Får man för sig att man ska ta sig från Kina till USA eller tvärtom med hjälp av Google Maps så får man lov att vara en hejare på att paddla kajak och köra vattenskoter. Google föreslår en detaljerad rutt och när man väl nått gränsen mellan USA och Kanada ska man sätta sig i kajaken och ta sikte på Hawaii. Väl där sneddar man av och paddlar in mot Japan. När man nått Japan skippar man kajaken, man är säkert så pass trött i armarna, och sätter sig på vattenskotern. Med denna korsar man sedan Ŗstkinesiska havet, innan man når målet. Veckoslutshumor, kallas det!

19,75 är den inkomstskatteprocent som Korsholms kommun arbetar utgående från år 2011. Det är den som ska täcka utgifterna och göra det budgeterade underskottet mindre än det skulle bli utan höjning. 29-14 skrevs siffrorna i omröstningen, som betyder att vi höjer med 0,50 procentenheter från 19,25. Förutom det lämnade jag och styrelseordförande (plus ett antal andra) in en motion om cykelvägen i Singsby. Vi tror och hoppas att den vinner understöd. Jag gillar långa och givande debatter överlag. Ikväll förde vi en sådan i fullmäktige. Det finns en ansvarsvilja och med den ska vi bära kommunen in i framtiden.

Slask, högst antagligen. Någon annan logisk förklaring finns det ju inte. Efter att någon ovandär vädrat duntäcken under natten till igår så smälter nu snön bort. Det är just det här jag ogillar med senhösten och den tidiga vintern. Slasket. Jag har ingenting emot småkyliga, soliga, friska höstmornar eller kalla, soliga vintermornar där snön knarrar under skorna när man spankulerar (se där, se där) till jobbet. Men det här? Vinterantiklimax är vad det är.

Min arbetsdag kunde lugnt ha börjat lugnare än den började idag. Ett tekniskt fel i en brandalarmsdosa orsakade världens alarm i Havtornen och gången som leder ut till tornen idag. Det ringer fortfarande i skallen, kan jag säga. Tre brandbilar hann komma innan felet lokaliserades. Det lustiga i situationen var sedan att man meddelade HELA akademihuset om att ”branden var släckt”, trots att det i princip var bara vi i tornen som hört larmet. Det positiva var att larmen fungerade där de skulle fungera. Nu, efter varken rök eller eld, har jag sett Due Date på bio. Jag lovade mig själv, och Malin, att inte befinna mig tusentals kilometer hemifrån dagarna innan jag ska bli pappa i framtiden. Det kan medföra en del besvär.

I min språkrapporten för min ännu outkvitterade kandidatavhandling (inte uppsats, som språktjänst vill ha det till) står det att språket är fritt från stav- och skrivfel. Grammatiken är korrekt och språket vetenskapligt. Plumpen i protokollet är att jag skriver gammalmodigt. Egentligen väljer jag att inte se det som någon plump, snarare tycker jag att det är lite lustigt. Ibland kommer jag på mig själv med att använda ord som ty, alena, annorstädes, begeistrad, debacle och stinn är ord som slinker med här och där, när jag som minst anar det. Gamla ord som inte ska användas, men som jag använder ändå, av någon märklig anledning. Samtidigt kan jag tycka att gamla ord är helt fantastiska och borde få användas. Spankulera, renommè och karambolage, till exempel. Just nu har jag fastnat för ordet imaginär, som i sig inte är gammalt, men ack så användbart.

ńr det bara jag, eller har alla karlar en tendens att lämna skåpdörrar och lådor öppna efter sig? Jag kommer på mig själv, men lär mig tydligen inte.

Efter de senaste dagarnas bloggande om jul, musikvideor för goda ändamål och för långa pannluggar (enligt GA i alla fall) så bjuder jag här på en video producerad tre år innan jag kom till världen. På det glada 80-talet var det okej att se ut lite hur som helst, man kom undan med hockeyfrillor, grym volym i håret och riktigt märkliga kavajer.

1984 sammanförde Bob Geldof en stor del av världens då ledande artister. Det resulterade i en julskiva, vars intäkter gick till svältande barn i Etiopien. Bono, Sting, Bowie, Paul McCartney och Rick Parfitt var några av dem som stämde upp på LP:n. Samtidigt spelades en av världens mest legendariska videos också in.

httpv://www.youtube.com/watch?v=w5cX_ncZLls

Riksdagskandidat Lasse Gästgivars har en klart läsvärd insändare i dagens Vasabladet. Gästgivars går till attack mot bland annat Forststyrelsen och det han kallar diktat. Vi är många österbottningar som fått bestämmelser om vår egen natur och miljö uppkörda i ansiktena under de senaste åren. Forststyrelsen och Miljöcentralen agerar översittarmyndigheter och trampar in på områden man anser sig ha bättre kontroll över och kunskap om än någon annan. Precis som Gästgivars skriver så är den krassa sanningen den att Forststyrelsen kommit med regler om när och hur man får vistas på av dem utvalda områden under kalenderåret. I Karperö har Miljöcentralen satt käppar i hjulet för både privata markägare och skifteslag då det gäller fredande av mark och vatten. Var det sunda förnuftet hos dessa instanser finns vet jag och många andra inte, om det ens finns något. Människan har, alltsedan Ŗsterbotten steg ur havet, vårdat miljön på ett sätt som gör att vi idag kan njuta av den till fullo. Vi har idag möjlighet att fortsätta vårda och sköta om naturen, likt våra förfäder. Den möjligheten vill myndigheterna frånta oss. Forststyrelsen och Miljöcentralen är i princip lika tjurskalliga som vår sittande statsminister. ”Jag har inte ändrat åsikt, eftersom jag har rätt” är ett uttryck som mer än väl stämmer in på de så kallade miljökämparna. Det jag frågar mig är hur vår natur och miljö skulle se ut om människan inte hade brytt sig om och vårdat den under de århundraden som förflutit? ńr Miljöcentral och Forststyrelse de kunniga efter vilka vi ska rätta oss nu och i framtiden? Det om något är en fara för miljön.

Imorgon sparkar vi igång vecka 45. På tisdag och torsdag debatterar Korsholm skatt. På tisdag håller SFP-gruppen möte, och ska då diskutera fram ett förslag till fullmäktigesammanträdet på torsdag. Med styrelsebehandlingen i ryggen så blir det ingen enig SFP-grupp på torsdag. Skatteprocenten gick till omröstning i kommunstyrelsen, där förslaget om höjning med 0,50 procent vann. Kommundirektören hade fört fram ett förslag om höjning med 0,75, till 20,00. Tre SFP:are röstade för 20,00 i styrelsen och fullmäktige kommer att få ta ställning till en höjning med antingen 0,50 eller 0,75, kanske till och med mer. För egen del kommer jag att gå på styrelsens linje. Dels därför att det inte är sunt att höja skatten för mycket, dels därför att vi måste hitta en balans mellan nämndernas äskanden, investeringarna och skatteprocenten. En kommun kan inte höja skatten och tro att allt är bra, en ansvarstagande kommun måste kunna hitta lösningar i verksamheten och dess kostnader. Höjer man skatten sänder man lätt signalen att det är en lätt lösning, som går att använda även de kommande åren. Utgifterna sväller, och tron på skatteintäkterna blir för stor. Jag tror på en tämligen jämn omröstning, men tror på en höjning med 0,50, kombinerat med en förnuftig budget.

Om två veckor är det julöppning här i Vasa, och säkert i många andra städer. Det betyder kommers på torget, snöslask eller regn, julsånger och i allra värsta fall en frysande Marco Bjuström på en annars tom och stel scen. Det betyder också att det är knappa månaden kvar till julafton. Det stör vissa att julen sparkar igång så tidigt som den gör. Mig stör det inte alls. Julen är för mig den finaste och bästa av högtider och fortfarande kan jag tycka att den tar slut alltför snabbt. Jag tror också att jag är ganska härdad vad gäller julpynt och sånger i affärerna efter sex år på Prisma. Där beställer vi julprydnaderna i maj, där plockar vi fram dem i oktober, och där rear vi bort dom i januari. I oktober börjar jag också se fram emot julmaten och julfesterna. I november börjar huvudbryet om huruvida vi ska få en vit jul eller inte. Julen engagerar, och det är förbaskat bra!