Efter att regeringens aftonskola slagit fast förslaget att minska antalet nödcentraler i Finland från nuvarande 15 till sex stycken så är det dags för SFP att återigen bekänna färg. Beslutet i sig är helt horribelt, att landets 5,3 miljoner människor ska betjänas av sex nödcentraler. Man hör ju själv hur dumt det låter, det blir inte långt från miljonen människor per nödcentral i snitt.

Faran med detta är dels språkkunskaperna och dels lokalkännedomen. Nu har inte lokalkännedomen varit den bästa här i Österbotten sedan vi fick en gemensam nödcentral för ett antal år sedan, men inte lär den bli bättre av att samtalen ska börja tas emot på orter långt från själva händelserna. Som vanligt då det gäller språket så lutar sig de lata mot grundlagen, där svenskans ställning är tryggad men vi som följer med det dagliga spelet vet att det inte är så enkelt.

Regeringen vill med detta, mera kostnadseffektiva förslag, få bort nio nödcentraler. Nio nödcentraler som dagligen tar emot tusentals samtal från människor i nöd.

Det är nu SFP har chansen att bekänna färg, men framför allt så är det nu som SFP måste bekänna färg. Nu om någonsin behövs krafter inom regeringen som ska förespråka nödcentraler i Österbotten och i Åbo. Det är, precis som partiordförande Wallin framhäver, ett måste för språket att vi får ha nödcentraler på dessa två orter. Placeringen i sig är inte klarlagd än, men SFP kommer att ha österbottniska ögon på sig nu, precis som man haft i Karleby-frågan.

För partiets bästa hoppas jag att man lyckas jobba fram två centraler på svenskt håll. Dels i Åbo, dels i Vasa. Lyckas man inte placera en nödcentral i Österbotten är mycket förlorat. Klockan som tickar mot riksdagsvalet 2011 tickar allt snabbare.