I dessa rojalistiska bröllopstider så är det skäl att komma ihåg att vi i Finland också kunde ha haft monariki, om det gått vägen under år 1918. Finland hade blivit självständigt året innan och skulle nu välja styre.

Valet, i oktober 1918, föll på monarkistiskt styre och Fredrik Karl av Hessen var den som skulle bestiga tronen i monarkin Finland. Beslutet togs med stöd i den gustavianska regeringsformen från 1772. Lantgreven Fredrik Karl skulle anta namnet Väinö I vid tillträdet.

Fredrik Karl kom dock aldrig till Finland. Tysklands nederlag i det första världskriget gjorde att västvärlden ansåg Fredrik Karl var olämplig som regent i Finland. Man meddelade att man inte skulle erkänna den blivande finländske kungen. Samtidigt sågs valet som kontroversiellt i det splittrade Finland.

Socialdemokraterna, som stridit på de rödas sida i inbördeskriget, uteslöts från lantdagen och var därför inte närvarande under valet. Dessutom menade kritiker att regeringsformen från 1772 inte längre var giltig, då man år från år 1809 tillhört Ryssland.

Fredrik Karl avsade sig tronen och Finland valde en viss Gustaf Mannerheim till riksföreståndare. Någon finsk kung hann aldrig tillträda, vilket idag får ses som ett lyckat beslut. Det var i mångt och mycket via den starka presidentmakten som Finland formades efter självständigheten.

Idag gick det vägen, det där som man jag väntat på länge. Jag lyckades hålla i en match  i 90 minuter. SuSi YB – Kungliga Wasa var i och för sig ingen svår match att döma, men jag brukar alltid ha någon dal i mina matcher. Idag kom det ingen sådan och det var en förbenat skön känsla att vissla av efter 90 minuter.

Dagar som denna så kan man ta den skit man fått i andra matcher och komma underfund med varför man dömer fotboll. Man glömmer det ganska så lätt när det går tungt, men när formen väl infinner sig är det en helt fantastisk känsla. Mera sådant!

Nu tar vi helg!

Det klassiska uttrycket som säger att man har bra men kort minne kanske stämmer in på mig idag. Jag har nämligen ingen aning om vad jag ska göra ikväll. Antagligen är det som så att jag är ledig, helt ledig. Samtidigt känns det en aning konstigt då jag i normala fall har kvällsprogram på vardagarna.

I måndags jobbade jag, i tisdags visslade jag fotboll, igår såg jag IFK:s damer förlora mot VPS och imorgon visslar jag fotboll igen. Det verkar helt sonika som så att jag har tomt i kalendern i afton. Kors i taket.

Imorgon visslar jag fotboll som sagt. SuSi YB – Kungliga Wasa i Vasklot. I förmodat regn. Toppmatch i division fyra och min blott andra match som huvuddomare på den nivån i år. Det gäller att sätta sig i respekt direkt där.

Spanien brukar inte var detsamma som framgång i stora mästerskap. Undantaget kom för två år sedan då man tog hem EM-titeln. Annars har man gått knackigt i de stora turneringarna. I VM för fyra år sedan skickade Frankrike hem matadorerna redan i åttondelen. I år har man inlett uselt, riktigt uselt.

Schewiz, det där landet som inte är bra på något egentligen, nockade de röda i Durban tidigare idag. Gelson Fernandez, som ratades av Manchester City ifjol, gjorde matchens enda mål och såg till att Spaniens väg mot en VM-medalj blev betydligt mer krokig än det var tänkt.

Spanien lär knappast ha några problem med blåbärsnationen Honduras i nästa omgång, men kan få det rejält tufft mot Chile ifall man inte bättrar på spelet rejält. Chile borde ha gjort fler mål än ett mot just Honduras idag.

Sydafrika är på väg ur hemmaturneringen efter en klar 0-3-förlust mot Uruguay. Forlan satte två strutar, varav den senare från elva meter. Straffen var korrekt dömd, även om Luis Suarez föll enkelt. Massimo Busacca, domare från det där landet där man inte är bra på något (utom att döma fotboll då, kanske) visade ut målvakten Khune för fällningen. Hårt, men helt enligt reglerna.

Uruguay är i förarsätet i gruppen med fyra poäng. Frankrike eller Mexiko lär tar den andra platsen i åttondelen. De båda möts imorgon kväll.

För exakt tre år sedan var min underofficerskurs på slutrakan. De sista proven var skrivna och det som egentligen skedde innanför grindarna på Nylands brigad i Dragsvik var inget anmärkningsvärt över huvudtaget. Det fanns egentligen två saker i huvudet. Spänning och frustration.

Spänningen fanns där eftersom jag och många andra skulle få två vinklar att fästa på uniformen. Vi skulle snart slippa det där försmädliga pisistrecket och komma ur våra roller som pisin eller pisikorpraler. Vi skulle bli chefer, och vi skulle få makt. Vi skulle också få ansvaret över egna grupper och plutoner. Under ett halvår skulle vi lära känna nya människor och utbilda dessa.

Frustrationen låg i att våra egna chefer, de som ryckt in i juli 2006, samt många av våra kompisar var på väg hem. Man såg, med ganska vemodiga blickar, på de som snart skulle påbörja packandet av utrusningen för sista gången. Med samma blickar såg man de som hande kympit (dagarna kvar, i tiotal) på bara ett par fingrar. Man såg hur de snart skulle blåsa nollor och marschera ut för sista gången.

Lättnaden att bli närapå ensamma på brigaden i juli var nog stor för många av oss. Nu var det vi, chaufförer, sanitärer och militärpoliser kvar.

Sommaren 2007 var en av de kortare somrar jag någonsin upplevt. Detta beroende på att jag var hemma i knappa två veckor sammanlagt, men också därför att tiden gick snabbt när man hade roligt. Jag upplevde den första tiden av chefsperioden som den klart bästa under militärtjänstgöringen. Den gav mest, även om den också tog mest.

Hösten och dess blåst och regn kom den också, men då hade de resterande dagarna redan gått ned i antal så pass mycket att det inte gjorde så mycket att regnet vällde ner när man hoppade av lastbilsflaket i Syndalen.

Militärgraden är kvar, liksom många minnen. Stormgevärsnummern kommer jag förmodligen aldrig att glömma. 942832 ekar fortfarande kvar.

Det vill sig inte riktigt med mitt och sambons tv-handlande. Idag, när den vi spanat in skulle inhandlas, var den modellen tillfälligt slut. Vi får ge oss till tåls en vecka till, nu igen. Den vi spanat in är annars denna. Den är inte det mest avancerade, har bara 50 hertz, vilket vissa anser är för lite för 42 tum. Nu ids varken jag eller sambon satsa några hutlösa summor på något som likväl är omodernt om ett par år. 42 tum och full HD räcker gott åt oss, i detta skede.

Nordkoreanen som storlipade under den egna nationalsäsongen innan kickoff mot Brasilien i afton är nog den folk lär minnas bäst från kvällen. Brasilien spelar utan frenesi, utan samba och utan vilja. Nordkorea försvarar sig och sticker upp. 0-0 i paus säger egentligen allt. Det kan bli andra tårar efter andra halvlek om detta håller i sig.

Måndagar i sig brukar inte föra så mycket gott med sig, men detta får man väl ändå säga var en fantastiskt bra nyhet? Det var precis SFP i Ŗsterbotten behövde.