Att packa ner ett liv, och att packa upp ett annat.

För tredje gången på fyra år packar jag och Malin flyttlådor. Den här gången går lasset lite längre än de där 200 metrarna sommaren 2010. Då byttes Skolhusgatan 10 och dryga 40 kvadrat mot Skolhusgatan 7 och de 54 kvadrat vi bott på de senaste två åren. Kommande vecka flyttar jag och Malin till det som är hem för mig. Hem för mig är Karperö och framför allt Hultvägen. Farmor har flyttat till Smedsby, vilket betyder att det hus där jag spenderat otaliga dagar under uppväxten blir ledigt. Där ska jag och Malin slå oss ner för en tid. Fråga inte för hur länge, för det har jag ingen aning om.

Klart är i alla fall att det är oändligt tråkigt att flytta, av två egentliga orsaker. För det första är det givetvis trist att lämna Vasa där allt funnits nära och där en stor del av vännerna bor. För det andra är det oändligt tråkigt att packa flyttlådor. Det blir liksom aldrig klart. Av någon outgrundlig anledning har de här 14 kvadraten som kom på köpet när vi flyttade sist gjort att man samlat på sig än mer möbler och än mer saker.

När man packar ner saker och ting i lådor så dyker det alltid upp en hel del minnen. Man minns när man fick eller skaffade en viss sak, när man använde den, vem som var med och allt det där. Att det sedan packas ner en hel del saker som man knappast kommer att använda igen och som man lika bra kunde ha kastat direkt är förstås en annan femma. Det känns som om man aldrig blir en rutinerad flyttare, på något vis.

Det finns förstås en hel del positivt med att flytta också, fattas bara annat. Säga vad man vill om Vasa och närheten till allt som finns här, men jag är ingen stadsbo och kommer heller aldrig att bli det. Har man växt upp i ett stort hus och på en gård på flera hektar så är 54 kvadrat liksom inte det där optimala. Det har jag och Malin gjort och det är nog i grunden därför vi inte trivts fullt ut i stan. Karperö är också orten där vi sedan länge bestämt oss för att slå oss ner. Om det sedan blir på Hultvägen 50 eller någon annanstans får framtiden utvisa, men nu är vi åtminstone en bit på vägen.

Karperö är heller inte så där ofantligt långt från Vasa. Kompisarna är kvar, servicen är ändå relativt nära, och bara det där att få sätta sig på cykeln när man ska ner till stranden, på talko eller på hemmamatch i pidron är rätt bra den också. Att mammas mat finns en dryg kilometer bort gör ju inte saken sämre direkt.

Nu gäller det bara att överleva flyttstressen, att få ut världens i särklass mest otympliga soffa, en IKEA-vitrin och tusen lådor. Det har gått förr, så det ska väl lyckas nu också.

Dagens hiss: Villaavslutningen i Maxmo. Riktigt bra och riktigt gemytlig.

Dagens diss: Att allt måste sammanfalla på samma vecka. Intensiva dagar i jobbet och en flytt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s