90-talshumorn, den var väl bara bäst, eller? Killinggänget introducerade en ny typ av humor, Nile City hade premiär och Hassan gick i radion.

Hade nästan hunnit glömma bort hur bra Hassan egentligen var. Malin fick se mig skratta på ett sätt som sällan syns. Kristian Luuk, Fredrik Lindström och Henrik Schyffert kunde verkligen det där med busringningar.

”Jag har glömt ett starkt verb på bussen..”

24 dagar in på det nya året, eller decenniet om man så vill så kan man konstatera att året för med sig en hel del intressanta datum.

Med andra ord har man en hel del saker att se framemot, även i år. Jag väntar förstås mest på den 11 juli och en hejdundrande VM-final. Det vore på tiden. Det är ett tag sedan en VM-final ”levererade”. Det skulle vara 1998 års upplaga som är närmast ett sådant begrepp. För min goda vän Jennys del så antar jag att schlagerfinalen är svissen i marängen.

På en av julfesterna i december påstod jag, som den urusle musiktyckare jag är, att Robbie Williams är vår sista stora popstjärna. Genast fick jag mothugg om att mannen i fråga knappt kan sjunga, att han är enbart är ute efter pengar och att han inte är att klassa som någon storstjärna. Det fanns till och med dom som placerade Britney före honom i rangordningen.

Nu, på senare tid, när frågan kommit fram så har jag fått mer medhåll. Sedan Michael Jackson dog har världen två stora poporakel kvar. Madonna och Robbie Williams. Madonna är väl i en klass för sig och något liknande kommer världen nog inte att få se. Vissa var beredda att kalla Madonna för den sista riktiga stjärnan, medan vissa inte ens tycktes komma ihåg att hon ju faktiskt är ett antal år äldre än Williams.

Varför är Williams den sista stora då? Dels tycker jag det för att han trots allt hållit sig kvar på världsscenerna trots diverse djupdykningar under årens gång. Dels tycker jag inte att det kommit fram någon värd benämningen efter honom, eller, har jag fel?

Williams har åstadkommit album som Life thru a Lens och I’ve Been Expecting You. Han har gjort sämre album, som Rudebox och gett ut Reality Killed the Video Star som svar på det föregående. Han reser sig, kommer tillbaka och drar sin publik trots lite sämre tongångar mellan varven.

Nu har jag inte glömt att han gjorde sig ett namn redan i pojkbandet Take That, men eftersom de inte sorterar in under mina favoritmusikkaterogrier så nämner jag inte dem alltför mycket.

Robbie Williams har själv sagt att han inte ser sig som den siste sanne popstjärnan. Han tycker att bland andra Lady GaGa har potentialen att bära fanan vidare. Den som lever får se.

Någon politices kandidat blir jag nog inte i vår än. Det saknas en del studiepoäng på grund av att mitt studieschema är ganska så omkringkastat på grund av militärtjänstgöringen 2007. Jag lider inte direkt av det, eftersom kandidaten ju bara är ett steg på vägen. Dessutom har jag aldrig känt någon press med den, huvudsaken är att den kvitteras ut i år, helst tidigt i höst.

I alla fulla fall så kommer min kandidatuppsats, eller avhandling som det egentligen heter, att inrikta sig på finsk säkerhetspolitik. Varför? Dels därför att jag inte är speciellt intresserad av att beblanda mig med media, partier eller presidenten och dennes makt. Inget av det har egentligen intresserat mig sedan jag började studera.

Istället har försvarspolitik och Finlands försvarsmakt blivit en stor del av mitt intresse för den nationella politiken. Därför kommer jag under våren att jämföra de finska säkerhetspolitiska redogörelserna 2001 och 2004.

Detta för att se hur dessa, och därmed också finsk säkerhetspolitik förändrats sedan American Airlines-planen flög in i World Trade Center i New York den 11 september 2001. Bara dryga tre månader tidigare hade Finland släppt sin senaste redogörelse. 13 juni 2001 kom den, och det är också den som kommer att ligga till grund för min egen avhandling.

Ordet terrorism nämns 13 gånger på 106 sidor. En liten gissning är att det nämns betydligt fler gånger än så i 2004 års redogörelse.

Dagens tillbakablick: 26 år har gått sedan Apple lanserade en dator vid namn Macintosh. En hel del har hänt sedan dess.

I skrivande stund håller det svenska herrlandslaget i handboll jämna steg med Polen i en gruppspelsmatch i EM i Österrike. Sverige är inte någon av medaljfavoriterna i turneringen, men ska gå vidare från gruppen och håller relativt hög internationell klass trots den generationsväxling man gått igenom.

Finland då? Nej, det här med lagsporter är ingen finsk grej riktigt. Låt vara att vi är bra i ishockey och volleyboll men i handboll är vi ljusår från våra nordiska motsvarigheter. Sverige, Danmark, Norge och Island är alla bra handbollsnationer. Finland har en tendens att falla ur kvalen i ett tidigt skede och någon riktig handbollkultur råder det inte här, med undantag för huvudstadsregionen och Åboland.

Fotbollsmässigt är vi också långt ifrån mästerskapen som känt är. I februari lottas kvalet till EM-slutspelet 2012. Finland återfinns i lottkorg tre, och kommer att få två starka nationer mot sig i gruppen. 2016 kommer EM att utvidgas från en 16-lagsturnering till en 24-lagsturnering. Är Finland med då? Man vågar nog inte hoppas på det, inte ens då. Det krävs i så fall en större utveckling än den vi sett hittills.

Fram tills dess får vi nöja oss med att se våra nordiska bröder spela. Om det sedan är handboll eller fotboll, vi är i lä i vilket som.

Först kom nyheten om att ABB flyttar en del av produktionen till Italien. Nu är Wärtsilä på väg att flytta hjälpmotorproduktionen på den marina sidan till Kina. Genast börjar man slå på domedagstrumman bland pessimisterna. Man beskyller kommunerna i regionen för det hela, då bland annat Korsholm inte vill vara med och skapa ett stor-Vasa. Därmed går man, enligt kritikerna, miste om chansen att skapa en stark region där företagen stannar.

Nu är det ju inte riktigt så enkelt. Ingalunda skulle Wärtsilä eller ABB stanna här längre eller utvidga sina kontor och fabriker om vi slog ihop oss till en stor kommun. Det finns överhuvudtaget ingen logik i sådant. Grunden till att dessa företag packar ihop enheter och flyttar är givetvis att det är billigare att producera varorna i de länder de flyttar till.

Inte blir väl en hjälpmotor billigare att producera i Vasa för att Korsholm med omnejd ansluter sig till ”storstaden”? Olyckskorparna kraxar obönhörligen om vilken svag region vi är, ändå är det här som saker och ting går som bäst. Vi är den mest framgångsrika regionen i landet, utan sammanslagningar. Märkligt, eller hur?

Oavsett om Vasa skulle ha 60000 eller 120000 invånare så skulle Wärtsilä och ABB ge sig av. Så är det bara. Nu får vi dock hoppas att flyttlassen inte blir fler eller större. Det har vi inte råd med. Det skulle vara en smäll som skulle drabba alla, inte bara Vasa. Vi ska därför göra vårt bästa inom regionen för att behålla det vi har, och vidareutveckla det samma. Det gör man lika bra över kommungränser som inom en stor gräns.

Nu är detta absolut inte så allvarligt som det låter, jag har inte på långa vägar tänkt byta partner. Damen jag en vacker dag ska föra till altaret behöver alltså inte känna sig orolig, inte alls. Min nya date består av en bok, skriven av herrarna John Baylis och Steve Smith. Den lystrar till det fantastiska namnet The Globalization of World Politics. An introduction to International Relations.

Ur denna bok ska jag läsa en av fem egentliga delar. Min del består av rangordna sakfrågorna, så kallade issues, i hur grad dessa påverkar globaliseringsprocessen. Intressant, eller hur? Essän som ska skrivas ska vara minst 6-8 sidor skriven text. Det är dock belöningen som är mest intressant, tio hela studiepoäng delas ut för jobbet. Det kallar jag bra betalt.

Anledningen till detta är att jag gått två kurser i internationell politik, vilket ger möjligheten att ta bort två essäer från denna kurs. Summa summarum så är det en kvar, och den hoppas jag ska gå att skriva, trots anstormande kandidatskrivande. Vårarna brukar vara av det lugnare slaget hos oss, men icke denna, som det ser ut.

På torsdag sparkar vi igång den nya institutionen, ska bli intressant att träffa lite Åbo-bor,

Det tog sin lilla tid, men nu, efter veckor av väntande har jag äntligen sett den, filmen som alla talat om och som alla förmodligen kommer att tala om länge än. Det är förstås Avatar jag syftar på. James Camerons första film sedan Titanic för 13 år sedan. Han fick, med facit på hand, nog vänta så länge. För Avatar slår allt, den krossar allt som heter biofilm och den får tidigare specialeffekter att framstå som billiga loppisprylar i jämförelse.

Det sägs att Avatar ska gå under kategorin science fiction, men det känns lite konstigt att alls börja placera in den i något fack. Cameron har skapat ett helt eget fack, ett Avatar-fack, dit denna och de två förväntade uppföljarna placeras. Effekten man fick tack vare 3D-glasögonen (nej, man blev inte blidfagrare med dom på näsan) var något alldeles otroligt. Nu kommer det med all sannolikhet att produceras 3D-filmer i mängder i framtiden, men just denna banbrytande Avatar kommer alltid att finnas med i historieböckerna.

Den fantasi, det kunnande och den finurlighet som Cameron visar upp är något som världen förmodligen aldrig skådat förr. Visst, George Lucas gjorde något alldeles otroligt i och med Star Wars, men Cameron tar det hela till en ny nivå, till en annan planet, om uttrycket får användas.

Sam Worthington är perfekt som den förlamade före detta marinkårssoldaten som av en egentlig slump blir ett med det program som gör honom till en avatar. Sedan rullar det på. Stephen Lang och Zoë Saldaña gör båda fantastiska roller som överste Quaritch och Na’Vi-kvinnan Neytiri.

Fanns det då inget att klaga på? Inte egentligen. Det vore nästan som att klaga över för många julklappar. Avatar är en film som inte går att jämföra med något annat, varken då det gäller storyn eller effekterna. Att Cameron satt sig ner och skapat ny teknik, en helt ny fristående story, nya effekter och till och med ett nytt språk gör att det kullkastar det mesta.

Det negativa vore kanske att vi får vänta ett tag på uppföljaren. Den kommer, och den kommer att bli en ny kassasuccé.

Som några av er säkert konstaterat för länge sedan så ligger försvarsmakten mig väldigt varmt om hjärtat, av diverse anledningar. Varje gång jag läser att man lägger ner, drar in eller stryper pengar till försvaret så reagerar jag negativt. Varför? Därför att vi har ett kostnadseffektivt försvar, ett försvar som många avundas och ett försvar som fyller sin roll i republiken Finland.

Idag, när nyheten om upprustning av 40 Hornet-plan kom ut, reagerade jag väldigt positivt. Finlands flygvapen använder sig idag av så kallade F-18 Hornet, som anskaffades i början av 1990-talet. Hornet vann då en budgivning i kamp med bland annat JAS-Gripen och MiG-29.

Hornet i Finland har beteckningen F, vilket betyder fighter. Planet är alltså till för luftstrid, och inte för direkta attacker som andra typer av Hornet är.

Nu har man från regeringshåll beviljat flygvapnet 40 miljoner euro för att rusta upp skolplanen som hör till Hornet-parken. Det är 18 plan som ska rustas upp av försvarskoncernen Patria. Planen är köpta från Schweiz år 2007 och ska nu, efter upprustningen, användas vid Flygkrigsskolan.

Bra tycker jag, men givetvis finns det skeptiker, kritiker och gnällspikar även här. Folk ställer sig oförstående till att man satsar 40 miljoner på flygplan, och att ”pojkarna ska få leka med krigsflygplan”. Man struntar tydligen i, eller glömmer, det faktum att det är med Hornet som försvarsmakten övervakar Finlands territorium, det är med dessa som man försvarar det kanske svåraste området, luften.

Flygplan utan modernisering och utan direkta uppdateringar löper stor risk att falla till marken under flygningar. Det har man lärt sig, oberoende om de heter JAS, Hornet, MiG eller något annat. Att Finland satsar 40 miljoner på att få till stånd ordentliga skolplan är ytterst förnuftigt. Det är en satsning på säkerhet och framtid. Hur någon kan blunda för det vet jag inte. 40 miljoner är ingenting, då man tänker på att den totala försvarsbudgeten ligger på över 2,5 miljarder euro.

Efter att regeringens aftonskola slagit fast förslaget att minska antalet nödcentraler i Finland från nuvarande 15 till sex stycken så är det dags för SFP att återigen bekänna färg. Beslutet i sig är helt horribelt, att landets 5,3 miljoner människor ska betjänas av sex nödcentraler. Man hör ju själv hur dumt det låter, det blir inte långt från miljonen människor per nödcentral i snitt.

Faran med detta är dels språkkunskaperna och dels lokalkännedomen. Nu har inte lokalkännedomen varit den bästa här i Österbotten sedan vi fick en gemensam nödcentral för ett antal år sedan, men inte lär den bli bättre av att samtalen ska börja tas emot på orter långt från själva händelserna. Som vanligt då det gäller språket så lutar sig de lata mot grundlagen, där svenskans ställning är tryggad men vi som följer med det dagliga spelet vet att det inte är så enkelt.

Regeringen vill med detta, mera kostnadseffektiva förslag, få bort nio nödcentraler. Nio nödcentraler som dagligen tar emot tusentals samtal från människor i nöd.

Det är nu SFP har chansen att bekänna färg, men framför allt så är det nu som SFP måste bekänna färg. Nu om någonsin behövs krafter inom regeringen som ska förespråka nödcentraler i Österbotten och i Åbo. Det är, precis som partiordförande Wallin framhäver, ett måste för språket att vi får ha nödcentraler på dessa två orter. Placeringen i sig är inte klarlagd än, men SFP kommer att ha österbottniska ögon på sig nu, precis som man haft i Karleby-frågan.

För partiets bästa hoppas jag att man lyckas jobba fram två centraler på svenskt håll. Dels i Åbo, dels i Vasa. Lyckas man inte placera en nödcentral i Österbotten är mycket förlorat. Klockan som tickar mot riksdagsvalet 2011 tickar allt snabbare.