Presidentvalet är i skrivande stund en vecka bort. Om närapå exakt en vecka vet vi vilka två kandidater som fått flest röster och därmed gått till den andra omgången. Att det blir en andra omgång har varit tämligen klart hela vägen. Jag trodde personligen att stödet för Sauli Niinistö skulle dala i och med att Paavo Lipponen och Timo Soini klev in i leken, och visst har Niinistös siffror skrivit ner, men det har också inneburit att de osäkra väljarna blivit fler och att understödet spridits ut på egentligen alla de övriga kandidaterna.

När man studerar statskunskap eller sysslar med politik så tenderar man att bli mer och mer intresserad av väljarbeteende och hur grannen, sotaren eller busschauffören tänker när han väl ska plita ner sin siffra på röstsedeln. Man blir också mer och mer införstådd i att vissa saker, begrepp eller fenomen får mer uppmärksamhet i ett visst val än i ett annat. I denna valrörelse har ledorden i mitt tycke varit två till antalet. Det har handlat om de häpnadsväckande orden taktikröstande och gallupundersökning.

Först och främst, taktikröstandet har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Det här inlägget skulle vara 20 gånger så långt som det nu är om man gått in på turerna kring när Urho Kekkonen blev vald för första gången. Visst, vi hade elektorer, men då liksom nu förekom taktikröstning. Taktikröstning av idag tenderar att bli något fult, något som tydligen inte är välkommet och något som man ska akta sig för. Taktikröstande i ett val som presidentvalet består i att man röstar på den kandidat man anser har störst chans att eliminera den kandidat man gillar minst. Röstar man fel om man röstar på det sättet? Vissa tycker så, vissa inte.

För vissa är presidentvalet ett val där man lägger sin röst på den kandidat som står närmast ens egna värderingar, utan att för den skull reflektera desto mera över hur kandidaten skulle vara som president. För andra är valet ett val där man röstar på den kandidat man anser vara mest lämpad som president, utan att reflektera desto mera över hur nära man står personen i fråga. Man har sin röst, och är fri att göra vad man vill med den. Man är fri att taktikera bort en kandidat till förmån för en annan. Ett praktexempel på taktikröstande är de moderata väljarna i Sverige som i senaste riksdagsval taktikröstade och på sätt såg till att Allians för Sverige höll ihop. Inte sympatiserade moderaterna särdeles mycket med vare sig Centerpartiet eller Kristdemokraterna, men man gjorde det för att eliminera en motståndare. Vem klandrar egentligen dem idag?

Det andra ledordet, gallupundersökning, hänger i mångt och mycket ihop med taktikröstandet. Till att börja med så har vi väldigt pålitliga gallupundersökningar i det här landet. De stämmer stundom skrämmande bra och felmarginalerna är sällan stora. Undantaget som bekräftar regeln är kanske vårens riksdagsval, där Sannfinländarna hade mycket större understöd i undersökningarna än vad som publicerades, men där undersökarna skrev ner understödet ordentligt, då de inte hade någon faktiskt grund att jämföra resultaten med. En gallupundersökning i Finland är som den är i alla andra länder, den är en mätning av folkets åsikt för tillfället och de kommer, precis som taktikröstandet, att finnas vare sig vi vill det eller inte. Människan som sådan har alltid styrts av trender, vare sig det handlat om utsvängda byxben, pastellfärger eller byxor som hängt till knävecken. Är trenden den att en viss kandidat drar mer folk till sig än en annan i ett presidentval är det bara en naturlig reaktion av flockdjuret människan. Man dras helt enkelt (och ibland till och med omedvetet) mot det som verkar vara bäst enligt den stora massan.

Att säga att vi styrs av gallupundersökningar är dock en sanning med modifikation. Visst, vissa styrs säkert att rösta på ett visst sätt tack vare eller på grund av en undersökning. Andra är fast beslutna om att följa sin övertygelse och rösta som tänkt var från början trots undersökningens resultat. Gallupundersökningarna är i mitt tycke fantastiskt bra och användbara instrument då de under en längre tid speglar hur folk resonerat och när de resonerat hur. De kan dessutom erbjuda stöd när det gäller den egna kandidatens läge, den minst önskades läge och kanske avgöra vem man sist och slutligen röstar på. Vad som sedan är fel med det vet jag inte heller. Alla är olika och alla röstar olika, utgående från en övertygelse eller en vilja att förändra.

Det som är viktigt när vi pratar val är att kritiskt granska varför ett val slutar på ett visst sätt, vad som gjorde att det gick som det gick och vad följderna kan vara. Man ska göra det utan skygglappar och utan förutfattade meningar. Samtidigt ska man också inte förringa taktikerna och opinionens åsikt. De är vad de är och det kommer vi att få leva med i alla typer av val. Oavsett vem som blir republiken Finlands nästa president så kommer det att höjas kritiska röster. Då gäller det att sålla konstruktiv kritik från icke konstruktiv kritik och ta med sig lärdomen in i framtiden, trots att det politiska minnet tenderar att vara väldigt kort.