Må kapplöpningen börja.

Paavo Lipponen har tillkännagett att han ställer sig till förfogande som presidentkandidat för Socialdemokraterna i vinterns presidentval. En vinstlott för regeringspartiet Socialdemokraterna, för intresset kring valet och kanske också för presidentskapets fortlevnad. Sauli Niinistö skulle, om man blint tror på opinionsundersökningar, vinna 2012 års val redan i första omgången. Rent teoretiskt  hade det givetvis varit möjligt, samtidigt som det i praktiken nog hade varit en omöjlighet.

Nu, när förre statsministern Lipponen blandar sig i leken, har Niinistö fått ett huvudbry modell större. Lipponen har alla chanser att på allvar utmana Niinistö om presidentposten och det om något är gott för det politiska intresset i landet. Rent traditionellt är presidentvalet valet med högst valdeltagande, vilket kan te sig paradoxalt då man som väljare trots allt får ut minst av resultatet i ett presidentval.

Paavo Lipponen har ledaregenskaper som Sauli Niinistö kan sägas sakna efter att ha lett regeringar under Finlands uppbyggnadsfas efter den ekonomiska nedgången på 1990-talet. Lipponen har också något av en landsfadersstämpel på sig efter att ha varit väldigt populär som statsminister under åren. Till hans nackdel räknas med all säkerhet åldern. Vid en ålder av 70 år anser många med säkerhet att man gjort sitt på den politiska och offentliga scenen.

Vad betyder det då om socialdemokraterna nominerar Lipponen (han ska trots allt godkännas av partiet ännu)? För de övriga partierna betyder det med säkerhet att man tar sig en funderare över läget. Nu finns det två starka namn framlagda och partistrategerna kommer  att få väga fördelarna mot nackdelarna och den eventuella vinningen mot insatserna än mer noggrant.

Många röster mot en SFP-kandidat höjdes under gårdagen när Lipponen aviserade att han funderade på en kandidatur. Svenska socialdemokrater vill (givetvis) ha stöd bakom det egna partiets kandidat och vill se att SFP sluter upp bakom Lipponen. Fullt så enkelt är det dock inte. Den politiska färgkartan i Finland är till skillnad från exempelvis den svenska rätt färgstark och att SFP skulle sluta upp bakom en socialdemokrat skulle knappast falla i god jord hos hela väljarkåren.

SFP:s besked kommer inom en månad, och nominerandet av en egen kandidat, med brett och förankrat stöd i Svenskfinland och i landet i stort är viktigt för att vi som parti ska få ut det maximala ur presidentvalet 2012.  Det viktiga för SFP nu är att hitta en kandidat som fyller de ideologiska luckorna som finns i startfältet, samtidigt som kandidaten är en frisk fläkt och en person som kan överbygga språkgränserna och bidra till att lyfta fram partiets politik och ståndpunkter.

För Centern kunde Lipponens besked knappast ha kommit mindre lägligt. De påstådda interna stridigheterna mellan Kiviniemi och Väyrynen gör inte processen kring valet av presidentkandidat lättare, snarare tvärtom. Nu ska man nominera en kandidat som på allvar kan utmana Paavo och Sauli. Finns det en sådan?

Lipponen har pratat om det oroliga läget runt om i världen som en av orsakerna till att han kandiderar. Han har också nämnt finanskrisen och de ökande spänningarna i samhället som orosmoln och kommer med all sannolikhet att gå till val på samma frågor. Viktigt att notera är också vad kandidaterna kommer att föra fram som sina huvudmål under kampanjen. Troligt är att den som uttryckt sig som den mest jordnära kandidaten med det bredaste synfältet drar det längre strået. Vem det sist och slutligen blir är väldigt svårt att sia om idag. Det blir vilket fall som helst en spännande kapplöpning, där det verkliga startskottet kanske gick idag..

Morgondagens besked.

Imorgon avslöjar Paavo Lipponen huruvida han ställer sig till förfogande i vinterns presidentval eller inte. Innan han tillkännagett beslutet känns det lite meningslöst att spekulera i utfallet av valet. Istället kan man blicka tillbaka på funderingarna jag plitade ner för en dryg månad sedan. De finns här.

Hamréns positiva särbehandling.

Jag har, i något inlägg, klargjort vad jag tycker om den jantelag och den typ av formar som det är meningen att vi människor ska stöpas i. Det handlar om att ingen ska få känna sig bättre än någon annan, att man inte ska tro att man kan något eller att man minsann inte ska uttrycka sig och framföra att man kan en sak som en annan människa inte behärskar. Något jag också är trött på är pratet om att alla, precis alla, ska behandlas lika.

Nu ska ni, bästa läsare, inte tro att jag på något sätt vill att vi människor ska särbehandla vissa utvalda. Det är precis tvärtom. Vi ska särbehandla alla. Sveriges nuvarande förbundskapten i fotboll, Erik Hamrén, är något av min föregångare i en fråga som den här. Han fick frågan om han särbehandlar Zlatan Ibrahimovic under landslagssamlingarna. Hamrén svarade att han nog gör så, men att han särbehandlar alla landslagsspelare. Precis den typen av resonemang gillar jag.

Hamrén menar att man omöjligt kan behandla alla människor lika, och att det därigenom är totalt onödigt att försöka. Istället ska individerna i laget, gruppen, på arbetsplatsen eller i samhället behandlas enligt den eller de förutsättningar man har. Man ska alltså, för att använda ett uttryck med ganska negativ klang, särbehandla alla.

Personligen tror jag att jantelagstänkandet och tanken om att behandla alla lika går hand i hand relativt långt. Jantelagen säger att ingen ska få vara bättre än någon annan. Tanken om att behandla alla lika innebär för mig att man inte vill släppa fram de duktiga, utan släta över det hela med argumentet att alla minsann ska behandlas lika.

Jag tror väldigt hårt på Erik Hamréns sätt att tänka och agera som ledare. I och med att han ser alla individer/spelare som säregna så behandlar han dem också enligt deras förutsättningar. Därigenom behandlas alla inte lika, de behandlas olika, med en positiv klang.

Ska vi utveckla individer och samhälle tror jag att det är viktigt att vi vågar glömma idén om att alla ska behandlas lika. Jag är, precis som Hamrén, av åsikten att det är en omöjlighet och att det därigenom är lönlöst att försöka. Istället ska vi, du och jag, behandla människor enligt deras förutsättningar och kunskaper och därigenom utvecklas. Det om något är ett led i att skrota jantelagen.