Idag, den 8 januari 2010, har det gått exakt tre år sedan jag för första gången vaknade upp som rekryt Beijar. Jag vaknade i stuga Koria, längst bort i östra korridoren på övre våningen på 1. Kustkompaniet i Dragsvik. I samma stuga låg åtta nylänningar och sov, jag var den ende österbottningen.

Av en ren slump, eller vad det nu var, så vaknade jag en kvart före den egentliga väckningen. Jag låg därför och väntade på att dörren skulle flyga upp och att gruppcheferna skulle vråla ”1.KustK vääääckniiing!”. Så skedde, och mitt militära liv drog igång på riktigt. Det dröjde framtill den 27 januari innan jag var hemma igen. Det obligatoriska första tjänsteveckoslutet följdes av en veckas beredskap.

Sedan följde tolv månader i moder Finlands tjänst. Jag vet att jag skrivit om det förr och ältat det gång efter annan, men det tål att upprepas. Jag har aldrig i mitt liv ångrat de där månaderna, jag kommer aldrig att göra det och ser det som det kanske bästa året i mitt liv. Man lärde sig så mycket, om sig själv och om andra. Fick pröva på nya saker, träna och leva ett liv man inte lever någon annanstans.

Den 4 januari, i måndags, var det två år sedan löjtnant Manninen beordrade ”reserviin marss, marss” och jag med många andra fick se reservens sol skina över grantopparna i Ekenäs. Med i bagaget som lämnade chefstuga Vörå fanns ett års erfarenheter, bättre självkännedom och militärgraden undersergeant.

På måndag rycker nästa kontingent in, den första detta decennium. Den får namnet I/10 och dess beväringar har många häftiga dagar framför sig. I Galoppskogen, i Syndalen, i Baggby, på Russarö och till havs.