Avspark!

Idag inleds det så, det 19:e världsmästerskapet i fotboll. I Sydafrika, mitt i vintern. Eller, vinter och vinter. Den vinter som utspelar sig i Sydafrika är ju inte riktigt att betrakta som en vinter med våra mått mätt, men likväl var det bara åtta grader varmt i Johannesburg tidigare idag.

  

Jag har, så ung som jag är, inte så där jättemånga VM-slutspel att luta mig mot. De är fyra stycken, om vi räknar bort det som börjar idag.

  

1994 var jag sju år gammal och bitter över att jag inte fick sitta uppe och se de matcher jag ville se. VM gick i USA, och tidszonerna stämde inte riktigt överrens med en sjuårings dygnsrytm. De starkaste minnena är dock Sveriges seger, efter straffar, mot Rumänien och Roberto Baggios straffmiss i finalen mot Brasilien. Farfar, som satt bredvid i soffan, höll hårt på Italien.

  

Fyra år senare, 1998, spelade en brasilianare med sneda tänder huvudrollen. Ronaldo hade nött bänk  i USA 1994 och var nu den som gav Brasilien en finalbiljett. Frankrike, värdnationen, fick den andra. En kolaps av både Brasilien och Ronaldo, två nickmål av en viss Zidane och ett kontringsmål av Petit gav Les Bleus guldet. De starkaste minnena är annars Beckhams utvisning, Rekdals straff mot just Brasilien och Bergkamps drömmål mot Argentina.

  

Sydkorea och Japan stod värd år 2002. Den sommaren kom också att präglas av märkliga tv-tider. Jag blev konfirmerad och körde moped. Brasilien vann guldet, i den i mitt tycke mest intetsägande turneringen under de år jag varit med. Sydkorea överraskade alla, liksom Frankrike, Spanien och Argentina, som alla åkte ut tidigt. Anders Frisk dömde två straffar mot spanjorerna  i mötet med  Irland och Collina fick kröna sin karriär med en VM-final, där turneringens annars bäste spelare, Oliver Kahn, gjorde sin sämsta match.

  

För fyra år sedan, 2006, kunde vi glädjas åt en för  oss normal  tidszon, likt den vi har idag. Tysklands-VM blev en folkfest och en turnering där de där allra största skrällarna uteblev. England fick respass mot Portugal, Argentina (som kanske var det bästa laget i turneringen) fick sitt mot Tyskland. Klose gjorde de mål han aldrig får till i klubblaget och Jürgen Klinsmann visade känslor som ingen annan tränare gjort dittills. Italien vann guldet, efter att en viss Grosso gjort det avgörande målet. Zidane skallade ner Materazzi och  slutsegern gled ur händerna på de blå.

  

I år, 2010, hoppas jag på ett engelskt guld. Jag tror dock på ett spanskt, med Brasilien som främsta utmanare. Skrällvarningarna utfärdas på Elfenbenskusten och Argentina, om man nu kan kalla en framgång för Maradonas manskap för en skräll. Det kan behövas mer än en Guds hand för att Messi & co ska gå hela vägen i år.

  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s