt oss för att slå oss ner. Om det sedan blir på Hultvägen 50 eller någon annanstans får framtiden utvisa, men nu är vi åtminstone en bit på vägen.

Karperö är heller inte så där ofantligt långt från Vasa. Kompisarna är kvar, servicen är ändå relativt nära, och bara det där att få sätta sig på cykeln när man ska ner till stranden, på talko eller på hemmamatch i pidron är rätt bra den också. Att mammas mat finns en dryg kilometer bort gör ju inte saken sämre direkt.

Nu gäller det bara att överleva flyttstressen, att få ut världens i särklass mest otympliga soffa, en IKEA-vitrin och tusen lådor. Det har gått förr, så det ska väl lyckas nu också.

Dagens hiss: Villaavslutningen i Maxmo. Riktigt bra och riktigt gemytlig.

Dagens diss: Att allt måste sammanfalla på samma vecka. Intensiva dagar i jobbet och en flytt.

Sparka ut idioterna.

Det känns som om jag återupplivar den här bloggen var tredje månad, skriver ett långt inlägg om något som råkar vara aktuellt och sedan låter jag den somna igen. Det kan dröja tre månader tills nästa gång, men här kommer i alla fall ett inlägg och en reflektion från kvällen.

Först av allt. Jag har dömt fotboll i tolv år nu. Det är tolv år längre än de flesta. På de här tolv åren har jag hört det mesta och egentligen förvånas jag inte över någonting som händer på och kring en fotbollsplan längre. Ikväll kom väl kanske det man kan kalla undantaget som bekräftar regeln. I min alldeles egna hemby möttes två lag i distriktserien för pojkar 13. En i sig jämn och ganska välspelad match överskuggades av vad som sades på sidan om. När domsluten gick emot det senare laget började glåporden hagla och vi tre som för dagen var klädda i gult fick minsann veta att vi levde.

Tränaren hos det finskspråkiga laget skrek åt mig som linjedomare att jag och mitt folk (finlandssvenskarna) alla är likadana, att vi har privilegier och att vi tror att vi kan göra hur vi vill var vi än befinner oss. Detta sagt inför det egna laget innehållandes ungefär 15 trettonåringar och motståndarna. Inom politiken har svenskan i Finland varit ett slagträ för populisterna och även i vardagslivet har man fått höra exakt vad vi som talar ett av landets två nationalspråk gör för fel. Idag fick vi domare och ett svensktalande motståndarlag höra det också.

Att dylika idioter får verka inom juniorfotbollen och föra fördomar och förakt vidare åt juniorer i en känslig ålder, samtidigt som man smädar domare som det redan idag är brist på är mer än vad som kan accepteras. Att använda ordet idiot må vara hårt, men det är i mitt tycke den korrekta benämningen på människor som beter sig på det sätt som var fallet idag. Det må vara så att det inte heller växer några juniortränare på träd, men som juniorförening måste man kunna sätta gränser och använda ens lite av det sunda förnuftet.

Som det var idag satt fyra fullvuxna karlar på och runt avbytarbänken. Dessa skrek exakt vad de ville åt domarna, motståndarna men också de egna spelarna. En stackare fick veta att han minsann skulle få gå hem eftersom han tappade in en extraboll på planen i slutminuterna. Samma karlar berättade också för juniorerna vilka fel de ansåg domarna gjorde, vad de borde göra istället och hur korkade de egna spelarna var och är. Om man ska kalla sig för fostrande juniorförening så får man från ansvarigt håll fråga sig exakt vad man håller på med kvällar som den här.

Har man inte förnuft nog att stå bredvid och coacha ett gäng 13-åriga pojkar ska man heller inte göra det. Har man inte förnuft nog att hålla käften som förälder så har man absolut ingenting runt en fotbollsplan att göra. Ingen junior ska behöva höra sådana glåpord som flög ur munnarna i Karperö ikväll. Ingen juniorförening ska heller släta över situationer som i sig inte är ovanliga inom fotbollen. Tvärtom. Stäng av föräldrarna och byt ut ansvariga tränare ifall de inte sköter sig.

Sist men inte minst är det skäl att påpeka att det finns juniorföreningar, tränare och föräldrar som sköter sig prickfritt. Så var fallet med det andra laget ikväll. Där fanns det inget att klaga på, trots att domsluten gick i princip lika mycket för och emot dem som för motståndarna. Jag tror, om jag ska vara helt ärlig, att spelarna, tränarna och föräldrarna var och är vana med att motståndarna kan bete sig som idioter och att de därför inte var förvånade över vad som sades idag. Att det är på det sättet är i sig väldigt skrämmande, men en del av vardagen inom juniorfotbollen.

För egen del var jag kanske inte förvånad över idioterna som gapade över det som hände på planen. Att det däremot vandrar omkring språkrasister kring avbytarbänkarna var däremot nytt och desto mer skrämmande. Att tro att föreningen skulle städa upp bland idioterna är att hoppas på för mycket, men att ens statuera exempel vore värdefullt.