I min språkrapporten för min ännu outkvitterade kandidatavhandling (inte uppsats, som språktjänst vill ha det till) står det att språket är fritt från stav- och skrivfel. Grammatiken är korrekt och språket vetenskapligt. Plumpen i protokollet är att jag skriver gammalmodigt. Egentligen väljer jag att inte se det som någon plump, snarare tycker jag att det är lite lustigt. Ibland kommer jag på mig själv med att använda ord som ty, alena, annorstädes, begeistrad, debacle och stinn är ord som slinker med här och där, när jag som minst anar det. Gamla ord som inte ska användas, men som jag använder ändå, av någon märklig anledning. Samtidigt kan jag tycka att gamla ord är helt fantastiska och borde få användas. Spankulera, renommè och karambolage, till exempel. Just nu har jag fastnat för ordet imaginär, som i sig inte är gammalt, men ack så användbart.