Obekväm verklighet.

Nitton minuter och aderton sekunder. Så mycket var spelat i Hakametsän jäähalli när den berömda kallduschen var som kallast över Sports huvuden ikväll. Då drog Masi Marjamäki in 5-0 bakom inbytte Jarno Laitinen i Sports mål. Fem insläppta mål på mindre än 20 minuter skvallrar om den bittra verkligheten. Det skvallrar om den skillnad som faktiskt finns mellan ett ligalag och ett lag från Mestis. Det är bara att erkänna, rakryggat och utan krusiduller: Sport var flera klasser  sämre än sitt motstånd idag.

Att det sedan dyker upp utläggningar om att det hela hade sett så mycket annorlunda ut om Sport inte låtit spelarna festa efter ett vunnet mästerskap känns bara som korkade bortförklaringar. Du kan lista mängder med utredningar, uträkningar och påståenden om hur alkohol påverkar en elitidrottare. Du kan stå på huvudet och redogöra för hur fel det är att dricka efter att man plockat hem en pokal i en förbundsserie. Hur mycket du än förklarar så kan du inte förneka att Sport i alla fulla fall var mycket sämre än lodjuren från Tammerfors just idag.

Man kan också komma med påståendet om att man inte ska fira förrän allt är vunnet. Visst, man kan säkert säga att det är fel att känna att jobbet är gjort när man väl lyft den där pokalen efter tre raka segrar mot Jokipojat. Samtidigt är det inte spelarnas fel. Så länge hypen kring ett mästerskap i Mestis är så stort som det är så krävs det en uppsjö mentala coacher för att ändra på den inställning som slår in när man väl vunnit. Det är lätt för dig och mig att säga att man ska lägga det bakom sig och ladda om. Realiteten är en helt annan.

Nu vann Ilves med 6-1, siffror som kunde ha varit större, men som säkert också kunde varit mindre. Ilves slog av på takten efter 6-0-struten efter 35.45. Perkkiös reducering med ett par minuter kvar var bara kosmetika, även om det i sig innebär en mental spärr mindre. Sport kan göra mål på Ilves, trots allt. Jag erkänner villigt att jag inte är någon stor hockeyexpert, men för mig var den individuella skickligheten hos spelarna så mycket större hos Ilves. Förmågan att hitta varandra, vårda puck och stå rätt i rätt lägen var också något som Ilves behärskade bättre.

Det att Helminens mannar gjorde tre raka mål i power play säger också en hel del. Det mest talande var kanske ändå Lassi Kokkalas avslut i andra perioden. Fri med Miika Wiikman väntade han, siktade han och föste han pucken rakt i plockhandsken på målvakt.

Ilves vinner, att döma av kvällens match, det här i fyra raka matcher. Sports chans ligger i en rejäl uppryckning på Kopparön på tisdag och att man kommer ut som ett helt annat lag inför en fanatisk hemmapublik. Lyckas man rubba Ilves då så kan man få till lite spänning i det här kvalet. Jag har hela tiden trott att Ilves skulle ro hem serien tämligen enkelt, men hade kanske inte trott på en utskåpning som den som skådades ikväll. Samtidigt gäller det att vara realist. Ilves matchas mot HIFK med bröderna Granlund, mot Jokerit med en uppsjö bra spelare och mot andra lag som håller mycket hög klass. Sport matchas mot lag som Peliitat och LeKi. Kontrasterna är stora, det måste man inse utan att ta till ursäkter som för långt segerparty och för många paraplydrinkar.

När det börjar osa desperation.

Stefan Wallin har, om man ska tro den tämligen brokiga oppositionen och delar av hans egen regering, fört Finlands riksdag bakom ljuset och låtit bli att berätta exakt och i detalj hur det verkligen låg till när det gäller bevarandet av Nylands brigad. Klart är att Wallin styrt beredningen i en viss riktning. Vi har svart på vitt att Nylands brigad hade flyttats till Obbnäs kring år 2017 om inte försvarsministern agerat annorlunda. Detta framgår i den utredning som justitiekanslern gjorde med anledning av Wallins påstådda jäv i frågan.

Wallin väljer att medge att beslutet har språkpolitiska aspekter, och att han försvarat finlandssvenskarnas grundrättigheter när han gett sin syn på saken när utredningen gjordes. Att detta sedan skulle komma som en överraskning för någon, att Stefan Wallin försvarar finlandssvenskars rättigheter, känns inte helt logiskt. Det borde inte heller vara någon överraskning efter att regeringspartierna kommit överrens om en skrivelse som den som ingår i regeringsprogrammet, och det borde inte vara tutal om saken efter att kommendören för marinen sagt sitt. Nylands brigad behövs, och det även på andra grunder än de språkpolitiska.

Det som jag kanske ser som mest intressant är den desperation som uppstår när det gäller att haka på populistiserna i riksdagen. Att Peter Albäck och hans så kallade svenska center gör det är inget nytt i sig. Han ska ha svensk utbildning i Kauhava. Att socialdemokraternas partiordförande Jutta Urpilainen inte uttalar stöd för en regeringskollega är däremot väldigt uppseendeväckande. Urpilainen, som enligt egen utsago representerar ett parti som månar om finlandssvenskarna, har uppenbarligen inte mod nog att uttala sig för Stefan Wallin och för det beslut regeringen har haft på bordet.

Att Mikael Jungner försöker krama ur det sista ur sitt partisekreterarskap i samma parti förvånar lika lite som att Albäck går ut och skriker i pressen. Jungner är, precis som professor Göran Djupsund uttrycker det i dagens HBL, en så kallad lame duck inom politiken. Att han också, fortsättningsvis, representerar samma påstått svenskvänliga parti som Urpilainen gör däremot inte saken bättre för partiet som sådant.

Grundbulten i hela diskussionen är dock tämligen enkel. Den består i ett enda ord och ligger dryga halvåret framför oss i tiden. Grundbulten heter kommunalval. Det att både Centerpartier och Sannfinländarna dundrar på har givetvis att göra med att garnisoner stängs i för dem viktiga områden. Sannfinnarna ser här sin chans att vända den nu nedåtgående trenden i opinionsundersökningarna. Centerpartiet, med Mari Kiviniemi i spetsen har tappat för mycket mark för att inte haka på, och har därtill ett uppslitande partiordförandeval runt knuten.

Att sossarna inte verkar kunna svälja det hela och uttala stöd för försvarsministern (inte ens Miapetra Kumpula-Natri gör det) är beklagligt, med tanke på att man garanterat hade krävt motsvarande aktion av SFP i ett motsvarande läge. Det ser heller inte bra ut för regeringsfasaden, men det är av allt att döma ett sätt för socialdemokraterna att göra sig synliga och få uppmärksamhet i jakten på röster i stundande val. Att man behöver gå över till populism och på ett så entydigt sätt stämma in i klagokören gör dock att åtminstone mitt förtroende för partiet dalar.

Klart är också att den rätta platsen för SFP som parti är i regeringen. Utan en försvarsminister som Stefan Wallin hade vi inte haft kvar Nylands brigad i Dragsvik. SFP som parti har fått utstå massiv kritik i många frågor, och får förstås fortsätta med det. Det är inte lätt att vara ett parti med åtråvärda kärnfrågor på programmet när det nalkas val.

Jag skrev tidigare att de så kallade politiska skiljelinjerna suddas ut allt mer. Partierna tenderar att orientera sig mot mitten och samtidigt smälta ihop till en rätt otydlig klump i jakten på mandat. Skiljelinjerna blir allt mer otydliga, och partierna dras mot klumpen med beteckningen Sannfinländarna. Priset man betalar får man kvitto på den 28 oktober.

Tudelat kring polisutbildningen.

Enligt en rapport som Helsingin Sanomat tagit del av kommer nivån på polisarbetet i Finland att sjunka drastiskt om och då de tilltänkta inbesparingarna genomförs. Man behöver knappast vara utredare eller tjänsteman för att förstå att en sänkning med 900 årsverken fram till år 2015 kommer att leda till luckor och brister hos polisen. Sänkningen motsvarar 8,5 av den polisstyrka som finns idag.

Det är inte särdeles längesedan vi unga studerande överöstes med lovord och löften om att det minsann kommer att finnas arbeten att söka och tjänster att få den dagen vi väl har ett examensbetyg i handen. Nu, när de barn som föddes efter krigsslutet på 1940-talet börjar gå i pension, låter det annorlunda, åtminstone inom vissa områden. Varför gör det då det? Anledningen är den att färre ska försörja fler och att vi idag lever betydligt längre än vi gjorde förr. Morgondagens arbetstagare ska försörja fler än vad som var fallet förr nu då årskullarna som går i pension är större än de som går ut i arbetslivet. Detta medför större kostnader för samhället, men lägre skatteintäkter, vilket i sin tur leder till en väldigt svårlöst ekvation. För bibehållen service krävs åtstramningar. Åtstramningarna syns nu i form av osthyvlar som ska fara fram över offentliga utgifter.

För att återgå till exemplet med polisen så känns det väldigt paradoxalt att vi årligen utbildar poliser som när de väl får sina examensbetyg kanske inte har något arbete att gå till. Jag har flertalet vänner som under två års tid utbildat sig till poliser, och som uppmuntrades att utbilda sig då det skulle finnas arbetsplatser att fås i januari i år. Idag är vännerna ifråga arbetslösa. Att söka tjänst som polis på finskt håll är svårt, då språkkraven gör att de finskspråkiga har förtur. Folktinget har under senare tid uppmärksammat det faktum att utbildningen på svenska i Tammerfors varit hotad.

Att vi även i fortsättningen ska ha svenskspråkig polisutbildning i Finland är en självklarhet, men lika självklart borde det vara att vi inte utbildar så stora mängder att arbetsplatserna inte räcker i en så specifik bransch som polisväsendet. Det är självklart så att man från statligt håll inte kan garantera alla utexaminerade arbete från dag ett, men samtidigt är det förkastligt att våra finlandssvenska poliser får höra att pengarna är slut och att arbetsplatserna bantas bort när hoppet om arbete tidigare varit så gott.

Det som också nämns i den rapport som HS refererar till är det att det i fortsättningen kommer att ta längre att reda ut brott, att många brott kommer att förbli ouppklarade och att glesbygden kommer att få än färre polisresurser. Vad gäller det sistnämnda så är det redan glest i Österbotten. Minister Päivi Räsänen påpekade att de specialbehov som finns i glest befolkade områden måste tas i beaktande då polisens servicenät omvärderas. Vad ministern exakt menar med det är ännu oklart, men framtidsutsikterna för jobb i Österbotten eller övriga Svenskfinland blir knappast så mycket ljusare.