Vi skriver in 11 augusti som datum när vi slår upp dagens sida i årsboken. Det är grått och mulet ute och temperaturen orkar inte över de där 20 graderna med samma lätthet som i juli. Den 11 augusti är också dagen då ett finskt landslag i fotboll ska svetsas samman. Det ska göras på en gräsmatta i Ņbo, mot Belgien.

Egentligen är det ingen större vits att spela landskamp i mitten på augusti. Egentligen är det den mest korkade tiden på året att trilla boll på. Seriestarterna står för dörren ute i Europa, medan serierna i Sverige och Finland går in i viktiga slutskeden  med början nu. Egentligen borde spelarna ha ledigt.

Det finns dock en viktig parentes i sammanhanget. Parentesen är inte så liten, den stavas EM-kval. Finland spelar fyra matcher i kvalet till EM i Polen/Ukraina 2012 under hösten. Första motståndare är Moldavien. En svår bortamatch i ett mörkt och bistert Chisinau den 3 september.

Sedan väntar Holland, världens näst bästa landslag, om man ska tro resultatet i VM. Det om något är troligen den allra svåraste bortamatchen för ett landslag i kvalsammanhang. Holland är ruskigt bra då det gäller kval till stora turneringar.

För att drömmen inte ska vara krossad redan innan hemmamatchen mot Ungern i oktober så krävs det nog seger i Moldavien, och, om vi drömmer lite, en poäng i Rotterdam. Stuart Baxter har ett antal träningar och kvällens match på sig att klura ut vilken startelva han ska använda sig av.

Lagkaptenen Sami Hyypiä fattas, men annars har Baxter de flesta spelarna samlade. Frågetecken ett hittas i målet, där Otto Fredriksson väntas stå. Frågetecken två hittas  i mittförsvaret, bredvid Hyypiä. Frågetecken tre är vem som ska göra målen. Jonatan Johansson har mest gjort mål från elva meter i Tipsligan i år, medan Mikael Forssell inte är vad han en gång varit.

Många frågetecken att räta ut, alltså. Vi som inte är på plats i Ņbo får förlita oss på text-tv:n eller någon radiokanal. Matchen sänds icke i tv.

Den uppmärksamme dagstidningsläsaren har säkert noterat att riksdagsledamoten Petri Salo, som representerar Samlingspartiet, åkt fast för fortkörning. Tidningsläsaren har säkert också noterat att Salo vid tillfället för gripandet anklagas för att ha mutat polisen.

Vad dagstidningarna inte publicerade i samband med att åtalet publicerades var exakt vad Salo försökt muta poliserna med. Det handlade inte, som jag först trodde, om en summa pengar. Det handlade om att Salo föreslagit att han skulle bjuda polismännen på kaffe. Detta enligt Salo själv.

Nu är jag inte den som går ut och helhjärtat försvarar Petri Salo, absolut inte. Vad jag däremot inte förstår är den klappjakt och det upptrappade smutskastandet som pågår och som pågått en längre tid då det gäller politiker  i det här landet. Dels hänger tidningarna ut en politiker via en märkligt formulerad rubrik, dels får läsarna och de som normalt gnäller mest än mer bensin på sin brasa.

Läser man de kommentarer som inkommit på exempelvis Vasabladets kommentarfält i samband med artikeln om Salo så märker man att politikerföraktet är på en skrämmande nivå.

”Det är väl högst normalt beteende av politiker, i Sverige röstar man ju glatt in skattesmitare och kreditkortsfifflare etc..”

”Av riksdagsmännen är ca 30% skickliga o respektabla”

Jag har inget emot att folk tillåts säga sin åsikt, det jag däremot förakatar är att det görs anonymt, i anknytning till artiklar. Kommentarerna ovan är enbart egna gissningar och påståenden från läsare, som snabbt blir sanningar hos de som inte orkar eller vill sätta sig in i fallen det handlar om.

Vad många tycks glömma bort är att vi i Finland har folkvalda politiker. De är demokratiskt valda, vilket betyder att både du och jag kan rösta på en politiker vi är nöjda med, medan vi kan välja att inte rösta på en politiker som misskött sig. Att sedan påstå att Salos beteende är normalt för en politiker visar bara hur snedvriden debatten om våra förtroendevalda är.

Jag är ingen vidare bra grubblare, i alla fall inte då det gäller egna frågor som sträcker sig en bit in i framtiden. Antingen bestämmer jag mig direkt, eller så hänger det hela kvar. Nu är läget det att jag kanske har ett jobb på lut, ett jobb som skulle innebära att jag nog icke skulle studera så vidare mycket i höst.

Nu är det alls inte säkert att jag får jobbet. Skulle jag däremot få det så skulle jag få ta ställning till det kontra studier. Jag har som jag sagt tidigare, ingen lust att bli en evighetsstuderande. Samtidigt vill jag ha erfarenhet av annat än butiksjobb den dagen jag är magister.

Så, ett jobb vore kanske välkommet. Samtidigt som det ger en viss lön så ger det också kontakter och erfarenheter. Fjolårshösten blev ingen succè sett till studiepoäng. Denna höst ska inte bli likadan, har jag bestämt. Om jag inte jobbar ska det tröskas poäng, får jag jobb så jobbar jag. Ifjol blev det något där emellan, vilket inte var så lyckat.

Med tanke på att det väntar ett riksdagaval till våren så kommer mitt läsår knappast att likna något annat. Därför vore det kanske idè att jobba.

Nå, hur som haver så ska alla ”kanske” rätas ut snart. Det blir nog bra, oavsett vad jag väljer. Det brukar det bli.

Jag kan så där halvt villigt erkänna att jag är ledig för sällan. Idag har jag varit det, och det har varit helt okej, kan jag säga. Sovmorgon, VIFK-Into i Brändö, glass i Karperö och nu Shutter Island på Skolhusgatan. Det kunde ju vara värre, om vi säger som så. Leonadro DiCaprio har inte varit någon personlig favorit, men blir han inte nominerad till en Oscar för årets rollprestationer så vete sjutton när han ska bli det.

Imorgon hägrar Prisma för första gången sedan midsommarveckan. Jag har ju haft semester därifrån,  i nästan fyra veckor. Betald sådan. Nu ska jag avverka sex timmar, drygt, ensam på RakRem. Efter det väntar säsongens andra division två-match, som assisterande. En fullspäckad dag, med andra ord.

Lite irriterar det att man missar finalen i U17, VIFK – TP-47 och VPS – TPS. Ņ andra sidan har jag sett rekordmycket fotboll i år, och säsongen är långt ifrån slut än.

Vid sidan om det här har jag övervägt att byta telefonmärke och hoppa på ett jobb till hösten. Jag tror, helt ärligt, att vi tar det på måndag. Tidigast.

Ett år har gått sedan jag och Malin förlovade oss. Tiden går nog, vare sig man vill det eller inte. Det var Konstens natt den där kvällen, och allt känns precis som igår. ńndå är det ett helt år sedan. Det är inte konstigt att äldre människor kan komma med kommentarer om att man ”alldeles nyss satt i farfars famn”.

Ikväll äter jag och hon jag ska gifta mig med en vacker dag middag ute på staden. Före det ska jag ägna mig åt det som ligger mig näst varmast om hjärtat, efter Malin. På en delad andraplats ligger politiken och fotbollen. FC KoMu möter TUS i en viktig match kring nedflyttningsstrecket i divsion 3.

Sedan är det väl tänkt att Usain Bolt ska knäcka Tyson Gay på 100 meter på DN-galan på Stockholms stadion ikväll. Något säger mig att Asafa Powells stadionrekord på 9,86 ligger skrynkligt till. Något säger mig också att Powells ursäkt för att inte ställa sig på startlinjen ikväll bottnar i rädslan i att sluta trea, efter Bolt och Gay.

Hade nästan väntat att telefonen jag lämnade in här om veckan skulle kosta att reparera, och ack så rätt jag hade. Drygt hundra spänn får man betala om man ska ha displayen bytt i eländet. Det börjar luta åt en ny lur här snart.