Jo, jag köpte en, faktiskt. Nog för att min gamla höll ihop än, men den började sjunga på sista versen, vilket inte är så upplyftande för de kommande skolarbetena som ska avverkas under de påföljande åren.

Detta inlägg skrivs på den nya skönheten som lystrar till namnet Acer 5732Z, en trevlig sak till ett relativt trevligt pris. Nu när de mest livsnödvändiga sakerna är installerade (läs Spotify och VLC) får man väl börja utforska denna skapelse. Den är cirka 700 gånger tystare än den förra och ack så mycket snabbare, konstigt vore det annars.

Dessutom är jag nöjd att jag inte handlade någon ny så länge Vista var standardalternativet. Nu kör jag Windows 7 och har gjort det i en timme, så än ropar jag inte hej. Dock har sjuan fått betydligt bättre kritik än föregångaren.

Återstår då att börja brottas med Office 2007, något jag hoppas jag uthärdar, annars lär inte kanden bli skriven, trots ny dator.

Idag, den 8 januari 2010, har det gått exakt tre år sedan jag för första gången vaknade upp som rekryt Beijar. Jag vaknade i stuga Koria, längst bort i östra korridoren på övre våningen på 1. Kustkompaniet i Dragsvik. I samma stuga låg åtta nylänningar och sov, jag var den ende österbottningen.

Av en ren slump, eller vad det nu var, så vaknade jag en kvart före den egentliga väckningen. Jag låg därför och väntade på att dörren skulle flyga upp och att gruppcheferna skulle vråla ”1.KustK vääääckniiing!”. Så skedde, och mitt militära liv drog igång på riktigt. Det dröjde framtill den 27 januari innan jag var hemma igen. Det obligatoriska första tjänsteveckoslutet följdes av en veckas beredskap.

Sedan följde tolv månader i moder Finlands tjänst. Jag vet att jag skrivit om det förr och ältat det gång efter annan, men det tål att upprepas. Jag har aldrig i mitt liv ångrat de där månaderna, jag kommer aldrig att göra det och ser det som det kanske bästa året i mitt liv. Man lärde sig så mycket, om sig själv och om andra. Fick pröva på nya saker, träna och leva ett liv man inte lever någon annanstans.

Den 4 januari, i måndags, var det två år sedan löjtnant Manninen beordrade ”reserviin marss, marss” och jag med många andra fick se reservens sol skina över grantopparna i Ekenäs. Med i bagaget som lämnade chefstuga Vörå fanns ett års erfarenheter, bättre självkännedom och militärgraden undersergeant.

På måndag rycker nästa kontingent in, den första detta decennium. Den får namnet I/10 och dess beväringar har många häftiga dagar framför sig. I Galoppskogen, i Syndalen, i Baggby, på Russarö och till havs.

Efter Lars-Erik Wägars insändare i gårdagens VBL, där han pålyser att Vasa i sig är viktigare än kommunsammanslagningar, så är SFP:s fullmäktigegrupp i staden i ordentligt gungning. I dagens tidning understryker hela styrelsepresidiet, med ordförande Kujanpää i spetsen, att Wägar är inne på rätt spår. Wivan Nygård-Fagerudd, andra viceordförande i styrelsen, är alltså en av dem som ställer sig i kören.

Skötseln av Vasa inre angelägenheter borde gå före allt annat, anser Wägar. Vasa har de senaste åren satsat sin energi på att måla upp framtidens region, en region där Vasa är huvudort och där Vasa håller i taktpinnen. Personligen tror jag att flertalet politiker börjar bli trötta på denna soppa, då man de facto är invalda för att spegla folkets vilja och också har egna, politiska, intressen.

En del av folkets vilja är med all säkerhet det som Wägar uttrycker. Att det är dags att lägga frågan på is, och gräva ner stridsyxan. Varför? Därför att den österbottniska envisheten och mentaliteten gör sig påmind, och ingen sammanslagning där alla parter är överrens blir lyckad. En sammanslagning här och nu skulle vålla sådana problem att man inte vet vilka konsekvenserna skulle bli.

Varför är då SFP-gruppen i gungning? Dels därför att man ”enhälligt” uttryckt sitt stöd för ett stor-Vasa, och dels för att man påstått att det inom gruppen fanns ”marginella” meningskiljaktigheter, men att alla stödde den idé som lagts fram av utredarna Sandberg/Niemi-Iilahti. Ingalunda får man ett större förtroende bland väljarna om man en dag säker bu, och andra dagen säger bä. Därtill visar ju Wägars och Nygård-Fagerudds uttalanden att det ingalunda råder någon enighet.

Imorgon torsdag träffas Korsholms och Vasas SFP-grupper i Smedsby för att ”känna varandra på pulsen”, som det så vackert heter. I gårdagens VBL påstods det att detta uttrycker SFP i Korsholms vilja, att sätta sig ner med grannen Vasa och ta upp KSSR-frågan. När detta tagits fram som initiativ i gruppen låter jag vara osagt, men initiativet är inte taget av någon enhällig SFP-grupp i Korsholm.

Svenska kommunförbundets chef kommer att hålla ett anförande imorgon, där hon tar upp ramlagen efter 2012. I mitt tycke luktar det desperation från dem som vill ha en samgång, man försöker gripa de får halmstrån som finns kvar.

Säg mig dock en sak, vad har lyckats efter påtvingningar och måsten? Ge mig gärna några konkreta exempel på detta.

Efter nyårsaftonens mycket tragiska och sorliga händelser på Prisma i Sello i Esbo så kommer vapenfrågan obönhörligen på tal, återigen. Lagförslag är under beredning och lagförslag kommer att läggas utgående från händelserna i Esbo. Den som utförde dåden där hade ett illegalt vapen, en pistol utan licens.

Vad man ska komma ihåg här när man debatterar vapenlagar är att det alltid är dom som sköter sig som kommer i kläm i första hand. Det är ungefär som vid supporterbråk i fotboll. Alla supportrar klandras, alla får lida, trots att det är en liten klick som ställer till det. De som kommer i kläm i denna situation är reservister, jägare, sportskyttar och andra som sköter sina licenshandlingar och sina vapen klanderfritt.

Processerna och byråkratin runt deras handlingar, deras papper och tillstånd blir krångligare och mer segdragna. Hälsotillstånd krävs av vissa, syftena ska tydligt framkomma, bland mycket annat. Visst är det bra att grundliga utredningar görs innan vem som helst får tillgång till ett vapen, men samtidigt är vi på väg in i en väldigt ond spiral.

Det kommer alltid, och då menar jag verkligen alltid, att finnas illegala vapen. Det finns inga som helst lagar i världen som kan stoppa brottslingar eller tungt lastade kriminella från att handha vapen. De vapen som dessa använder är i omlopp redan och kommer inte att försvinna i och med vapenlagarna. Inte heller kommer man att kunna hindra dessa typer av människor från att stjäla vapen som i sig är lagliga. Det går bara inte.

Istället öser man över ansvaret på de som jagar, sysslar med reservistskytte eller tävlar och har skytte som ett stort intresse. Det är dessa som får betala priset för vad de kriminella sysslar med. Dessutom spelar nog vår historia i mångt och mycket in på att det finns över 1,5 miljoner vapen i landet. Det är 70 år sedan Vinterkriget, och mången finländare ser det som helt naturligt med en bössa hemma.

Bössor anknyter obönhörligen till den vargjakt som pågår (eller pågått?) på andra sidan Bottenviken. Sverige har släppt ett visst antal licenser på varg, och upprättar så kallade länskvoter på hur många djur som får fällas. Återigen visar sig byråkratin från sin rätta sida när en organisation anmält jakten till EU. Detta eftersom man anser stammen vara för svag för att minskas i.

De som hävdar att stammen är för svag blundar för det faktum att man inom bara ett par dagar, i vissa fall bara ett dygn, fällde hela den kvot man blivit tilldelad i vissa län. Över 20-talet djur sköts, och då har man mage att hävda att stammen är för svag? Jag håller helt och hållet med om att jakten ska bedrivas av jaktlag, för att minska skadeskjutningarna och för att följa normerna, men att hävda att ett djur som orsakar skador för miljoner och som inte har några naturliga fiender är för svag för att jagas är bara löjligt.

Ibland får lagar och byråkrati mig att se riktigt rött. Varför ska vissa saker göras så invecklade att människan till sist drunknar i pappersvändande och detaljer?

Ska man satsa på en ny laptop tills kandidatskrivningarna börjar, eller ska man tro att man klarar sig med den nuvarande? Den nuvarande kan sägas leva på stopptid, då den krånglat ordentligt under den senare tiden.

Till saken hör dock att det finns annat man borde prioritera också, en dator kostar ju en liten slant. Ska invänta decemberlönen, som komiskt nog kommer i januari, och fundera vidare då, kanske. Bäst vore det ju förstås om den nuvarande höll ihop och om man kunde skriva en hel del på Academill. Där skulle man ju också få sitta tämligen ostört, utan diverse saker omkring sig som man ”kan göra istället för att skriva kandidat”.

Ikväll ska Luftslottet som sprängdes bevittnas. Tänk om Stieg Larsson fått leva.

Gjorde ett försök att briljera med de få fysik- och kemikunskaper jag har kvar när jag talade med en kompis här nyligen. Med tanke på dagens bistra temperatur utomhus slog jag mig till minnes att den absoluta nollpunkten är -273,15 grader. Det är ungefär 250 minusgrader kvar dit. Där har vi ett ypperligt exempel på vad som fastnar och inte fastnar. Nu är jag ju inte fysiker, men det är snudd på skrämmande vart kunskaperna flyger och far efter att man gått ut grundskolan.

2 januari ståtar på väggkalendern jag fått av kommunen. Som bild i januari fungerar en häst, av alla tänkbara motiv. Säga vad man vill om kommunen, men några fotografer av rang har man nog inte anlitat till det här uppdraget.

2 januari betyder annars att det är 68 år sedan japanerna intog Manila under Andra världskriget. Det betyder också att det firas årsdag i Georgia. 1788 ingick man, som den fjärde delstaten, i den amerikanska unionen.

Korsholm går mot sitt, i alla fall officiellt sett, 662:a år. Året kommer att bli historiskt på så sätt att vi tar ställning för samarbete eller samgång inom ramen för KSSR-processen. Januari lär bli debattens månad, om politikerna inte fryser inne kring någon nollpunkt.

Det har nu gått mer än tio år sedan detta millennium började. Otaliga var de olyckskorpar som kraxade och påtalade hur många datorer som skulle krascha när vi väl gick in i år 2000. Nu har det gått tio år, och jag tror att många datorer plockat ner skylten av andra skäl än siffrorna i kalendern under dessa jordsnurr.

Igår, när 2009 blev 2010, avnjöt jag, fästmön och fem kompisar en väldans god (om man får säga så om egen mat) trerätters på Skolhusgatan. Vinet var gott, sällskapet fantastiskt och skratten många. Pojkarna vann två raka Alias-matcher och är alltså obesegrade hittills i år. Påtalas bör dock att pojkarna förlorade x antal matcher under fjolåret, så lite revansch var sannerligen på sin plats.

Efter champagne och raketer så kunde man summera ett år som varit smått fantastiskt, i alla fall ur min synvinkel.

• Jag förlovade mig med Malin. Den 6 augusti växlade vi ringar.
• Jag blev politiker ”på riktigt”. Efter invalet i oktober 2008 började karriären ordentligt ifjol.
• Jag fick nytt jobb. Trots finanskrisen hade jag två jobb under sommaren. På Kvevlax Sparbank och på Prisma. Vi får hoppas på något liknande i sommar.
• Jag var huvudtutor för Samhälls- och vårdvetenskapliga fakulteten, som upphörde som enhet vid tolvslaget igår.
• Jag fick vara med i Pampasmaffian och därmed ordna Pampas Nationaldag 2009. Det klart bästa och häftigaste jag gjort i föreningsväg. En merit som slår det mesta och en upplevelse utöver det vanliga.

Det kommande året tror och hoppas jag ska innehålla något av följande, helst alltihop.

• En kandidatexamen. Knappast blir den fullständig poängmässigt till våren, men under år 2010 ska jag i alla fall ha titeln politices kandidat på cv:n.
• Mer politisk erfarenhet. Något jag antar kommer av sig självt, men det gäller också att ta för sig då det väl bjuds.
• En resa. Förmodligen blir det Spanien i maj, om planerna slår rätt in. Det börjar bli ett tag sedan senaste utlandsvistelsen.
• Mera tid med kompisarna. Nog för att det blivit en hel del av den varan under föregående år också, men det vore väldans trevligt med en lång, varm sommar tillsammans med de bästa av vänner.
• En ny Playstation. Efter att ha ägt både den allra första och sedermera även den andra varianten av Sonys tekniska flaggskepp så hägrar nu den tredje varianten. Den lär få vänta tills kandidaten är ihopsydd dock.

Detta om detta. Hoppelunda uppfylls något av dessa. Några nyårslöften ger jag inte, egentligen. Eller jo, det gamla vanliga. Att inte börja röka i år heller 😉