Mauri Pekkarinens uttalande i tidningen Keskipohjanmaa idag slog ned som en bomb för vissa, och som en väldigt glad nyhet för oss som ansett att Karleby även i framtiden ska samarbeta söderut. De som kan känna sig mest träffade av bomben är utan tvekan de som ivrigt påhejat Uleåborg som lösningen i tvisten, och som lika ivrigt påstått att svenskan tillgodoses minst lika bra norrut som söderut. Pekkarinens uttalande var ett gigantiskt bakslag för statsminister Mari Kiviniemi. Statsministern har förstås varit informerad, men likväl måste det nog kännas som ett enormt bakslag, med dryga åtta månader kvar till riksdagsval. Två saker kan man kanske skönja, i glädjeruset. Dels det att Pekkarinen som gammal ärrad politiker försöker rädda vad som räddas kan i en match mellan delar av regeringen och grundlagen, dels det att sista ordet kanske inte är sagt. Med den statsminister vi har så förvånas jag inte längre över kovändningarna. Vi ska dock vara glada över att förnuftet segrat och tacka de som tackas bör. SFP har, trots stundtals enorma gliringar från andra partier, gjort ett väldigt gott jobb i frågan. Beskedet ger partiet vind i seglen och en boost inför de kommande utmaningarna.