När idioterna får bestämma.

Hade precis slagit på tv:n för att se Syrianska möta AIK i Allsvenskan när ytterligare en svensk läktarskandal rullades upp. Domaren Martin Strömbergsson visade, helt korrekt, ut AIK:s Teteh Bangura för en ful stämpling på hemmamålvakten Dwayne Miller i 20:e minuten. Resten är svensk fotbollsidioti. AIK:s supportrar kastade in smällare på Syrianskas läktare och någon, oklart vem, kastade in en smällare mot linjedomaren Daniel Wärnmark. Smällaren exploderade strax intill huvudet på Wärnmark som åtminstone ådrog sig tinnitus.

Finsk fotboll har, tack vare den tämligen återhållsamma supporterkulturen och de få ögonparen på läktaren, varit förskonad från det man får se i Sverige. Svensk fotboll har gigantiska problem, med bråk både på och utanför arenorna. Antalet derbyn i Stockholm som fått avbrytas på grund av läktarbråk och inkastade föremål är många. Idag nådde idiotin Södertälje. Man kan självklart skylla på att arenan som Syrianska spelar på inte borde godkännas för så kallade högriskmatcher. Ändå är det ingen ursäkt. Det finns inga ursäkter för att så kallade supportrar förstör fotbollsmatcher och riskerar liv och hälsa på domare och funktionärer.

Det röda kortet är upprullningen till hela situationen. Hur dåligt en domare än dömer så finns det inget som gör våld befogat. Hur stora rivaler lagen och supportrarna är spelar ingen roll. Det ska likväl inte få hända saker som det som skedde i Södertälje idag. Supportergrupperna är, än en gång, kvicka med att påpeka att det är en liten klick människor som förstör för så många. Visst, det kan man säkert påstå, en gång. Att börja komma med samma bortförklaring tiotals gånger om är bara korkat. Supportergrupperna och klubbarna har haft år att fundera över problematiken, men inte kommit längre än så här.

I Sverige försöker man skärpa lagstiftningen mot fotbollshuliganism. Det har renderat i ökade kostnader för klubbarna. Klubbarna får stå för notan när polisen sätter in extra resurser. Ändå gör klubbarna, bevisligen, inte mycket för att förhindra att skandalerna upprepar sig. Att det är möjligt att föra in smällare och små bomber på en allsvensk arena visar att svensk fotboll inte tagit de nödvändiga steg som krävs. Man är långt i från där man borde vara. Frågan är vad som ska behöva hända innan man tar sjumilaklivet.

Lata dagar.

Det blir lite förlängt påsklov för min del. Är ledig torsdag till måndag och ska verkligen njuta av ledigheten. På fredag visslar jag Norrvalla FF – FC KoMu i Vörå, men annars bjuder helgen på lediga dagar. Det behövs nog, kan jag intyga.

Sakta men säkert.

Sakta men säkert börjar vardagen att återvända. Dagen av idag innehöll bland annat ett institutionsrådsmöte och briefing med fritidschefen i Korsholm inför nästa veckas bidragsmöte. Ett jobberbjudande ploppade också upp under dagen. Dock känns det inte riktigt som om jag är redo att flytta söderut just nu. Det finns studier att slutföra och en sambo att ta hänsyn till. Hon har fått stå ut med en intensiv valkampanj, vilket gör att det inte är mer än rätt att politikern stannar på hemmaplan ett tag framöver.

Dagens high: Under Siege II. Fantastisk film, på alla sätt och vis. Nu i Blue ray.

Dagens low: Newcastle – Manchester United. Nervöst. Titel på spel. Kan bara gå illa.

Det är nu det börjar.

Dryga 18 timmar efter det att valresultatet blivit klart skiner solen som aldrig förr på Skolhusgatan. Vinden är dock en aning kall och besvärlig. Det känns som om vädret avspeglar det politiska läget rätt bra just nu. Soligt för vissa (SFP och Sannfinländarna), och kallt och blåsigt för de övriga.

Den som trodde att lugnet infunnit sig och att vi nu kan pusta ut, ta sommarlov och nöja oss med gårdagen har fel. Det är nu det börjar. På riktigt. Det är från och med idag som vi, oavsett parti och språk, måste ta upp kampen med Soini och hans lakejer. Det är nu som katten ska lyftas på bordet, i valrörelsen blev den kvar på golvet. Det är nu debatten är  viktigare än någonsin. Vetskapen om att debattinläggen haglat och kommentarerna varit syrliga under vintern gör att debattorken är borta hos många. Det gäller att återfinna den och gå vidare.

Att föra en aktiv debatt och kampanj enbart under valrörelser är förknippat med många beslutsfattare. Den här gången måste vi tänka annorlunda. Debatten ska fortgå, och den ska på allvar syna de nyinflyttade i granitborgen i sömmarna. Medicinen mot en politiker som Timo Soini är inte tystnad, och inte en kamp för att hitta småfel i hans politik. Medicinen mot honom och partiet är att ställa fakta mot fakta, handling mot handling och ord mot ord.

Kampen för ett fortsatt öppet och ljust Finland har börjat, i snålblåsten och solskenet, över hela landet.

Ett försök till summering av gårdagen.

Med 603 personliga röster överskred jag det personliga målet på 500 röster med tämligen god marginal. Visst hade jag velat ha fler, men är man inte nöjd med 603 röster i sitt första riksdagsval som 24-åring så är något fel. Den stora snackisen är, utan tvekan, Sannfinländarnas sanslösa seger igår. Den förvånar inte mig som sådan, det är snarare det stora stödet i sig som fick mig att tappa hakan i bordskanten i går kväll. Här under följer en liten summering, parti för parti. Ska återuppta bloggandet nu, efter valdvalan!

Samlingspartiet går bakåt men är likväl riskdagens största parti. Jyrki Katainen kommer att få uppdraget att agera regeringssonderare nu inledningsvis. Både Katainen och röstmagneten Alexander Stubb kommer att ta tunga poster i den kommande regeringen.

Socialdemokraterna överraskade mig på det nationella planet. Missnöjet med Centerpartiet och Urpilainens tuffare attityd under valrörelsens sista veckor gjorde sitt. Kommer av allt att döma bilda regering tillsammans med Samlingspartiet. Frågan är vilka som ska få ministerportföljerna i såfall. Det sprakar inte kring så många invalda ledamöter, direkt.

Sannfinländarna gör ett sanslöst bra val, allt annat är en underdrift. Det knepiga nu blir att bilda en regering tillsammans med de från förr etablerade partierna, och få den att hålla ihop. En ny, stor riksdagsgrupp kräver en stabil ordförande, annars barkar det lätt utför. Frågan nu är hur mycket partiet tvingas svälja, och hur många krokben de kan tänkas sätta. Europa håller andan.

Centerpartiet gör en brakförlust och Mari Kiviniemi var inte sen att meddela att man går i opposition. I normala fall ska inte ett statsministerparti tappa 177000 röster i ett land som Finland. I normala fall ska den partiledaren avgå. Nu är inte Mari Kiviniemi något normalt fall, framtiden lär utvisa hur partiet styr vidare. Jag vill ha Anneli Jäätteenmäki vid rodret.

Vänsterförbundet tappar tre mandat, ordförande Arhinmäki är chockad och ingen förstår någonting. Vänstern lyckades inte damma av de gamla idealen likt SDP och får nu finna sig i att ha 14 mandat i den kommande riksdagen.

De grönas meddelande om att man inte sitter i samma regering som Sannfinländarna bet inte ifrån som önskat. Ett dåligt resultat i landet i sig följdes upp av ett dåligt resultat i huvudstadsregionen. Fem minusmandat gör att man nätt och jämnt är större än SFP.

Svenska folkpartiet är det enda partiet som varken går framåt eller bakåt sett till antal platser i riksdagen. Procentuellt backar vi, men ställningarna hålls fortsättningsvis intakt. Vasa valkrets var en liten besvikelse, där speciellt Vasa som röstningsområde borde ha gått bättre.

Kristdemokraternas Peter Östman påstod sig vara nöjd, trots ett tappat mandat för partiet. I själva verket är han nog mest nöjd över att partiet inte tappade så många Bjarne Kallis-röster som beräknat. KD är riksdagens minsta parti, och rider inte på någon våg av Päivi Räsänens uttalanden, snarare tvärtom.

Regeringsförhandlingarna då? Stalltipset är att Samlingspartiet, Sannfinländarna och Socialdemokraterna bildar regering, med eller utan SFP. Hur man ska komma sams med Soini är höjt i ett dunkel än, och det är just där problemen kan börja hopa sig. Vill det sig illa har vi ett nyval i antågande.