Idag inleds det så, det 19:e världsmästerskapet i fotboll. I Sydafrika, mitt i vintern. Eller, vinter och vinter. Den vinter som utspelar sig i Sydafrika är ju inte riktigt att betrakta som en vinter med våra mått mätt, men likväl var det bara åtta grader varmt i Johannesburg tidigare idag.

Jag har, så ung som jag är, inte så där jättemånga VM-slutspel att luta mig mot. De är fyra stycken, om vi räknar bort det som börjar idag.

1994 var jag sju år gammal och bitter över att jag inte fick sitta uppe och se de matcher jag ville se. VM gick i USA, och tidszonerna stämde inte riktigt överrens med en sjuårings dygnsrytm. De starkaste minnena är dock Sveriges seger, efter straffar, mot Rumänien och Roberto Baggios straffmiss i finalen mot Brasilien. Farfar, som satt bredvid i soffan, höll hårt på Italien.

Fyra år senare, 1998, spelade en brasilianare med sneda tänder huvudrollen. Ronaldo hade nött bänk  i USA 1994 och var nu den som gav Brasilien en finalbiljett. Frankrike, värdnationen, fick den andra. En kolaps av både Brasilien och Ronaldo, två nickmål av en viss Zidane och ett kontringsmål av Petit gav Les Bleus guldet. De starkaste minnena är annars Beckhams utvisning, Rekdals straff mot just Brasilien och Bergkamps drömmål mot Argentina.

Sydkorea och Japan stod värd år 2002. Den sommaren kom också att präglas av märkliga tv-tider. Jag blev konfirmerad och körde moped. Brasilien vann guldet, i den i mitt tycke mest intetsägande turneringen under de år jag varit med. Sydkorea överraskade alla, liksom Frankrike, Spanien och Argentina, som alla åkte ut tidigt. Anders Frisk dömde två straffar mot spanjorerna  i mötet med  Irland och Collina fick kröna sin karriär med en VM-final, där turneringens annars bäste spelare, Oliver Kahn, gjorde sin sämsta match.

För fyra år sedan, 2006, kunde vi glädjas åt en för  oss normal  tidszon, likt den vi har idag. Tysklands-VM blev en folkfest och en turnering där de där allra största skrällarna uteblev. England fick respass mot Portugal, Argentina (som kanske var det bästa laget i turneringen) fick sitt mot Tyskland. Klose gjorde de mål han aldrig får till i klubblaget och Jürgen Klinsmann visade känslor som ingen annan tränare gjort dittills. Italien vann guldet, efter att en viss Grosso gjort det avgörande målet. Zidane skallade ner Materazzi och  slutsegern gled ur händerna på de blå.

I år, 2010, hoppas jag på ett engelskt guld. Jag tror dock på ett spanskt, med Brasilien som främsta utmanare. Skrällvarningarna utfärdas på Elfenbenskusten och Argentina, om man nu kan kalla en framgång för Maradonas manskap för en skräll. Det kan behövas mer än en Guds hand för att Messi & co ska gå hela vägen i år.

Vi särstavar och konstaterar att det är en dag kvar av arbetsveckan när denna dag läggs till handlingarna. Torsdagen avslutas med vårens sista fullmäktigemöte, vi återkommer med en rapport senare, om inte orken är slut där kring 22-snåret i afton.

Vasabladet väljer, sin vana trogen, att slå på stortrumman i rubriksättningen när det närmar sig partidag för SFP. Detta  är ett bra exempel på det. 80 motioner lämnas in, en hamnar i blickfånget här i Ŗsterbotten.

Den motion som ska upp till behandling i fråga om pälsnäringens vara eller icke vara är en brännpunkt modell större i detta landskap. Motionen, som är författad i östra Helsingfors, vill förbjuda pälsnäringen i Finland.

Det om någonting är något som vi österbottningar, och särskillt vi riksdagskandidater bör motsätta oss. Att förbjuda pälsnäringen är det samma som att göra många av våra lantbrukare arbetslösa. Det är det samma som att ta bort den näring som ger våra producenter sitt levebröd.

Pälsnäringen i Finland sysselsätter idag 22000 personer, och som artikeln förtäljer så är det en stor post i vår export. Det är med andra ord inte enbart lantbrukarna som lider ifall vi förbjuder pälsfarmarna.

Pälsfarmarna gör att vi i bland annat Ŗsterbotten har en levande landsbygd. Den bidrar till en högre sysselsättningsgrad och stimulerar landsbygdsnäringen som annars är hårt åtgången.

Jag hoppas och tror att SFP inte antar motionen utan låter landsbygden och pälsnäringen leva.

Det ska tydligen inte alls bli finare väder till helgen, det ska regna även då. Det slår aldrig fel, som sagt.

Kalla fakta med vädret i vårt fantastiska land är att det har en tendens att ställa till det när det som minst behövs och när man som minst vill. Noteras bör att:

• Det börjar regna timmarna efter att man tvättat bilen. I mitt fall höll det i 48 timmar, vilket får ses som överraskande länge.
• Det börjar regna när man tvättat fönster, eller hängt ut kläder på tork.
• Solen gassar på vardagarna och gömmer sig till helgerna.

Nu verkar det som om det första slår in, till helgen väntas det finare väder, konstigt nog. Primeran kanske får sig en uppfräschning då också, ihopp om att regnet håller sig borta längre än 48 timmar.

De som känner mig vet att jag är en person som tycker om när det händer saker, som har en ganska så fullbokad kalender och som har många järn i elden. Här kommer ett smakprov på hur min sista fullsprängda vecka för våren ser ut:

Måndag: Jobb på banken, FC KoMu – Virkiä, P15 på Centralplan i Smedsby.

Tisdag: Jobb på banken, gruppmöte med fullmäktigegruppen på kvällen.

Onsdag: Jobb på banken, möte med Fritidsnämnden klockan 17.00.

Torsdag: Jobb på banken, fullmäktigemöte klockan 18.00.

Fredag: Jobb på banken, talko på Carpella på kvällen.

Lördag: Visslar I-JBK – Klubi-36, damernas div. II i Smedsby.

Söndag: Jobb på Prisma.

Program varje dag, alltså. I nuläget känns det som om talkot på Carpella hänger lite löst. Dels för att jag gärna skulle ha en ledig afton, dels för att en flytt står för dörren och dels därför att fotbolls-VM sparkar igång på fredag. Därtill har jag en fästmö som inte slår några direkta glädjevolter när hon blir varse om mitt program.

Att hon tränar om kvällarna gör att det inte är helt lätt att pussla ihop programmen. Tur i oturen då att det lägger sig efter detta. Då ska jag börja fira lediga kvällar och helger!

I helgen håller SFP partidag i Tammerfors. Nya viceordföranden väljs och det så kallade Kasnäsmanifestet ska upp på bordet i sin tilltänkta, slutliga form. Som riksdagsvalskandidat hade det varit bra att vara där, lära känna folk och bekanta sig med det som komma skall.

Jag är dock inte nominerad av lokalavdelningen och har hunnit få annat program på agendan. Det är ändå inte väljarna jag träffar i Tammerfors, det är partifolk. Det är till hösten som kampanjarbetet drar igång på riktigt, och från och med då är det viktigt att synas.