Kommunalvalet 2012.

Ett stående inslag på den här bloggen lär bli kommunalvalet som hålls i oktober. Blev idag uppringd av en mycket trevlig journalist från Pohjalainen som vänligt frågade om jag tänkte ställa upp för omval. Svaret var ja, och även om jag inte flaggat med det så där värst offentligt så har jag nog varit säker på en kandidatur ända sedan invalet 2008.

Att få möjligheten att arbeta för världens bästa kommun i världens bästa region är ett privilegium. De senaste tre åren har varit innehållsrika, lärorika och fyllda med nya erfarenheter. Jag tror och hoppas att de kommande fyra blir lika innehållsrika och jag kommer, om jag får förnyat förtroende, att ge mitt allt för Korsholm och kommuninvånarna.

Valet är nio månader bort. Nu kör vi.

Kamerahjälp för domarna.

Hamnade, lite oväntat, i en diskussion (eller vad man ska kalla det) om huruvida man som fotbollsdomare ska få ta hjälp av reprisbilder för att döma straffar inom den internationella fotbollen. För mig är det lika självklart att vi inte ska ha kameraassistans när vi dömer fasta situationer som det är självklart att vi ska ha det när vi bedömer huruvida bollen varit över linjen eller inte. Utan att för den skull totalsåga förslaget ska jag försöka ge en någorlunda balanserad förklaring till varför vi inte ska ha möjlighet till reprisbilder när vi dömer annat än mål i fotboll.

För det första är fotbollen en bedömningssport, liksom så många andra. Det som är frispark i mina ögon kanske inte är det i dina. Det som är en solklar straff för mig kan vara spel på bollen för dig. Så där kan man hålla på i all oändlighet. Även om vi skulle ha möjlighet att se situationerna ur andra vinklar och flera gånger om så kommer det inte att bli vattentätt. Fel kommer att begås ändå.

För det andra är det ohållbart att avbryta en match så pass ofta som skulle bli fallet om vi skulle börja bedöma oklara situationer utgående från reprisbilder. Domarens trovärdighet skulle ifrågasättas samtidigt som det hela skulle parodiseras gång efter annan. Har man valt att döma en situation efter repriser så måste man i princip döma alla tolkningsbara situationer efter samma principer. Det är totalt ohållbart i längden.

För det tredje så är det inte alls så att en straff eller frispark blir matchavgörande. Visst, du kan alltid skylla på att matchen skulle ha haft en annan utgång OM det blivit straff i ett visst läge, men det är totalt omöjligt att säga att anfallande lag skulle ha gjort mål på straffen. Samtidigt är det omöjligt att säga att en felaktig straff i 90:e minuten, som går i mål, skulle ha dömts annorlunda med hjälp av en reprissekvens. Det är en omöjlig diskussion att föra i längden.

Varför ska man då få döma mål men inte straff med hjälp av repriser? Målen är i många fall helt avgörande för utvecklingen av matchen. Du kan missa ett VM-guld på grund av ett felaktigt bortdömt mål. Du kan missa ett VM-guld på grund av en utebliven straff enligt kritikerna, men det finns ingen på denna jord som kan garantera att den utdömda straffen hade gått i mål. Det är heller inte i mitt tycke meningen att domarna ska behöva lunka ut till långsidan för att få se tv-bilder vevas av och an på små monitorer när det handlar om att döma mål. Istället borde den internationella fotbollen ta exempel av NHL.

NHL har sedan en tid ett så kallat war room. I detta war room sitter personal från ligan med alla tillgängliga kameravinklar från alla matcher som spelas under kvällen. Det är dit domaren ringer för att kontrollera huruvida det var mål eller inte. Om man med säkerhet inte kan bedöma huruvida pucken var över linjen dömer man inte mål. Målområdesdomarna som använts i bland annat Champions League har varit ett steg i rätt riktning. De hjälper domarna att se vad som händer i realtid. Dessvärre kan de också missa ett mål, beroende på vinkeln.

Allra bäst vore det som sagt om domaren snabbt fick kontakta människor som har 5-6 kameravinklar tillgängliga och utgående från det fick döma mål eller inte. Att döma fasta situationer är dock domarens helt egna uppgift. Där ska han ta beslutet direkt.

Presidentvalets ledord.

Presidentvalet är i skrivande stund en vecka bort. Om närapå exakt en vecka vet vi vilka två kandidater som fått flest röster och därmed gått till den andra omgången. Att det blir en andra omgång har varit tämligen klart hela vägen. Jag trodde personligen att stödet för Sauli Niinistö skulle dala i och med att Paavo Lipponen och Timo Soini klev in i leken, och visst har Niinistös siffror skrivit ner, men det har också inneburit att de osäkra väljarna blivit fler och att understödet spridits ut på egentligen alla de övriga kandidaterna.

När man studerar statskunskap eller sysslar med politik så tenderar man att bli mer och mer intresserad av väljarbeteende och hur grannen, sotaren eller busschauffören tänker när han väl ska plita ner sin siffra på röstsedeln. Man blir också mer och mer införstådd i att vissa saker, begrepp eller fenomen får mer uppmärksamhet i ett visst val än i ett annat. I denna valrörelse har ledorden i mitt tycke varit två till antalet. Det har handlat om de häpnadsväckande orden taktikröstande och gallupundersökning.

Först och främst, taktikröstandet har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Det här inlägget skulle vara 20 gånger så långt som det nu är om man gått in på turerna kring när Urho Kekkonen blev vald för första gången. Visst, vi hade elektorer, men då liksom nu förekom taktikröstning. Taktikröstning av idag tenderar att bli något fult, något som tydligen inte är välkommet och något som man ska akta sig för. Taktikröstande i ett val som presidentvalet består i att man röstar på den kandidat man anser har störst chans att eliminera den kandidat man gillar minst. Röstar man fel om man röstar på det sättet? Vissa tycker så, vissa inte.

För vissa är presidentvalet ett val där man lägger sin röst på den kandidat som står närmast ens egna värderingar, utan att för den skull reflektera desto mera över hur kandidaten skulle vara som president. För andra är valet ett val där man röstar på den kandidat man anser vara mest lämpad som president, utan att reflektera desto mera över hur nära man står personen i fråga. Man har sin röst, och är fri att göra vad man vill med den. Man är fri att taktikera bort en kandidat till förmån för en annan. Ett praktexempel på taktikröstande är de moderata väljarna i Sverige som i senaste riksdagsval taktikröstade och på sätt såg till att Allians för Sverige höll ihop. Inte sympatiserade moderaterna särdeles mycket med vare sig Centerpartiet eller Kristdemokraterna, men man gjorde det för att eliminera en motståndare. Vem klandrar egentligen dem idag?

Det andra ledordet, gallupundersökning, hänger i mångt och mycket ihop med taktikröstandet. Till att börja med så har vi väldigt pålitliga gallupundersökningar i det här landet. De stämmer stundom skrämmande bra och felmarginalerna är sällan stora. Undantaget som bekräftar regeln är kanske vårens riksdagsval, där Sannfinländarna hade mycket större understöd i undersökningarna än vad som publicerades, men där undersökarna skrev ner understödet ordentligt, då de inte hade någon faktiskt grund att jämföra resultaten med. En gallupundersökning i Finland är som den är i alla andra länder, den är en mätning av folkets åsikt för tillfället och de kommer, precis som taktikröstandet, att finnas vare sig vi vill det eller inte. Människan som sådan har alltid styrts av trender, vare sig det handlat om utsvängda byxben, pastellfärger eller byxor som hängt till knävecken. Är trenden den att en viss kandidat drar mer folk till sig än en annan i ett presidentval är det bara en naturlig reaktion av flockdjuret människan. Man dras helt enkelt (och ibland till och med omedvetet) mot det som verkar vara bäst enligt den stora massan.

Att säga att vi styrs av gallupundersökningar är dock en sanning med modifikation. Visst, vissa styrs säkert att rösta på ett visst sätt tack vare eller på grund av en undersökning. Andra är fast beslutna om att följa sin övertygelse och rösta som tänkt var från början trots undersökningens resultat. Gallupundersökningarna är i mitt tycke fantastiskt bra och användbara instrument då de under en längre tid speglar hur folk resonerat och när de resonerat hur. De kan dessutom erbjuda stöd när det gäller den egna kandidatens läge, den minst önskades läge och kanske avgöra vem man sist och slutligen röstar på. Vad som sedan är fel med det vet jag inte heller. Alla är olika och alla röstar olika, utgående från en övertygelse eller en vilja att förändra.

Det som är viktigt när vi pratar val är att kritiskt granska varför ett val slutar på ett visst sätt, vad som gjorde att det gick som det gick och vad följderna kan vara. Man ska göra det utan skygglappar och utan förutfattade meningar. Samtidigt ska man också inte förringa taktikerna och opinionens åsikt. De är vad de är och det kommer vi att få leva med i alla typer av val. Oavsett vem som blir republiken Finlands nästa president så kommer det att höjas kritiska röster. Då gäller det att sålla konstruktiv kritik från icke konstruktiv kritik och ta med sig lärdomen in i framtiden, trots att det politiska minnet tenderar att vara väldigt kort.

Tankar från igår.

Efter en ganska tam och stundtals lite rörig debatt på FST5 igår kan man börja dra ett antal slutsatser om det stundande presidentvalet. Med elva dagar kvar börjar vissa bränna av mer än de gjort tidigare, medan vissa försöker minimera uttrycken och tolkningsmöjligheterna. Debatten igår stördes i mitt tycke av att man inte lät kandidaterna tala till punkt eller argumentera klart vare sig i de så kallade duellerna eller när en fråga kastades ut i panelen.

Här följer en kort summering av vad jag tyckte om kandidaternas insatser igår:

2. Pekka Haavisto
Gav ett i mitt tycke lugnt och stabilt intryck, utan att för den delen förta sig. Uttryckte sig om den så kallade hatdebatten, var mån om att försvara minoriteter och försökte anamma rollen som statsman genom att påpeka vilka uppdrag han haft utomlands. Ligger bra till i opinionsundersökningarna och ville knappast ta för stora risker igår. Pratade en bra och begriplig svenska.

3. Timo Soini
Utsattes för vad man kan kalla frontalangrepp från i princip alla övriga kandidater (Essayah var kanske lugnast) rörande den politik han och Sannfinländarna för och fört. Försvarade sig med att 20 procent av folket gett honom och partiet mandat att driva den politik de driver. Var ett tacksamt offer för de övriga kandidaterna som är måna om finlandssvenska röster. Gav kanske inte uttrycket att vara den som mest brinner för att bli president, något som säkerligen gjort att opinionssiffrorna är vad de är.

4. Paavo Väyrynen
Var väldigt mån om att poängtera att han har den största utrikespolitiska erfarenheten i startfältet och axlade EU-kritikerns mantel tydligare än Soini. Blev anklagad för att leva i en förgången tid av flera kandidater, samtidigt som han talade om en gemensam valutakurs inom Norden och ett återinförande av marken. Bra på svenska, vilket ger pluspoäng i sig. Hade valt Paradise Oskars schlagerlåt som personlig favorit. En flirt med finlandssvenskarna?

5. Paavo Lipponen
Kom igång ju längre debatten led och kan egentligen kännetecknas som en diesel, trög i starten men bättre när han väl fått upp farten. Agerade lugnt och var mån om att få prata och prata till punkt. Har stämpeln att vara landsfader och agerade där efter. Påtalade att han står på minoriteternas och de svagas sida. Tämligen försiktig när det gällde EU-frågorna. Bra på svenska.

6. Sauli Niinistö
Valets självklare favorit och den som kanske var mest försiktig sett till förutsättningarna. Känslan är att han, precis som Haavisto, vill minimera felsägningar och debatt som kan ställa honom mot väggen. Såg aningen trött ut och var heller inte så taggad i duellen. Ger ändå ett ganska säkert intryck och ser tämligen avslappnad ut. Sparar krut till andra omgången?

7. Sari Essayah
Gjorde debattens kanske blekaste intryck och framstod som lite oförstående till den så kallade hatdebatten som rasat efter riksdagsvalet i våras. Fick den kanske mest otacksamma duellen då hon skulle debattera överbefälhavarens roll mot Paavo Arhinmäki. Inte så bra som trott på svenska och ganska stel i sin framtoning.

8. Eva Biaudet
Klara och raka utläggningar, precis när hon väl fick taltur och mån om att prata om kvinnors, ungas och minoriteters rättigheter. Fick utstå kritik av Soini för att ha en annan linje än försvarsministern i fråga om vapenexporten till Saudiarabien. Mån om att ta upp de påhopp som Sannfinländarna gjort under året, fick dock inte de svar hon strävade efter av Soini. Gavs tämligen lite utrymme.

9. Paavo Arhinmäki
Valets tredje Paavo pratade bättre svenska än jag personligen förväntat mig och eldade på rätt bra i sina talturer, utan egentligen säga så mycket. Tydligt att han inte har de bästa opinionssiffrorna och därmed inte har så mycket att förlora på att ta ut svängarna. Tidiga påhopp på Soini och Väyrynen, lite diffus i debatten med Essayah om överbefälhavarens roll.

I övrigt kan man säga att debatten som sådan inte riktigt tog fart, beroende på två egentliga orsaker. För det första märks det att de finskspråkiga kandidaterna inte kan uttrycka sig lika nyanserat när det ska pratas svenska vilket givetvis leder till att tempot är lägre och uttrycken färre. För det andra ska man som moderator eller programledare inte tala i mun på de som debatterar eller avbryta just när argumentationen väl kommit igång. Jag hoppas att detta sköts bättre i den duell som är att vänta i februari mellan de två kandidater som når andra omgången.

Alkoholen i trafiken.

För en tid sedan kördes en 11-åring ihjäl av en rattfyllerist i Helsingfors. Personen som satt bakom ratten blåste 2,25 promille och ska nu ställas inför rätta. En person som aldrig borde ha satt sig bakom ratten på en bil tog livet av ett barn och förstörde med all säkerhet livet för så många fler. Idiotin bakom en sådan händelse går egentligen inte att beskriva. Att någon överhuvudtaget gör på det där sättet är för mig ofattbart.

Ihjälkörningen har lett till att vi fått upp debatten om alkoholgränser i trafiken på bordet igen. Jag tycker personligen att det är sunt att saken debatteras, men jag tycker också att debatten fått fel vinkling och fel proportioner. Jag debatterade om huruvida vi ska behålla den nuvarande rattfyllerigränsen om 0,5 promille, om vi ska sänka den, eller om vi ska inför nolltolerans. Min ståndpunkt har alltid varit att 0,5 promille är den gräns vi ska ha, och ihjälkörningen i Helsingfors har inte fått mig att ändra uppfattning.

Varför har jag då inte ändrat uppfattning? Skälen är flera. Det är inte de som kör bil med 0,2 promille i blodet som kör ihjäl människor. Det är, som här syntes, de som har höga promillehalter och som bevisligen har alkoholproblem. I händelse av att det är personer som kört berusade efter en utekväll eller en fest så är det inte heller då fråga om promillehalter under 0,5 när en olycka sker. Det är inte direkt så att du eller jag kör ihjäl en annan människa efter att ha druckit en öl.

Jag är fullt medveten om att att många, många inte håller med mig i frågan om nolltoleransens vara eller inte vara. Jag vet personligen att jag kan dricka en öl och därefter köra bil, men dricker jag mer än så kör jag inte. Så har jag alltid resonerat, och så kommer jag nog alltid att resonera. Jag kan förstå att man åberopar nolltolerans som en markering från samhället, men samtidigt måste man också inse vad nolltoleransen innebär. Den innebär för det första enorma mängder med arbete för vår poliskår, som redan idag har kraftiga resursbrister. Det handlar också om att vi inför ett förmyndarskap, något som också debatterades i ovannämnda debatt på Facebook.

Det jag finner olyckligt är att en debatt likt den här blossar upp när något som tragiskt som det i Helsingfors inträffar. Skulle den som körde ihjäl 11-åringen inte har gjort det om vi hade haft en nolltolerans? Så klart inte. Kommer färre personer med 2 promille i blodet att sätta sig bakom ratten om vi inför nolltolerans. Så klar inte. Istället handlar det här om ett samhällsproblem som borde få betydligt större uppmärksamhet och större resurser. Det handlar om att behandla människan som har de här problemen och att gå till grunden med dem i ett tidigt skede, långt före det tragiska inträffar. Det är det förebyggande arbetet som ska sättas i fokus, inte straffandet av varenda människa som dricker en öl en torsdagskväll.

En parallell till detta är de dödsskjutningar som inträffat i Finland de senaste åren. De har medfört att vi fått en strängare vapenlagstiftning, något som gör att reservister, sportskyttar och andra idag har en krångligare väg fram till en vapenlicens än de haft tidigare. De oskyldiga drabbas alltså då en eller flera dårar får för sig att skjuta ihjäl människor. Jag är av den åsikten att skjutningarna inte upphör med en skärpt lagstiftning, liksom jag är övertygad om att ihjälkörandet inte upphör med en nolltolerans i trafiken. De som vill ha tag i ett vapen får det, lagstiftningen till trots, den som får för sig att köra rattfull gör det, oavsett vad lagen säger.

I bägge fallen handlar det om att få till preventiva metoder och fungerande samhälleliga åtgärder för att förhindra och minimera antalet idioter

De tolv utvalda.

UEFA presenterade sina tolv domare till sommarens EM-turnering idag och i sig är det inga namn som gör mig förvånad. UEFA har gjort bra val, även om ett par överraskningar fanns med. Jag hade inte trott att Skomina, Thomson eller Webb skulle få förtroendet, av olika anledningar. Hur som helst, här följer en genomgång av domarna och en liten analys kring de tolv.

Cüneyt Çakır
Turkiet, 35 år

Çakır är en av många mästerskapsdebutanter i EM. Turken har ett antal juniormästerskap bakom sig men är tämligen grön i seniorsammanhang. Gjorde Champions League-debut så sent som 2010 men har gjort det bra sedan dess. Dömde Sverige – Holland i kvalet och imponerade på mig då. Har tio år kvar på toppnivå om karriären fortsätter som den börjat, dömer knappast annat än gruppspelsmatcher i sommar.

Jonas Eriksson
Sverige, 37 år

Sverige har, sin vana trogen, en domarrepresentant när det vankas stora mästerskap. Jonas Eriksson har växt fram till en bra internationell domare (han är rentutav bättre i Europa än i Sverige) och det var väntat att han skulle få förtroendet, framom Martin Hansson. Har gjort en bra höst i Champions League och kan gå långt i EM om det vill sig. Kan få en del gliringar för miljonerna på banken. Tydlig i kroppsspråket. Mästerskapsdebutant.

Viktor Kassai
Ungern, 36 år

I mitt tycke Europas bäste domare under förra säsongen. Fick kröna den med att döma Champions League-finalen i våras. Är väldigt duktig på att prata med spelarna och är försiktig med kortleken. Lång och respektingivande när han spänner blicken i spelarna. Har haft en lite sämre höst än vår år 2011, men är samtidigt en av domarna som inte är beroende av hur det går för det egna landslaget. Finalaspirant, om han dömer bra. Har mästerskapsrutin efter fyra matcher i VM ifjol.

Björn Kuipes
Holland, 38 år

Butiksägare från Holland som även han är mästerskapsdebutant. Har varit FIFA-domare sedan 2006 och har dömt CL de senaste åren. Har mästerskapsrutin från U-mästerskap, Super Cup-finalen 2011 mellan Barcelona och Porto är största meriten så här långt. Tämligen lugn i sitt agerande, har trots det en tendens att vifta med korten i ganska stor utsträckning. Beroende av hur långt Holland går, men dömer knappast mer än gruppspelet.

Stéphane Lannoy
Frankrike, 42 år

Fransman som figurerat flitigt i CL i höst. Har mästerskapsrutin från bland annat två matcher i VM 2010 och OS 2008. FIFA-domare sedan 2006. Delar ut snäppet fler kort än genomsnittet och var inblandad i en omtalad match i VM 2010, den mellan Brasilien och Elfenbenskusten. Har rutin och gör kanske sitt sista mästerskap. Beroende av Frankrikes framgångar.

Pedro Proença
Portugal, 41 år

En av överraskningarna för egen del. Har dömt en del Champions League under hösten men är mästerskapsdebutant. Har U19-EM-finalen 2004 som största merit. Får knappast döma mer än gruppspelet och är precis som så många andra beroende av hur det går för det egna landslaget. Har relativt högt kortsnitt.

Nicola Rizzoli
Italien, 40 år

En av mina favoritdomare i Europa och Roberto Rosettis rättmätige efterträdare som Italiens representant på de stora fotbollsscenerna. Dömde Europa League-finalen 2010. Har varit FIFA-domare sedan 2007 då han också dömde sin första landskamp. Ihågkommen av United-supportrar som domaren som visade ut Rafael i CL-kvartsfinalen mot Bayern 2010. Kan gå långt i turneringen, kanske hela vägen.

Damir Skomina
Slovenien, 36 år

Gör sin första turnering som huvuddomare. Var uttagen till EM 2008 men var då, som 32-åring, endast fjärdedomare. Har en kvartsfinal i OS 2008 som största landskampsmerit.  Är ett bevis på att man kan gå långt som domare trots att man kommer från ett land med sämre liga och med ett landslag som inte når slutspel så ofta. Har dömt Champions League tämligen flitigt under hösten och har gjort det bra. Outsider.

Wolfgang  Stark
Tyskland, 42 år

Rutinerad tysk med ett i mitt tycke knepigt kroppsspråk. Kan se otroligt loj ut stundom och är relativt flitig med korten. Ihågkommen för ett knaggligt U20-VM 2007, då han hittade 53 frisparkar i semifinalen mellan Chile och Argentina (samt sju gula kort och två röda kort enbart i det chilenska laget). Har dömt tunga matcher i CL i höst och klarat sig relativt bra. Gör troligen sitt sista mästerskap och är beroende av hur långt Jogi Löws mannar går. Ingen personlig favorit.

Craig Thomson
Skottland, 39 år

Mästerskapsdebutant som gått den långa vägen genom UEFA-cupen, senare Europa League och nu Champions League. Var precis som Skomina med i EM 2008, men var då fjärdedomare. Dömde matchen mellan Italien och Serbien i kvalet till EM. Bröt matchen efter sju minuter på grund av läktaroroligheter. Tämligen okontroversiell, men inte heller någon domare som sticker ut så särdeles. Dömer troligen gruppspelsmatcher.

Carlos Velasco Carballo
Spanien, 40 år

Spanjor med erfarenhet av flertalet El Clasicos och med årets Europa League-final som främsta merit. Hittade åtta varningar då och är ganska flitig med kortleken. Har dömt internationellt sedan 2008 och gör mästerskapsdebut nu. Ingenjör till vardags och en liten outsider när det gäller EM. Beroende av hur det går för Spanien och dömer knappast mer än en kvartsfinal.

Howard Webb
England, 40 år

Den klart mest meriterade domaren av de tolv uttagna. Har dömt EM 2008 och VM 2010 med finalen i den senare turneringen som den självklara höjdpunkten. Är i mitt tycke Europas bäste domare när han får allt att stämma. Har inte fått lika många stora matcher som förr i England, och kunde ha petats av Martin Atkinson eller Mark Clattenburg här. Dömer knappast någon final, men lär gå långt annars. Försiktig med korten, med VM-finalen som undantaget som bekräftar regeln.

YLE-skatten.

Känner mig så där småmanad att plita ner några ord om den så kallade YLE-skatten som riksdagsgrupperna nu enats kring. Först och främst, det finns garanterat människor som tycker att jag är skvatt galen som tycker att skatten är ett bra påfund. Det kommer nämligen aldrig att finnas lösningar på samhälleliga problem (som man nog kan klassa det här som) som alla är nöjda med. Skulle det finnas sådana lösningar så vore det galet i sig, som en FB-vän så galant uttryckte det.

Jag är ändå av den åsikten att skatten som sådan är den bästa lösningen på frågan hur YLE ska finansieras i framtiden. Skatten är nu uppbyggd på ett sådant sätt att de som har minst pengar betalar minst och att de som har lite mer betalar mer. Det jag kan reagera på är att det övre taket är väl lågt, det kunde med fog ha satts på en lite högre nivå än nuvarande förslag på 22 000 euro.

Varför är jag då så nöjd? För det första är jag en flitig YLE-konsument, det erkänner jag villigt. Jag ser på YLE:s tv-kanaler, jag lyssnar på radio, och jag använder YLE:s webb och arena. Jag är beredd att betala för det utbud YLE har och förhoppningsvis fortsätter att ha. Argumentet för att man inte ska behöva betala då man inte ser på kanalerna köper jag inte riktigt. Inte använder jag all sjukvård, alla vägar och alla offentliga tjänster jag finansierar med min skatt annars heller.

För det andra ser jag YLE-skatten som ett sätt att komma åt de som rent ut sagt fuskar. De som skött sig och betalat licens blir ju per automatik lidande då alla som tittat på tv inte betalat någon licens. För det tredje slipper vi gråzonen rörande vad folk tittar på och hur de gör det. Den påtänkta mediaavgiften var så pass dum att den hade omkullkastat allt vad trovärdighet hade hetat kring YLE. För det fjärde är en skatt psykologiskt bättre. Det är liksom enklare att betala en skatt med pengar du egentligen aldrig haft i handen än att betala en räkning det står tv-licens på.

För det femte vill jag att man ska kunna se de sändningar YLE producerar idag även imorgon. Jag har många vänner som jobbar åt bolaget i fråga och som jag förstås unnar en framtid inom branschen. Den framtiden vill jag vara med om att trygga. Ska man se på baksidorna så är jag fullt medveten om att det kan kännas mycket för ett hushåll att betala 280 euro totalt för två vuxna som förtjänar mer än de där 22 000 som är övre tak. Å andra sidan hade särskilda regler krånglat till det hela än mer och gett än fler kryphål.

Summa summarum tror jag att skatten kommer att bli mer accepterad än den är nu i framtiden. Om inte annat så behöver ju folk inte vara rädda för tv-kontrollanten i fortsättningen.

Orättvisor och mobbning.

Det finns få saker i världen som gör mig så upprörd och ledsen som orättvisor och mobbning. Det är lätt för mig att säga idag, när man nått 24 års ålder och har en del livserfarenhet med sig i bagaget. För tio år sedan, på årskurs åtta i högstadiet, hade jag inte den där livserfarenheten och det där vettet, och det känns av idag. Då, som en fånig och småkaxig 14-åring, sade och gjorde jag dumma saker som jag aldrig skulle göra idag, och som jag inte kan förstå att jag gjorde då.

Det är först nu på senare år som man börjat reflektera över hur otroligt korkad man var som försökte uppnå en viss status eller försökte vara en del av ett visst gäng. Sist och slutligen handlar den där tonårstiden om att hitta sig själv och komma underfund med vilken människa man egentligen är. Sist och slutligen är det heller inte så lätt att göra det. Jag hamnade ingalunda i fel sällskap under tonåren, men det att jag inte visste var jag stod eller vad jag skulle göra för att få uppmärksamhet eller respekt gjorde att man tog många dumma beslut.

Idag vet jag att det räcker med en mening eller ett ord för att få folk att må dåligt. Idag vet jag också att många mår dåligt i den där åldern och att det som behövs är stöd och hjälp, inte en massa avundsjuka kommentarer och gliringar. Det är nämligen det jag tror att det i mångt och mycket handlar om. Avundsjuka och oförtstånd är rätt långt människans värsta fiender. Extra känslig är den där människan när hon söker efter sitt rätta jag och känner sig vilsen.

Idag är det viktigare än någonsin att just du vågar vara annorlunda. Med det menar jag inte att just du ska uttrycka dig mer vulgärt eller elakt än någon annan, eller försöka spela mer macho än kompisen bredvid dig på bänken. Istället handlar det om att just du ska bry dig. Att bry sig om någon som ser ut att ha det jobbigt eller svårt kan vara helt avgörande för personen i fråga. Tvivlar man på att en kompis eller en person i ens omgivning mår bra är det bäst att svälja lite stolthet och sätta sig ner med människan i fråga.

Gör du inte det är det lätt hänt att du ångrar dig senare, eller att just din kompis råkar illa ut. Det krävs inte så mycket för att muntra upp en person eller för att visa att man bryr sig. Det krävs i själva verket väldigt lite. Insatsen du gör kan vara liten för dig, men gigantisk för den du hjälper. Känslan av att ha hjälpt någon och visat att man bryr sig slår också rätt mycket, det har jag fått lära mig de senaste åren, månaderna, veckorna och dagarna.

Under lågstadietiden fick vi elever i Norra Korsholms Skola en pins med texten ”Slå inte min kompis”. Jag har på intet sätt slagit någon, men jag har sagt saker jag vet kan ha tagit lika hårt som ett slag. Det ångrar jag idag. Idag vet jag att den där texten på pinsen är mer viktig än någonsin. Alla borde ha en sådan pins, och alla borde förstå innebörden.

Grattis till EM-guldet, Tyskland.

Efter att jag chockerande nog haft nästan alla fel man kunde ha när jag gissade utfallet av EM-lottningen gör jag nu ett försök att förutspå hur det går utgående från de grupper som lottades fram igår. Summan av denna kardemumma kommer att vara den att Tyskland vinner sitt fjärde europamästerskap. Inget chockerande tips, men då man ser till spelschemat så ligger vägen tämligen öppen.

Grupp A
1. Ryssland
2. Polen
3. Tjeckien
4. Grekland

Kommentar: Den på förhand sett sämsta och minst intressanta gruppen. Dick Advocaats Ryssland är gruppens på pappret starkaste lag. Polen och Tjeckien lär slåss om andraplatsen i gruppen, där Polen har fördel av hemmaplan och Tjeckien tvingades till kval mot Montenegro för att alls ta sig till slutspel. Ryssland tog  sig till semifinal för fyra år sedan och har spelare som kan avgöra matcher på egen hand. Polen har ett tämligen magert mästerskapsfacit i ryggen, men av tradition brukar värdnationen eller nationerna gå långt. Tjeckien har inte gjort ett bra mästerskap sedan EM 2004. Då hette stjärnorna Nedved, Koller och Baros. 2012 är man mitt inne i en generationsväxling. Grekland har tagit sig till två stora mästerskap sedan EM-guldet 2004. I EM 2008 förlorade man alla matcher, däribland en mot Ryssland. I VM ifjol föll man ur i gruppspelet efter en vinst och två förluster. Det blir respass redan i gruppspelet i sommar också.

Grupp B
1. Tyskland
2. Holland
3. Portugal
4. Danmark

Kommentar: Den på pappret svettigaste och tätaste gruppen. Tyskland gick obesegrat genom kvalet och slog Holland (som hade ett ordinarie lag på benen) i en träningsmatch i november. Jogi Löws mannar lär vinna gruppen, om inte annat så på bättre målskillnad än Holland som är beroende av sitt hårda och raka spel. Portugal tvingades till play off för att alls få spela EM och är toppduons främsta utmanare. Portugal var laget som slog ut Holland ur EM 2004, Tyskland var laget som slog Portugal i bronsmatchen i VM 2006. Danmark får finna sig i att slå ur underläge och får det mycket tufft.

Grupp C
1. Spanien
2. Italien
3. Irland
4. Kroatien

Kommentar: Den kanske mest lättippade gruppen, med ett undantag. Italien var en skugga av sitt forna jag i VM förra sommaren och möter Spanien i öppningsmatchen. Förlust där samtidigt som Irland eller Kroatien vinner och det kan bli tufft för italienarna. Spanien är regerande världs- och europamästare och ska vinna gruppen om inget oförutsett inträffar. Irland, coachade av Giovanni Trapattoni, har byggt upp en stark defensiv och har inte spelat i ett stort mästerskap sedan Japan/Sydkorea 2002. Då slogs man ut på straffar av just Spanien. Kroatien är gruppens underdogs och kvalade in efter seger mot Turkiet i play off-mötet. Svårbedömt lag, men likväl gruppens svagaste i mitt tycke.

Grupp 4
1. England
2. Frankrike
3. Sverige
4. Ukraina

Kommentar: Kanske den mest svårbedömda gruppen, efter grupp A. England har som tradition att floppa i mästerskap och EM blir Fabio Capellos sista chans till en mästerskapsmedalj som förbundskapten. Något säger mig att trenden ska brytas nu, även om känslan var likadan i VM ifjol. Wayne Rooney är avstängd hela gruppspelet och domen står fast, men ersättare finns. Frankrike är mer enat än under VM 2010 men likväl ett landslag i obalans jämfört med det lag som tog VM-silver 2006. Likväl är man ett bättre lag än både Sverige och Ukraina. Sverige är svårbedömt och har stundom spelat bättre utan Zlatan Ibrahimovic. Är skadekänsligt och har inte fått spelet att stämma fullt ut under Erik Hamrén. Ukraina är hemmanation och har stort stöd i ryggen. På pappret har man ett ganska okänt lag och någon kvartsfinal lär det inte bli.

Kvartsfinaler:
Ryssland – Holland
Spanien – Frankrike
Tyskland – Polen
England – Italien

Semifinaler:
Holland – Spanien
Tyskland – England

Final:
Spanien – Tyskland

Kommentar: Holland och Tyskland lär, om gruppspelet faller ut som det borde, få tämligen bekväma resor till semifinal. Holland ska klara av Ryssland, Tyskland (som hade problem med Polen i gruppspelet i VM 2006) ska klara av grannlandet, trots att de rödvita har hemmaplan. Betydligt svårare att sia om de övriga matcherna. Spanien ska slå Frankrike åtta dagar av tio medan England är ett bättre lag än Italien. Intressant match i matchen är Capello mot Prandelli. Semifinalerna är, om de faller ut som ovan, stenhårda matcher. Spanien ska klara av Holland, i en repris av VM-finalen 2010. Tyskland – England är ett klassikermöte av stora mått, där Tyskland får gälla som favoriter. Finalen blir sedan en repris av EM-finalen 2008, och där tar tyskarna revansch. Varför? De har ett mer hungrigt och motiverat lag.

 

 

 

 

 

 

 

 

Så här spelas EM 2012.

Eftersom jag är tämligen förtjust i att förutspå saker och ting så kommer här en gissning om hur de fyra slutspelsgrupperna i EM 2012 kommer att se ut. Ikväll, när det visat sig att jag har haft rätt (läs fel) återkommer jag med en gissning (läs berättelse) om hur det hela slutar och vem som vinner hela turneringen. Anyway, så här kommer grupperna att se ut:

Grupp A: Polen, England, Portugal, Frankrike.

Grupp B: Spanien, Ryssland, Sverige, Tjeckien.

Grupp C: Holland, Tyskland, Grekland, Danmark.

Grupp D: Ukraina, Italien, Kroatien, Irland.

Två rätt har man alltid, då det redan är bestämt att Polen spelar i grupp A och Ukraina i grupp D.