Orden och jag.

I min språkrapporten för min ännu outkvitterade kandidatavhandling (inte uppsats, som språktjänst vill ha det till) står det att språket är fritt från stav- och skrivfel. Grammatiken är korrekt och språket vetenskapligt. Plumpen i protokollet är att jag skriver gammalmodigt. Egentligen väljer jag att inte se det som någon plump, snarare tycker jag att det är lite lustigt. Ibland kommer jag på mig själv med att använda ord som ty, alena, annorstädes, begeistrad, debacle och stinn är ord som slinker med här och där, när jag som minst anar det. Gamla ord som inte ska användas, men som jag använder ändå, av någon märklig anledning. Samtidigt kan jag tycka att gamla ord är helt fantastiska och borde få användas. Spankulera, renommè och karambolage, till exempel. Just nu har jag fastnat för ordet imaginär, som i sig inte är gammalt, men ack så användbart.

2 tankar på “Orden och jag.

    • Det är nog lite gammalmodigt i min mening, även om det används lite här och var. Ett l föll väl bort i ensam-synonymen, som du säger. Sätt ut namnet nästa gång, det är inte så där hemskt att kommentera ett inlägg så att man inte kan stå för det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s