Det finns få saker i världen som gör mig så upprörd och ledsen som orättvisor och mobbning. Det är lätt för mig att säga idag, när man nått 24 års ålder och har en del livserfarenhet med sig i bagaget. För tio år sedan, på årskurs åtta i högstadiet, hade jag inte den där livserfarenheten och det där vettet, och det känns av idag. Då, som en fånig och småkaxig 14-åring, sade och gjorde jag dumma saker som jag aldrig skulle göra idag, och som jag inte kan förstå att jag gjorde då.

Det är först nu på senare år som man börjat reflektera över hur otroligt korkad man var som försökte uppnå en viss status eller försökte vara en del av ett visst gäng. Sist och slutligen handlar den där tonårstiden om att hitta sig själv och komma underfund med vilken människa man egentligen är. Sist och slutligen är det heller inte så lätt att göra det. Jag hamnade ingalunda i fel sällskap under tonåren, men det att jag inte visste var jag stod eller vad jag skulle göra för att få uppmärksamhet eller respekt gjorde att man tog många dumma beslut.

Idag vet jag att det räcker med en mening eller ett ord för att få folk att må dåligt. Idag vet jag också att många mår dåligt i den där åldern och att det som behövs är stöd och hjälp, inte en massa avundsjuka kommentarer och gliringar. Det är nämligen det jag tror att det i mångt och mycket handlar om. Avundsjuka och oförtstånd är rätt långt människans värsta fiender. Extra känslig är den där människan när hon söker efter sitt rätta jag och känner sig vilsen.

Idag är det viktigare än någonsin att just du vågar vara annorlunda. Med det menar jag inte att just du ska uttrycka dig mer vulgärt eller elakt än någon annan, eller försöka spela mer macho än kompisen bredvid dig på bänken. Istället handlar det om att just du ska bry dig. Att bry sig om någon som ser ut att ha det jobbigt eller svårt kan vara helt avgörande för personen i fråga. Tvivlar man på att en kompis eller en person i ens omgivning mår bra är det bäst att svälja lite stolthet och sätta sig ner med människan i fråga.

Gör du inte det är det lätt hänt att du ångrar dig senare, eller att just din kompis råkar illa ut. Det krävs inte så mycket för att muntra upp en person eller för att visa att man bryr sig. Det krävs i själva verket väldigt lite. Insatsen du gör kan vara liten för dig, men gigantisk för den du hjälper. Känslan av att ha hjälpt någon och visat att man bryr sig slår också rätt mycket, det har jag fått lära mig de senaste åren, månaderna, veckorna och dagarna.

Under lågstadietiden fick vi elever i Norra Korsholms Skola en pins med texten ”Slå inte min kompis”. Jag har på intet sätt slagit någon, men jag har sagt saker jag vet kan ha tagit lika hårt som ett slag. Det ångrar jag idag. Idag vet jag att den där texten på pinsen är mer viktig än någonsin. Alla borde ha en sådan pins, och alla borde förstå innebörden.