Ingen som följer med idrott någorlunda regelbundet kan ha missat Petter Northug. Ingen som följer med idrott någorlunda regelbundet kan heller ha missat att Northug skapat rubriker med sina speciella gester när han går över mållinjen i ett skidlopp. Ifjol, i Holmenkollen, hade SVT Sports krönikör Jonas Karlsson den goda smaken att kalla Northug för en gris när han backade över mållinjen efter att ha distansierat svenske Marcus Hellner.

Här om dagen kom nästa svenska utfall mot Northug. Aftonblandets Kristoffer Bergström uppmanade Northug att sluta med sina så kallade pajasgester. Northug uppmanades också att växa upp, då han ändå snart fyller 26 år. Detta efter att han gjort vad medierna döpt till en noshörningsgest efter att han fört Norge till seger i stafetten under världscuppremiären i Sjusjöen.

Ingen som följer med fotboll någorlunda kan ha undgått Mario Balotelli. Ingen som följer med fotboll någorlunda kan heller ha undgått Balotellis liv och leverne bredvid fotbollsplanen. Balotelli är mannen som sätter eld på det egna badrummet med fyrverkeripjäser och som gör konst av sin frisyr. Balotelli är också mannen som gjort sig känd för rätt speciella segergester på sistone. I Manchester Citys möte med Villarreal i Champions League gjorde Balotelli mål på straff och firade med utsträckta armar och en relativt överlägsen blick framför hemmasupportrarna.

I helgens match mot Newcastle gjorde Balotelli mål igen, på straff. Denna gång satte han armarna i kors, gick fram mot målvakten Tim Krul och stirrade med en blick som kunnat döda holländaren.

Ska man då likställa Petter Northug och Mario Balotelli? Både ja och nej. Northug är överlägsen i sin gren och helt outstanding på det han gör. Balotelli är också han en världsstjärna, men långt ifrån ensam om att glänsa i fotbollsvärlden just nu. Det som dock bör sägas är att i jämförelse är gesterna de båda står för minst lika provokativa och hånfulla. Skillnaden är att Northug hånar en svensk och att Balotelli inte gör det.

Låt oss säga att Italien och Sverige lottas i samma grupp i EM-slutspelet i Polen och Ukraina till sommaren (vilket inte är så speciellt osannolikt) och att Balotelli gör mål på straff och därefter sätter armarna i kors och spänner ögonen i Andreas Isaksson. Reagerar svensk media då? Ja, självklart.

Låt oss säga att Marcus Hellner hade varit lika överlägsen och dominant som Petter Northug är inom skidsporten. Låt oss också säga att han hade varit lika kaxig i sina segergester. Hade svensk media reagerat likadant då? Självfallet inte. Då hade gesten sett som en show och en bjudning från en världsstjärna. Tro inte heller att Zlatan Ibrahimovic uppmanas sluta med sina målgester om han uppträder kaxigt gentemot motståndarna om han gör mål i EM i sommar. Zlatan är ju ändå svensk och världsstjärna.

Vad lär vi oss då av detta? Egentligen det att braskande rubriker om att Northug ska sluta med det han gör häller än mer bensin på hans eld. Egentligen det att det i grund och botten handlar om en avundsjuka som är ganska svår att förstå. Petter Northug är bäst i världen på det han gör. Då ska han få bjuda på sig själv också, utan att bli jämstäld med grisar eller uppmanad att växa upp.

Byggandet av den nya omfartsvägen genom Smedsby har tagit fart och med den också tankarna på hur morgondagens kommuncentrum ska se ut. Klart redan nu är att fotbollsplanen bredvid rinken i Smedsby naggas i kanten av omfartsvägen och måste flyttas. Behovet av träningstider i Smedsby med omnejd är skriande stort och även om den nuvarande planen inte hållit måttet vare sig vad gäller bredd, längd eller kvalitet på gräset är förlusten för fotbollen märkbar.

Fritidsnämnden i Korsholm slog på sitt möte den 21 september fast en investeringsplan för de kommande tre åren. I planen för år 2012 ingår 450 000 euro avsedda för Smedsby idrottsområde. Fritidsnämnden vill, istället för den nuvarande gräsplanen, bygga en konstgräsplan på andra sidan Bölesundsvägen. Anledningarna till att nämnden för fram konstgräs som underlag på planen är flera.

En konstgräsplan i kommunens centrum gör att vi kan förlänga träningssäsongen för kommunens junior- och seniorlag avsevärt. Idag tas gräsplanen i Smedsby i bruk i juni och hålls öppen tills det att juniorsäsongen är slut i september. Den nuvarande gräsplanen har heller inte klarat den belastning av träningstimmar som finns. Planen nöts snabbt och blir till sist i det närmaste oanvändbar.

En konstgräsplan skulle och medföra att kommunen kunde erbjuda skolorna i Smedsby ett alternativ till gymnastikundervisningen som även den är trångbodd i dagsläget. Som det ser ut idag har skolorna knappt någon möjlighet alls att använda gräsplanen då högsäsongen inträffar under sommarlovet. En konstgräsplan skulle betjäna skolorna dagtid och idrottsutövarna kvällstid under sju till åtta månader av året.

Alternativen till en ny fotbollsplan är inte många, för att inte säga obefintliga. Centralplanen vid Botniahallen är avsedd enbart för matcher, vilket gör att antalet användningstimmar i veckan är få. Konstgräsplanen bredvid Botniahallen är bokad under kvällarna och dessutom betydligt dyrare än en egen plan för kommunen.  Det är inte heller hållbart att Smedsbys många juniorlag ska åka långa vägar enbart för att få träningstider. Som det är idag är planerna i Karperö och Kvevlax dessutom redan fullbokade.

Korsholm har länge varit en framgångskommun då det gäller idrott och idrottsutövande. Jag hoppas att kommunen är beredd att göra en långsiktig investering och satsa på en konstgräsplan under de kommande åren och därigenom visa att man är en ledande idrottskommun. De senaste åren har visat att behovet av en plan är stort. Behovet kommer heller inte att minska. Tvärtom så leder inflyttningen till kommunen till att allt fler barn och unga engageras i idrott, något som enbart kan ses som positivt för kommunen och regionen.

För ett tag sedan fördes det en diskussion om varför man håller på ett visst lag, och vad som gjort att man börjat följa en viss fotbollsklubb. Många som deltog i diskussionen beskylldes för att vara medgångssupportrar som börjat följa sina lag i samband med en större framgång, likt ett ligaguld eller en större framgång i Europa. Vad som är det konstiga med att folk få upp ögonen för ett visst lag i samband med att laget gör något bra vet jag egentligen inte, men det är en annan historia. Jag har tre egentliga favoritlag och här nedan följer tankarna kring ett av dem.

Min relation till Hammarby Idrottsförening började minsann inte med någon framgång. Sommaren 1999 fick Sören Cratz sparken som tränare för VPS. Efter den 16:e omgången av Allsvenskan samma år tog han över Hammarby. Då fick jag upp ögonen för ett lag i grönvita tröjor och gröna shorts. Två år senare ledde Cratz, av alla människor, Hammarby till klubbens hittills enda SM-guld. Idag, på dagen nästan tio år efter guldet, kunde Hammarby har förpassats ur Sveriges näst högsta serie, ner mot en så djup dal att till och med jag betvivlar att landets bästa supportrar hade hjälpt klubben upp.

Nu blev det inte så. Den 30:e och sista omgången av Superettan var välregiserad och precis så ångestladdad som en sista omgång ska vara. I halvtid var Hammarby, som hade allt i egna händer, kvar i serien. När 90 minuter var spelade var Hammarby nere på kvalplats och man stod inför ett kval lika ovisst som framtiden. Kvar fanns den beryktade stopptiden. Som en groggy boxare vaknade Hammarby när domaren väl skulle räkna ut laget. När det återstod dryga tio sekunder sköt Sebastian Bojassén det som kan ha varit räddningsmålet för Söders gröna bröder.

1-0 gav Hammarby en plats i nästa års upplaga av Superettan. Det gav också alla luttrade supportrar ett slut på en säsong som varit precis så dålig som den bara kunde bli. Hammarby hade inför säsongen plockat in Björn Runström, Siran Ayranci och Paulinho för att ta tillbaka den där förlorade platsen i Allsvenskan. Det blev, med facit på hand, inte alls som det var tänkt. Tränaren Roger Franzén fick sparken, laget underpresterade och sjönk som en sten genom tabellen. Idag, när den 30:e omgången är spelad, jublar fansen över det säkrade kontraktet.

Jag har under sommaren fått höra flertalet gliringar från AIK- och Djurgården-supporters, och fick läsa en hel del även idag. Hammarby är, enligt en del av dessa, laget som ingen bryr sig om. De som så påstår vet bara inte hur fel de har. Hammarby har, i mitt och i många andras tycke, Sveriges bästa supportrar. Nu säger jag inte att supportrarna alltid uppför sig (det såg vi bland annat idag). Däremot påstår jag att Hammarbys fans i år varit föreningens stora behållning. I vått och torrt har man stått bakom laget, oavsett bortamatch eller resultat på ljustavlorna.

Stockholmsfotbollen och fotbollen överlag i Sverige behöver ett lag som Hammarby i Allsvenskan. Jag har svårt att förstå att man önskar se Hammarby falla genom seriesystemen och förgöras som förening. Jag har ännu svårare att förstå att man som fans tydligen inte vill se fler än två derbyn i året i huvudstaden. Vad är bättre än ett vunnet derby, för både klubbar och fans, egentligen? Jag önskar inte att AIK eller Djurgården degraderas, och kommer heller aldrig att göra det. Istället önskar jag att Hammarby får rätsida på sin ekonomi och på det sportsliga och så fort som möjligt återfinns i den svenska fotbollens finrum. Det är fansen och föreningen värda.

Tills dess kommer jag och andra supportrar att troget följa Bajen i Superettan. Hammarby är ett lag som berör, oavsett serie och tabellposition.

Det är ändå vi som är Hammarby..

Det är ingalunda så att jag skriver ett inlägg som det här som något slags försvarstal. Det är ingalunda så att det är meningen att moralpredika eller söka sympati. Det är ingalunda så att det jag skriver är lag och förordning. Det har gått en månad sedan jag skrev något här sist. Nu kommer det ett antal rader igen. Den här gången handlar det om den krassa sanningen om hur en fotbollsdomare tänker, fungerar och resonerar.

För det första. Det krävs ett mod för att bli domare. Det låter säkerligen en aning överdrivet att säga det, men sanningen är den att vem som helst inte ställer sig ensam på en gräsplan, omgiven av 14, 18 eller 22 spelare. Just du kanske gör det, men inte din kompis. Det brukar heta att dåliga spelare blir domare, därför att de inte kan släppa fotbollen. Lite så var fallet kanske för mig. Jag var 14 år, hade slutat sparka boll då laget jag tillhörde upplöstes och hade ingen direkt lysande framtid som fotbollsspelare. Jag ville dock vara kvar på planerna, jag blev domare.

För det andra. Det kommer alltid att finnas minst 14 personer som kan och vet saker så mycket bättre än just dig. Det kommer alltid att finnas experter, personer som påstår sig ha läst regelboken, som tycker att en straff var feldömd, att det borde ha varit gult kort i en viss situation och att bollen aldrig var över linjen. Det kommer alltid att finnas småbarnsföräldrar (ni vet, de där förebilderna som ska föregå med det där berömda goda exemplet) som inte vill annat än döda dig med blicken.

För det tredje. En spelare, ledare, åskådare eller vem vi nu drar fram ur ärmen kommer aldrig någonsin att tänka likadant som just du. Som domare ser du saker och ting från en vinkel eller på ett sätt som ingen annan. Du hör saker som andra inte hör, men du undgår också saker, helt omedvetet, vilket är fruktansvärt svårt för alla andra att begripa.

För det fjärde. Det behövs så fruktansvärt lite för att få en domare ur balans. Det räcker med ett felaktigt domslut för att få tankarna att börja snurra. Du må ha varit hur koncentrerad som helst före, men går något snett kan hela matchen ta skruv. Det bästa du kan göra i den situationen? Lugna ner det hela, erkänna att du gjorde fel och försöka vinna respekt. Det absolut sämsta du kan göra? Försöka kompensera domslutet eller låtsas som om det regnar.

För det femte. En domare får aldrig ha en dålig dag. Har en spelare en dålig dag så har han eller hon det. Spelaren gör sitt, blir kanske utbytt och kommer igen matchen efter. En domare blir aldrig utbytt. Han är kvar på planen i 90 minuter, oavsett hur bra eller hur dålig han eller hon är för dagen. Alla domare gör dåliga matcher. Det må gälla Howard Webb, Viktor Kassai, Martin Hansson eller någon annan. Trots detta faktum så är det totalt ofattbart för de flesta att vi har en sämre dag på jobbet.

Det jag förundrar mig mest över är folks förmåga att tro sig veta hur ett domslut borde ha sett ut, när man sett 20 reprisvinklar, hör ett antal experter prata om situationen eller sett favoritlaget förlora. Något som också förvånar är folks uttalade tilltro till den egna regelkunskapen. Otaliga är de gånger en domare får höra att ”jag inte uppdaterat min licens på ett par år, men trots det vet jag hur det ska gå till”. Priset i år togs i Karperö. Experten där kunde allt om domararbetet. Det ironiska var bara att han drack öl på avbytarbänken. Regelkunskapen var på topp, alltså.

Jag är den förste att erkänna att det finns bra och dåliga domare. Det är en sanning lika stor och självklar som den att det finns bra och dåliga spelare. Jag är också fullt villig att hålla med de som säger att arrogans skapar osämja på en fotbollsplan. Är du arrogant och kantig som domare så svarar spelarna med samma mynt, konstigare är det inte. Det bästa du kan göra som domare är att sätta linjen direkt, och att sedan göra allt vad som står i din makt för att följa den. Dialogen med spelarna är viktig den också. Är du tyst, gestikulerar du och springer du undan alla situationer skapar det irritation. Att vem som helst ska få ta en dialog med domaren när som helst är dock en myt väl värd att slå hål på.

Sist men inte minst. Domare är bara människor. Låter vi dem inte utvecklas på samma sätt som spelare, genom att låta dem misslyckas, så får vi heller inte fram några bra rättsskipare i det här landet. Lyft på hatten åt dem som vågar döma, beröm dem som gör det bra och svälj det där fula ordet innan det trillar ur munnen. Det vinner alla på.

Jag är en fasansfullt dålig bloggare, det erkänner jag villigt. Lovar att återkomma med ett inlägg ikväll. Ska också försöka få till den berömda headern. Den är rätt obefintlig just nu.

Paavo Lipponen har tillkännagett att han ställer sig till förfogande som presidentkandidat för Socialdemokraterna i vinterns presidentval. En vinstlott för regeringspartiet Socialdemokraterna, för intresset kring valet och kanske också för presidentskapets fortlevnad. Sauli Niinistö skulle, om man blint tror på opinionsundersökningar, vinna 2012 års val redan i första omgången. Rent teoretiskt  hade det givetvis varit möjligt, samtidigt som det i praktiken nog hade varit en omöjlighet.

Nu, när förre statsministern Lipponen blandar sig i leken, har Niinistö fått ett huvudbry modell större. Lipponen har alla chanser att på allvar utmana Niinistö om presidentposten och det om något är gott för det politiska intresset i landet. Rent traditionellt är presidentvalet valet med högst valdeltagande, vilket kan te sig paradoxalt då man som väljare trots allt får ut minst av resultatet i ett presidentval.

Paavo Lipponen har ledaregenskaper som Sauli Niinistö kan sägas sakna efter att ha lett regeringar under Finlands uppbyggnadsfas efter den ekonomiska nedgången på 1990-talet. Lipponen har också något av en landsfadersstämpel på sig efter att ha varit väldigt populär som statsminister under åren. Till hans nackdel räknas med all säkerhet åldern. Vid en ålder av 70 år anser många med säkerhet att man gjort sitt på den politiska och offentliga scenen.

Vad betyder det då om socialdemokraterna nominerar Lipponen (han ska trots allt godkännas av partiet ännu)? För de övriga partierna betyder det med säkerhet att man tar sig en funderare över läget. Nu finns det två starka namn framlagda och partistrategerna kommer  att få väga fördelarna mot nackdelarna och den eventuella vinningen mot insatserna än mer noggrant.

Många röster mot en SFP-kandidat höjdes under gårdagen när Lipponen aviserade att han funderade på en kandidatur. Svenska socialdemokrater vill (givetvis) ha stöd bakom det egna partiets kandidat och vill se att SFP sluter upp bakom Lipponen. Fullt så enkelt är det dock inte. Den politiska färgkartan i Finland är till skillnad från exempelvis den svenska rätt färgstark och att SFP skulle sluta upp bakom en socialdemokrat skulle knappast falla i god jord hos hela väljarkåren.

SFP:s besked kommer inom en månad, och nominerandet av en egen kandidat, med brett och förankrat stöd i Svenskfinland och i landet i stort är viktigt för att vi som parti ska få ut det maximala ur presidentvalet 2012.  Det viktiga för SFP nu är att hitta en kandidat som fyller de ideologiska luckorna som finns i startfältet, samtidigt som kandidaten är en frisk fläkt och en person som kan överbygga språkgränserna och bidra till att lyfta fram partiets politik och ståndpunkter.

För Centern kunde Lipponens besked knappast ha kommit mindre lägligt. De påstådda interna stridigheterna mellan Kiviniemi och Väyrynen gör inte processen kring valet av presidentkandidat lättare, snarare tvärtom. Nu ska man nominera en kandidat som på allvar kan utmana Paavo och Sauli. Finns det en sådan?

Lipponen har pratat om det oroliga läget runt om i världen som en av orsakerna till att han kandiderar. Han har också nämnt finanskrisen och de ökande spänningarna i samhället som orosmoln och kommer med all sannolikhet att gå till val på samma frågor. Viktigt att notera är också vad kandidaterna kommer att föra fram som sina huvudmål under kampanjen. Troligt är att den som uttryckt sig som den mest jordnära kandidaten med det bredaste synfältet drar det längre strået. Vem det sist och slutligen blir är väldigt svårt att sia om idag. Det blir vilket fall som helst en spännande kapplöpning, där det verkliga startskottet kanske gick idag..

Imorgon avslöjar Paavo Lipponen huruvida han ställer sig till förfogande i vinterns presidentval eller inte. Innan han tillkännagett beslutet känns det lite meningslöst att spekulera i utfallet av valet. Istället kan man blicka tillbaka på funderingarna jag plitade ner för en dryg månad sedan. De finns här.

Jag har, i något inlägg, klargjort vad jag tycker om den jantelag och den typ av formar som det är meningen att vi människor ska stöpas i. Det handlar om att ingen ska få känna sig bättre än någon annan, att man inte ska tro att man kan något eller att man minsann inte ska uttrycka sig och framföra att man kan en sak som en annan människa inte behärskar. Något jag också är trött på är pratet om att alla, precis alla, ska behandlas lika.

Nu ska ni, bästa läsare, inte tro att jag på något sätt vill att vi människor ska särbehandla vissa utvalda. Det är precis tvärtom. Vi ska särbehandla alla. Sveriges nuvarande förbundskapten i fotboll, Erik Hamrén, är något av min föregångare i en fråga som den här. Han fick frågan om han särbehandlar Zlatan Ibrahimovic under landslagssamlingarna. Hamrén svarade att han nog gör så, men att han särbehandlar alla landslagsspelare. Precis den typen av resonemang gillar jag.

Hamrén menar att man omöjligt kan behandla alla människor lika, och att det därigenom är totalt onödigt att försöka. Istället ska individerna i laget, gruppen, på arbetsplatsen eller i samhället behandlas enligt den eller de förutsättningar man har. Man ska alltså, för att använda ett uttryck med ganska negativ klang, särbehandla alla.

Personligen tror jag att jantelagstänkandet och tanken om att behandla alla lika går hand i hand relativt långt. Jantelagen säger att ingen ska få vara bättre än någon annan. Tanken om att behandla alla lika innebär för mig att man inte vill släppa fram de duktiga, utan släta över det hela med argumentet att alla minsann ska behandlas lika.

Jag tror väldigt hårt på Erik Hamréns sätt att tänka och agera som ledare. I och med att han ser alla individer/spelare som säregna så behandlar han dem också enligt deras förutsättningar. Därigenom behandlas alla inte lika, de behandlas olika, med en positiv klang.

Ska vi utveckla individer och samhälle tror jag att det är viktigt att vi vågar glömma idén om att alla ska behandlas lika. Jag är, precis som Hamrén, av åsikten att det är en omöjlighet och att det därigenom är lönlöst att försöka. Istället ska vi, du och jag, behandla människor enligt deras förutsättningar och kunskaper och därigenom utvecklas. Det om något är ett led i att skrota jantelagen.

Egentligen ska man väl inte kunna säga så mycket mer om gårdagens tragedier i Oslo och på ön Utöya. Ändå är det svårt att inte låta bli, då dåden är stora angrepp mot demokratin och mot det öppna nordiska samhälle som vi trots allt lever i. Att en man är kapabel att ta livet av mer än 80 ungdomar och av allt att döma detonera en bomb mitt i politikens hjärta i Oslo är totalt obegripligt och så vanvettigt att det inte går att sätta några ord på.

Skolskjutningarna i Finland har betecknats som vansinnesdåd som gjort vårt samhälle mer isolerat, skjutningarna i Norge spär på den trenden och gör det hittills så öppna nordiska samhället mer slutet och mer utsatt.

Alltsedan American Airlines-planen kraschade in i World Trade Center i New York i september 2001 har islamister och muslimer målats ut som roten till terrorism och som de största hoten mot den öppna, demokratiska västvärlden. Igår, timmar efter att bomben detonerat utanför regeringshögkvarteret i Oslo och strax efter att skjutningarna på Utöya tagit sin början, målade många ut muslimer och islamistiska grupper som skyldiga till dåden. När det väl uppdagades att gärningsmannen var en högerextrem norrman tystnade slagorden. Är det något vi i Norden är duktiga på är det att döma utan grund och att dra människor över samma kam.

Nu, den 23 juli 2011, har Norden och då speciellt Norge fått svart på vitt att terrorn kan ta sig uttryck i form av högerextremism, i form av människor du och jag kan möta på gatan och i form av människor som vill sätta skräck i befolkningen, ta udden av det öppna samhället och skaka om det demokratiska beslutsfattandet.

Att man slår till mot ett regeringskansli, där beslutsfattandet sker, och mot ett politiskt ungdomsläger där morgondagens beslutsfattare och samhällspåverkare samlats visar på en hänsynslöshet och ett hat mot samhällsmaskineriet. Det visar också på en enorm feghet, och på en övertro på den egna verklighetsuppfattningen.

Efter skolskjutningarna i Finland talades det om vakter och ökad bevakning på skolor och läroanstalter. Nu, efter dåden i Norge, kommer säkerheten kring beslutsfattare och tidigare öppna, politiska evenemang att göras rigorös. Det är frukten av dåden, och ett hårt slag mot den tidigare så öppna nordiska samhällsmodellen.

Vad är då viktigt, dagen efter det största terrordådet i Nordens historia? Ulla-Maj Wideroos skrev i en kommentar på Facebook att stöttandet av unga, samhällsintresserade människor måste bli större. Ulla-Maj har så rätt man kan ha. Genom att fortsätta med läger likt det på Utöya och genom att öppet ge främlingsfientlighet och hat kalla handen kan du och jag hjälpa till att bibehålla ett öppet samhälle. Viker man ner sig, isolerar man sig och stänger man in sig vinner idioter som den 32-åring som genomförde dåden i Norge igår.

Låter man okunskapen om samhälle, beslutsfattande samt om religiösa och politiska grupper vara vad den är idag är det illa. Låter man extrema dårar få fotfäste i det tidigare nämnda samhällsmaskineriet är det än mer illa. Grunden till det samhälle vi har idag är murad för decennier och generationer sedan. För att fasaden på den vägg som byggts de senaste åren inte ska rämna behöver vi en öppen samhällsdebatt och människor som vill, vågar och kan påverka samhället demokratiskt.

Tron på demokratin och på ett öppet, politiskt samhälle har gjort att jag vill vara en av de påverkare som tar oss in i framtiden. Dåd som det i Norge igår stärker viljan att vara med och tron på att demokrati och öppenhet är de redskap som vi behöver för att ta stegen in i framtiden.

Jens Stoltenberg har i mitt tycke antagit rollen som Norges landsfader på ett alldeles utmärkt sätt efter det som hände igår. Han om någon är den som kan ljuta mod i norrmännen och föra landet vidare. Jag hoppas och tror att övriga Norden och världen går vidare på samma sätt, med öppna ögon och en vilja att verka för ett ljust och öppet demokratiskt samhälle.

Efter ett antal timmar i bil, köande och ett antal timmars väntan gick Roxette upp på scenen i kalkgruvan i Pargas igår. De därpå följande 100 minuterna var de bästa jag upplevt i konsertväg. Det ska väl i ärlighetens namn sägas att jag inte upplevt de allra största banden och de allra, allra största spelningarna, men ändå, det var något så bra att det knappt går att sätta ord på. Jag har köpt Roxettes musik alltsedan jag upptäckte Gyllene Tider som nioåring 1996. Gyllene Tider var då ute på Återtåget 96′, samtidigt som man hade släppt ett antal nya låtar som sommarplågan Gå & fiska.

I takt med att jag lyssnade på GT så dök också Roxette upp. Jag fick deras bägge album Crash! Boom! Bang! och Don’t Bore Us, Get to The Chorus! och sedan dess har det rullat på. De senaste albumen är inte lika fyllda med hits som de som kom under sent 80-tal och tidigt 90-tal. Ändå är de bra. Room Service är Roxettes kanske mest underskattade album under de 25 år Per Gessle och Marie Fredriksson spelat tillsammans.

Hur var det då att uppleva Sveriges största popexport genom alla tider live i en kalkgruva i Pargas igår? Mycket bra, om en person som jag får uttala mig. Marie Fredriksson har repat sig efter en hjärntumör och bjöd på en väldigt bra show sett till förutsättningarna. Starkast var hon i Fading Like a Flower och Listen to Your Heart. Per Gessle, som verkar vara evigt ung (han är otroligt nog bara ett år yngre än fader Mats), studsade runt på scenen och hade bra bett i rösten på The Look, Joyride och She’s Got Nothing On.

Noterbart var att publiken i Pargas var bra med på noterna, men inte kände igen Opportunity Nox, 7Twenty7 och ett antal andra låtar. Bandet kring Roxette var också väldans bra. Christoffer Lundquist är den gitarrist Gessle behöver på scenen, Clarence Öfvermans synth gör sig väldigt bra tillsammans med Maries lugnare låtar, medan Magnus Börjeson är bra på bas och kör tillsammans med Helena Josefson.

Summa summarum en väldigt bra konsert, väl värd all väntan. Jag kan bocka av Roxette från listan på osedda band. Nu återstår, bland annat, Gyllene Tider. Jag tror och hoppas att den dagen också kommer..