Sju dagar återstår innan ett nervpirrande val hålls i Sverige. 217 dagar återstår innan det hålls riksdagsval här i landet. Ikväll inleds slutspurten på andra sidan Ŗstersjön, ikväll möts Reinfeldt och Sahlin på absolut bästa sändningstid. Jag och sambon beger oss ett antal meter bort, på födelsedagsbjudning. Efter det är det SVT play som gäller resten av aftonen.

United tappar 3-1 till 3-3 på två övertidsminuter mot Everton, Johan Elmander gör mål på Emirates, Barcelona faller med 2-0 hemma mot nykomlingen Hèrcules CF och Milan ligger under med samma siffror mot Cesena som bäst. Vad är fel denna lördag? För egen del har den varit riktigt bra, en del nyhandlade kläder ligger bredvid mig på stolen och kvällen har varit riktigt lugn och trivsam. Imorgon ska jag troligen dricka kaffe med Grönviks svar på Vebjörn Rodal och fira den här damens födelsedag. Det låter inte helt fel det där heller.

För nio år sedan var jag 14 år gammal, gick i högstadiet och väntade ivrigt på att fylla 15 och därmed få det där efterlängtade mopedkortet. Den 11 september 2001 kom jag hem från skolan i vanlig ordning och knäppte på text-tv:n i jakt på de senaste nyheterna. En blinkande rubrik på SVT:s sidor sade att ett flygplan kraschat in i World Trade Center i New York. Jag slog hastigt på Euronews, som på den tiden var det bästa man kunde få när det gällde färska internationella nyheter. Bilder av en brinnande skyskrapa dök upp och några minuter senare kom nästa krasch. Det andra United Airlines-planet träffade det andra tornet och dådet var ett faktum. Nu, elva år senare, har jag hunnit växa upp och till och med skriva en kandidathandling utgående från vad som hände ”over there” den där dagen. Det är en dag som ingen någonsin kommer att glömma, och som satt spår djupare än många andra i världshistorien. Bushs krig mot terrorn i Afghanistan och de fortsatta oroligheterna där visar att världen förändrats.

Lyssnade, i brist på annat, på Sveriges radios partiledardebatt ikväll. Det var ingen debatt som fick en att trilla av stolen, inte heller var det någon debatt som kommer att ge någotdera blocken mer eller mindre röster. På något sätt kändes det som om alla vara relativt rädda för att göra bort sig, med nio dagar kvar till val. Sahlin försökte få Reinfeldt på fall i jobbfrågan, men statsministern klarade sig ur attacken och vann den, i mitt tycke. Det mest noterbara var nästan Lars Ohlys miniattack på Göran Hägglund, där Ohly beskyllde kristdemokraten för att försvara Israels agerande i Mellanöstern. Till saken hör att frågan gällde Iran kontra Israel och att Hägglund föredrog Israel om han måste välja. Med tanke på oppinionsmätningarna som presenteras av bland andra Dagens Nyheter idag så hade vänsterblocket behövt plocka mängder med poäng idag. Det gick inte vägen, och frågan är nog vad som ska hota en alliansseger nästa veckas söndag. En historiskt stor kollaps, och ett antal ess ur den rödgröna rockärmen behövs nog nu.

Har suttit med hemsideofferter och fotograferingstider framför ögonen sedan jag stämplade ut från jobbet idag men är egentligen inte så mycket klokare. En egen fotografering kommer det utan tvekan att bli. Jag ska, oavsett om det blir en egen hemsida eller inte, likväl ha egna bilder att använda mig av. Hemsidan är mitt största dilemma just nu. Det finns liksom både plus och minus med en sådan. På plussidan står det faktum att jag skulle ha allt på samma ställe. Mina åsikter, ståndpunkter och nyheter. På minussidan står kostnaden och tveksamheten om folk verkligen skulle hitta dit. Det tål att funderas på. Nu tar jag i alla fall helg, en helt ledig sådan dessutom.

Det var rätt skönt att vara studerande på riktigt igår. Idag är jag det bara så där halvt. Jag är ju studerande egentligen, inskriven och allt, trots att jag jobbar. Igår var jag dock mer studerande än jag varit på hela hösten, och gulisintagningen blev, som sig bör, en lyckad tillställning. Idag är jag back in business, glad över att det är fredag och nöjd över vad dagen fört med sig så här långt. Man kunde definitivt ha det värre.

Ikväll får politiken vila en aning, ikväll drar jag på mig den återfunna studiehalaren och är studerande igen. Det har blivit en hel del politik, både här i bloggen och i mitt huvud, under de senaste dagarna och veckorna. Det ska bli rätt skönt att få tänka lite annat ikväll.

Efter en ny träff med partiet och medkandidaterna känner man hur suget och utmaningarna kommer smygande. Suget efter att få göra politik, utmaningarna som väntar i form av ett riksdagsval. Det är något helt nytt för mig, men något jag bestämde mig för att pröva på för ett bra tag sedan. Nu är det åtta månader kvar och för var dag som går blir jag allt mer säker på att det är rätt lag jag spelar i. Laget är det bästa av partier och medspelarna goda kandidater som alla vet sin roll i teamet. Vi tycker inte lika i alla frågor, men tillsammans är vi starka. Jag är oerhört stolt över att få vara en av de slutliga 17 som ska utgöra kandidatlaget. Utmaningar är livet!

Centerpartiets ministrar, med Mauri Pekkarinen och statsminister Mari Kiviniemi i spetsen, går hårt åt svenskans ställning i Finland i dagens morgontidningar. Ministrarna ställer sig frågan om svenskans ställning är för stark, då Karleby-frågan avgjordes med stöd av grundlagsutskottet och dess ställningstagande. Det alternativ som bäst tryggade de språkliga rättigheterna skulle väljas, varpå valet föll på Karleby. Mauri Pekkarinen, som var den som kom med nyheten, säger sig har varit för svenskan förr, men att hans åsikt nu ändrats. Kommunminister Tölli säger sig inte förstå upprördheten, men tror att man i framtiden kommer att diskutera de språkliga rättigheterna kontra rätten till en fungerande förvaltning och tillgång till service. Centerpartiet sätter mycket på spel, åtta månader före riksdagsvalet. Att det skulle bli en hård smäll att ta för statsministern, som varit den mest pådrivande parten i frågan, var klart ganska så tidigt. Att hela ministerledet skulle ställa sig upp och skälla på svenskan och dess ställning var kanske lite mer otippat. Både Pekkarinen och Tölli hade haft politiska poäng att vinna på att erkänna slaget förlorat, konstatera att grundlagen ”sagt sitt” och därefter konstaterat faktum. Istället ställer man sig frågande till varför grundlagen är som den är, likt tjuriga barn som inte får bestämma själva. Jag tycker personligen att SDP gjort politiskt självmål i frågan om pensionerna, men frågan är om inte Centerpartiet gjort ett ännu större sådant. Om åtta månader vet vi resultatet.

Mauri Pekkarinens uttalande i tidningen Keskipohjanmaa idag slog ned som en bomb för vissa, och som en väldigt glad nyhet för oss som ansett att Karleby även i framtiden ska samarbeta söderut. De som kan känna sig mest träffade av bomben är utan tvekan de som ivrigt påhejat Uleåborg som lösningen i tvisten, och som lika ivrigt påstått att svenskan tillgodoses minst lika bra norrut som söderut. Pekkarinens uttalande var ett gigantiskt bakslag för statsminister Mari Kiviniemi. Statsministern har förstås varit informerad, men likväl måste det nog kännas som ett enormt bakslag, med dryga åtta månader kvar till riksdagsval. Två saker kan man kanske skönja, i glädjeruset. Dels det att Pekkarinen som gammal ärrad politiker försöker rädda vad som räddas kan i en match mellan delar av regeringen och grundlagen, dels det att sista ordet kanske inte är sagt. Med den statsminister vi har så förvånas jag inte längre över kovändningarna. Vi ska dock vara glada över att förnuftet segrat och tacka de som tackas bör. SFP har, trots stundtals enorma gliringar från andra partier, gjort ett väldigt gott jobb i frågan. Beskedet ger partiet vind i seglen och en boost inför de kommande utmaningarna.