Som fotbollsdomare är jag ingen vän av målkameror, även om jag vet att många domare mer än gärna skulle ha dessa i bruk på liganivå och internationellt. I det fallet vill jag ha straffområdesdomare, med befogenhet att dels döma mål och dels hjälpa huvuddomaren vid handsituationer.

Det jag vill ta krafttag mot är filmandet, skådespeleriet som utspelar sig på fotbollsplanerna och som inte verkar avta det minsta. Domare har oerhört svårt att se vad som inte är filmning och vad som verkligen är det. Det såg vi i matchen Brasilien – Elfenbenskusten, där Kaka helt felaktigt visades ut då Keita filmade.

Det är så det går, oftast. Den som verkar vara syndare åker på ett gult kort, och i vissa fall ett rött. Fuskaren, han som ställt till det och vunnit egen fördel av det hela, går ostraffad. Han stiger upp, borstar av sig och spelar vidare, som om inget skulle ha hänt.

FIFA och de nationella tävlingsutskotten kan idag inkräkta på en domares beslutsområde genom att mildra avstängningar. Det vill säga att man kan fria den spelare som fått syna det röda kortet i till exempel en situation där motståndaren filmar. Man kan också, i efterhand, stänga av en spelare för vårdslöst spel, där domaren missat situationen, eller missbedömt den samma.

När man kan döma en spelare för vårdslöst spel, och mildra en spelares straff så måste man också, i mitt tycke, kunna döma en spelare för osportsligt uppträdande. Med det menar jag att filma. Att vinna fördel iform av frisparkar eller straffar, eller utvisade motståndare, för den delen.

Pajasarna som filmar är en fara för sporten  och skadar fotbollen. Det förstör spelet, både för åskådare och motståndare. Matcher som skulle vara jämna klan plötsligt svänga över till fördel för det ena laget på grund av en filmning. I helt uppenbara fall borde man kunna gå in och stänga av dessa spelare. Det om något kan råda bot på en del av skådespeleriet och spelförstörandet.

Snart, snart, snart har jag och sambon flyttat ut allt från den gamla lägenheten till den nya. Vi betonar snart här. När pinalerna är bortforslade återstår så bara städningen. Denna fantastiska städning. Nödvändigheternas nödvändighet. Den fruktlösa kampen mot den värsta av ohyror, dammråttorna.

Vi har fram till den 30 juni på oss att få bort allt och få lägenheten städad. Det ska nog lyckas. Imorgon väntar den andra matchen på Sandviken på tre dagar. VIFK möter Kiisto i säsongens första derby. På torsdag har jag blivit tilldelad ett kvällsskift på Prisma (javisst).

Det betyder arbetsdag från 9.00 till 21.15. Helt fantastiskt. Sedan ska vi fira midsommaren som nämns i inlägget här under. En midsommar utan flytt och utan städande. Så det så.

På fredag är det så midsommar, om jag inte är helt ute och cyklar. Denna ska tydligen, liksom fjolårets dito, firas i Smedsby. Där skall det grillas och ätas fantastiskt gott, är det tänkt. Jag har, tillsammans med mina manliga medtävlanden, en seger i Alias att försvara.

Midsommaren är lite som alla andra högtider för mig, oklara planer som likväl slutar med en fantastiskt trevlig helg. Sägas bör att man tackvare sina fantastiska vänner knappt firat någon dålig högtid de senaste 7-8 åren. Det bara går inte att ha tråkigt med de vänner jag har.

Vädergudarna och jag är å andra sidan kanske inte så såta vänner. Både FMI och Foreca har fantastiskt svårt att bestämma sig för vilken typ av helgväder som gäller. Det är väl bara att hålla tummarna, antar jag.

I dessa rojalistiska bröllopstider så är det skäl att komma ihåg att vi i Finland också kunde ha haft monariki, om det gått vägen under år 1918. Finland hade blivit självständigt året innan och skulle nu välja styre.

Valet, i oktober 1918, föll på monarkistiskt styre och Fredrik Karl av Hessen var den som skulle bestiga tronen i monarkin Finland. Beslutet togs med stöd i den gustavianska regeringsformen från 1772. Lantgreven Fredrik Karl skulle anta namnet Väinö I vid tillträdet.

Fredrik Karl kom dock aldrig till Finland. Tysklands nederlag i det första världskriget gjorde att västvärlden ansåg Fredrik Karl var olämplig som regent i Finland. Man meddelade att man inte skulle erkänna den blivande finländske kungen. Samtidigt sågs valet som kontroversiellt i det splittrade Finland.

Socialdemokraterna, som stridit på de rödas sida i inbördeskriget, uteslöts från lantdagen och var därför inte närvarande under valet. Dessutom menade kritiker att regeringsformen från 1772 inte längre var giltig, då man år från år 1809 tillhört Ryssland.

Fredrik Karl avsade sig tronen och Finland valde en viss Gustaf Mannerheim till riksföreståndare. Någon finsk kung hann aldrig tillträda, vilket idag får ses som ett lyckat beslut. Det var i mångt och mycket via den starka presidentmakten som Finland formades efter självständigheten.