Entusiasm och intresse.

Ibland överträffar man nog sig själv. Beger man sig till Kvevlax i regn och åtta plusgrader för att se Kuffen – Kiisto i herrarnas division fyra så finns det ett par olika förklaringar. Man är galen, utan sysselsättning eller riktigt, riktigt fotbollsbiten. Jag tror att jag är en kombination av de där tre. Lite galen måste man vara för att åka. Sambon spelade egen match i Vörå och så var det ju det där med fotboll då. Det finns ju inget bättre.

Korsholms vs Vasa, rond X

Som jag skrev i min insändare i Vasabladet i förra veckan så hade jag aldrig trott att vi skulle se en debatt av den storlek vi nu ser, ett år efter KSSR-frågans avgörande i fullmäktige. Debatten rasar vidare, och den går i samma innötta spår som den gått det senaste åren, eller de senaste åren, om man så vill. Det jag tycker är märkligt är dock oförmågan att acceptera ett politiskt beslut. Jag känner ju inte till andra delar av landet lika bra som vår egen, men jag undrar nog om acceptansnivån för beslut i andra kommuner är likadan som här. Jag tvilar. Stort.

The new one.

Jag ska villigt erkänna att jag lyfte på ögonbrynen både en och två gånger när jag läste att Lukas Hradecky tränar med Manchester United. För den oinsatte så är han född slovak, men finländsk medborgare. Han är målvakt och spelar i nuläget för Esbjerg i danska ligan. Han har gjort en halvlek i a-landslaget (man föll med 2-0 mot Estland) och är 1,87 lång. Ingen kan säga att United har någon direkt återväxt att tala om på målvaktssidan, men det var kanske inte Hradecky jag hade väntat till Carrington. Hur som haver blir det spännande.

Man börjar bli gammal i huset..

Det märks att man inte är gulnäbb eller andraårsstuderande när man knallar runt i Academill. Ansiktena man ser är bekanta, kurserna är de samma, lunchmenyn börjar bli enformig, kårkalendern är lika opraktisk som ifjol och rutinerna när gulnäbbarna kommer är de samma som de varit under de senaste fyra åren. Det låter en aning märkligt att säga att man är fjärde årets studerande. Det var ju alldeles nyss som man knallade in där på darriga ben, och fick syn på Joakim Nyback (av alla människor) i auditorium Bruhn. Det var alldeles nyss som vi hade samkväm för första gången, och det var ju alldeles nyss som vi sparkade igång grundkursen i statskunskap. Det var hösten 2006 det, alltså alldeles här om dagen, typ.

Höstsöndag.

En väldans trevlig och harmonisk (nåja, stundtals) söndag är till ända. Den summeras nästan bäst i ett par punkter, eftersom skribenten bakom laptopen är alltför trögtänkt för att skriva en löpande och läsbar text.
  • Vad i hela friden är Wasalandia för något, egentligen? Nu, när jag för första gången i mitt liv besökt Powerpark, så är frågan än mer relevant. Vem vill betala för fiaskot i Vasa när man kan åka några kilometer inåt landet och får betydligt mer valuta för pengarna?
  • Jag var rädd en hel gång på Powerpark, kan jag villigt erkänna. Det var under åkturen i den här. Det gick en aning för fort i kurvorna för att jag skulle gilla den fullt ut.
  • Den här och den här var dagens bästa.
  • Jag gjorde rätt som dissade United på tv. 2-2 mot Fulham och bränd straff av Nani kunde man gott missa. Istället såg jag och sambon VIFK slå FC OPA med 5-0 på Karlsplan.
  • Det är rätt roligt att kvittera ut 50 euro i spelvinst, speciellt när man fått till en svårtippad långentrio.

Inne och vänder.

Ett kort inlägg, denna blåsiga augustilördag. Har inte haft tid att skriva under de senaste dagarna, mycket beroende på att jag har varit lat och ledig. Igår påbörjade en ny utmaning, mitt vikariat som verksamhetsledare för Havtornen inleddes. Där jobbar jag nu, åtminstone fram till oktober. Ser det som en prima utmaning, kombinerad med politiken under hösten. Det behövs lite praktik ibland också!

Ja till elitklasser, nej till begreppet.

Få politiskt intresserade har missat att det är val i Sverige om en knapp månad. Partierna och blocken tävlar nu om vem eller vilka som kan presentera den bästa och mest tillfredsställande politiken. Under den senaste veckan har det borgerliga blocket och det rödgröna blocket debatterat om vem som har den bästa pensionärspolitiken.

  

Nu lär debatten också nå skolfrågorna. Sveriges utbildningsminister Jan Björklund lade idag fram ett förslag om något som han kallar för elitklasser. Grundidèn är att de med hög studiemotivation och studiebegåvning ska få gå i speciella klasser i högstadiet.

  

Detta är, i mitt tycke, ett steg i rätt riktning. Det som tidigare varit specialisering i enskilda ämnen blir nu specialisering hela vägen. De som varit duktiga i exempelvis gymnastik har fått speciella program och kurser. Nu får de som är teoretiskt begåvade också chansen.

  

I mitt tycke går vi miste om många begåvade elevers studieiver när dessa väl når högstadiet. De delar lektioner med andra, som kanske inte har samma kunskap och samma motivation. Detta drar ner på gruppens och den enskilde elevens motivation och ork. Inför man speciella klasser riskerar man inte att hamna i dylika situationer.

  

Varningsflaggen som bör hissas och som de rödgröna i Sverige säkert redan hissat består i två saker. Dels resurserna, dels de svagare. Resursfördelningen ska, enligt Björklunds förslag ändras. Det ska alltså inte skjutas till några medel för dessa typer av klasser. Tanken kan låta god, men också en aning svår att genomföra. De svaga eleverna löper också en viss risk att hamna  i skymundan, ifall resurser och timmar ska fördelas om.

  

Personligen tycker jag dock att man även tar de svagare i beaktande, i ett förslag som detta.  I och med att de med hög motivation och begåvning tas åt sidan så riktas det mer ljus och fokus på de svagare i den kvarvarande klassen. Detta kan hjälpa svagare elever att ta för sig och samtidigt kan det ge dessa mer hjälp, om läraren har färre att fokusera på.

  

Sedan låter begreppet elitklass inte helt rätt i mina öron. Det får lätt fel klang om ordet elit används. Det är givetvis mest kosmetika, i ett förslag jag gärna ser får fotfäste.