För ett tag sedan fördes det en diskussion om varför man håller på ett visst lag, och vad som gjort att man börjat följa en viss fotbollsklubb. Många som deltog i diskussionen beskylldes för att vara medgångssupportrar som börjat följa sina lag i samband med en större framgång, likt ett ligaguld eller en större framgång i Europa. Vad som är det konstiga med att folk få upp ögonen för ett visst lag i samband med att laget gör något bra vet jag egentligen inte, men det är en annan historia. Jag har tre egentliga favoritlag och här nedan följer tankarna kring ett av dem.

Min relation till Hammarby Idrottsförening började minsann inte med någon framgång. Sommaren 1999 fick Sören Cratz sparken som tränare för VPS. Efter den 16:e omgången av Allsvenskan samma år tog han över Hammarby. Då fick jag upp ögonen för ett lag i grönvita tröjor och gröna shorts. Två år senare ledde Cratz, av alla människor, Hammarby till klubbens hittills enda SM-guld. Idag, på dagen nästan tio år efter guldet, kunde Hammarby har förpassats ur Sveriges näst högsta serie, ner mot en så djup dal att till och med jag betvivlar att landets bästa supportrar hade hjälpt klubben upp.

Nu blev det inte så. Den 30:e och sista omgången av Superettan var välregiserad och precis så ångestladdad som en sista omgång ska vara. I halvtid var Hammarby, som hade allt i egna händer, kvar i serien. När 90 minuter var spelade var Hammarby nere på kvalplats och man stod inför ett kval lika ovisst som framtiden. Kvar fanns den beryktade stopptiden. Som en groggy boxare vaknade Hammarby när domaren väl skulle räkna ut laget. När det återstod dryga tio sekunder sköt Sebastian Bojassén det som kan ha varit räddningsmålet för Söders gröna bröder.

1-0 gav Hammarby en plats i nästa års upplaga av Superettan. Det gav också alla luttrade supportrar ett slut på en säsong som varit precis så dålig som den bara kunde bli. Hammarby hade inför säsongen plockat in Björn Runström, Siran Ayranci och Paulinho för att ta tillbaka den där förlorade platsen i Allsvenskan. Det blev, med facit på hand, inte alls som det var tänkt. Tränaren Roger Franzén fick sparken, laget underpresterade och sjönk som en sten genom tabellen. Idag, när den 30:e omgången är spelad, jublar fansen över det säkrade kontraktet.

Jag har under sommaren fått höra flertalet gliringar från AIK- och Djurgården-supporters, och fick läsa en hel del även idag. Hammarby är, enligt en del av dessa, laget som ingen bryr sig om. De som så påstår vet bara inte hur fel de har. Hammarby har, i mitt och i många andras tycke, Sveriges bästa supportrar. Nu säger jag inte att supportrarna alltid uppför sig (det såg vi bland annat idag). Däremot påstår jag att Hammarbys fans i år varit föreningens stora behållning. I vått och torrt har man stått bakom laget, oavsett bortamatch eller resultat på ljustavlorna.

Stockholmsfotbollen och fotbollen överlag i Sverige behöver ett lag som Hammarby i Allsvenskan. Jag har svårt att förstå att man önskar se Hammarby falla genom seriesystemen och förgöras som förening. Jag har ännu svårare att förstå att man som fans tydligen inte vill se fler än två derbyn i året i huvudstaden. Vad är bättre än ett vunnet derby, för både klubbar och fans, egentligen? Jag önskar inte att AIK eller Djurgården degraderas, och kommer heller aldrig att göra det. Istället önskar jag att Hammarby får rätsida på sin ekonomi och på det sportsliga och så fort som möjligt återfinns i den svenska fotbollens finrum. Det är fansen och föreningen värda.

Tills dess kommer jag och andra supportrar att troget följa Bajen i Superettan. Hammarby är ett lag som berör, oavsett serie och tabellposition.

Det är ändå vi som är Hammarby..