Det är jag det, den titeln har jag i styrelsen för KAV-motion. Idag har jag och ordförande Norrgård gjort något av en rekordsnabb ansökan till Svenska kulturfonden samt till Studentkåren. Vi vill ha cash för att sponsorera en resa ner till Jyväskylä, där universitetsmästerskapen i fotboll ordnas i april.

Som en liten notering konstaterar vi att det ingalunda var någon smickrande bild som Vasabladet publicerade på undertecknad igår och idag. Den är tagen under vintern 2008-09, i samband med att tidningen gjorde en artikel om studentföreningars försäljning av alkohol. Jag var med som representant för Politivas, där jag då var viceordförande.

Därav Alko i bakgrunden.

Den som inte visste det från förut kan läsa det här. Ställer mig alltså till förfogande inför riksdagsvalet 2011. Med andra ord är jag inte någon kandidat än, inte på långa vägar. Jag har anmält mitt intresse till min lokalavdelning, som i sin tur ska nominera mig. Sedan är det upp till kretsen att godkänna nomineringen.

Egentligen torde det hela gå vägen tämligen smidigt, men man ska aldrig säga aldrig med politik.

Jag ställer mig till förfogande av den enkla anledningen att jag tycker att jag fyller ett tomrum. Tomrummet uppstår då det till stor del är äldre kandidater i startfältet. Det behövs alternativ för de unga, och för de som växer upp och för de som vill se lite yngre krafter i uppställningen.

Jag är med för att se och lära, och kommer att gå in i allt med stor ödmjukhet. Det måste man göra, annars går det bara inte.

De som läser artikeln på VBL och de därtill hörande kommentarerna får dra sina egna slutsatser. Jag nöjer mig med att konstatera att jag aldrig, aldrig skulle ifrågasätta någons insatser i det militära eller dra slutsatsen att jag är för en slabb alkoholpolitik. Vasabladet modererar inte sina kommentarer och det gör det hela väldigt tragikomiskt att läsa.

En åsikt är inget värd utan namn eller face to face.

För si sådär elva år sedan skrev jag min första långa uppsats. Det var på årskurs sex i det som inte får kallas lågstadium längre. Med lång menar jag då flera a4-sidor, jag räknar alltså inte med de där som handlade om sommarlovet och skulle passa in på skrivstilsraderna i det blåvita häftet jag innehade då.

Istället fick vi ganska fria händer, för en gångs skull. Uppsatsen skulle skrivas på en dator, på vilken det fanns Windows 98 och där Google nog inte var så aktuellt. Istället använde vi oss av Altavista. Uppsatsen pyntades med grymt fula, visuella, rubriker komponerade i Word.

Min uppsats handlade om en då 24 år gammal fotbollsspelare. Han hade, och har fortfarande, namnet David Robert Joseph Beckham. Han hade nummer sju på tröjan och tillhörde världens finaste klubb. Beckham hade allt. Ett genialt spelöga, en gudabenådad högerfot, ett sinne att slå omöjliga frisparkar och världens bästa mittfältskumpaner.

Han bildade mittfält med Ryan Giggs, Paul Scholes och Roy Keane och slog bollar på Dwight Yorke och Andy Cole. Han var rågblond och hade den tidsenliga mittbenan kammad i kalufsen. Han var Gud.

Igår kan sagan om Beckham ha tagit slut. Beckhams vänstra hälsena gick av i mötet med Chievo på San Siro. Beckham haltade grinande av planen och ska idag opereras i Finland, av alla ställen.

Beckham hade planer på att spela sitt fjärde VM-slutspel till sommaren. Han skulle då bli den förste engelsmannen att göra det. 1998 åkte England ur turneringen på straffar i åttondelsfinalen mot Argentina. Beckham visades ut innan straffläggningen för en eftersläng.

2002 åkte man ut mot Brasilien i kvartsfinal, och 2006 förpassade Portugal England ur turneringen, även då i kvartsfinal. Årets VM skulle bli Beckhams stora revansch, hans sista dans i landslagströjan. Premier League-titlarna, FA-cuptitlarna och CL-titeln från 1999 skulle krönas med en VM-medalj.

Nu kan sagan om världens bästa högerfot ha tagit slut på ett regnigt San Siro. Vi får hoppas att så inte är fallet, att Beckham får ett mer värdigt avslut på sin karriär. VM blev i alla fall en profil fattigare redan nu.

Alltsedan jag och många andra såg det sista avsnittet av den nu mera legendariska serien Band of Brothers har man väntat på att Steven Spielberg & Co skulle komma med nästa alster. The Pacific blev namnet på vad som kan vara nästa stora HBO-serie.

Serien utspelar sig i Stilla havet och följer tre soldater efter det att Japan attackerat Pearl Harbor. Serien är uppdelad i tio delar och kommer att visas med start den 4 april på Canal +.

Ännu en riktigt bra anledning att ha betalkanaler.

Egentligen är den väl inte så tidig, men sett till att jag gick till sängs sent i natt så känns detta ganska tidigt. Gäspningarna känns så där onödiga som de bara kan göra en söndagsmorgon. Vädret visar sig från sin bättre sida, och om någon timme ska jag ta mig till Kuni, ni vet den där byn som knappt finns.

Anna Bergendahl vann Melodifestivalen med en låt som var bra i Sverige men kanske kan drunkna i mängden i Norge. Det beror helt på startfältet. Salem Al Fakir hade varit en minst lika värdig vinnare enligt mig, dessutom var hans scenframträdande väldans bra också.

Nå, alla tio som uppträdde igår hade vunnit i Finland, inget snack om den saken. Så urusla är vi här.

Till sist. Hade ett missat samtal från Vasabladet igår. Tror att det handlade om detta.

Egentligen är jag ju ledig idag, men med tanke på att kärestan är i Seinäjoki på match så beger jag mig i jobb i alla fall. Något ska göras på Sommartorget (är så svensk att jag inte använder det finska namnet) och jag rycker ut.

Ikväll blir det förlovningsfest för Maria och Tolkis, samt schlagerfinal. Saade eller Bergendahl vinner.

Som ettrig liten knatte hade jag en benägenhet att uttrycka det som står här ovanför. För den som inte är så insatt i dialekternas mysterier kan jag säga att det betyder kan själv! Jag hade, för si sådär två decennium sedan, en förmåga att vara väldigt envis. Jag ville påpeka att jag kunde allt själv. Jag behövde ingen hjälp.

Idag kunde jag också själv. Efter vissa råd lyckades jag uppdatera min vapendragare 6220. Mjukvaran var på upphällningen och kameran slogs på jämnt och ständigt, utan att jag ville det. Efter viss möda laddade jag ner en uppdatering och nu går telefonen som klockan. Det är skönt att kunna själv ibland.

                                                     

Människosläktet är ett mycket speciellt släkte, det har man fått erfara under de snart 23 levnadsår man avverkat. Detta är ett bra exempel på hur folk och fä fungerar. Exakt hur kan man motivera att det gått tre månader sedan mannen i fråga brutit benet, utan han fått det hela åtgärdat?

Hur har man alls samvete att neka någon hjälp i dylika fall?

Gårdagens bägge matcher i Europas finaste klubblagsturnering gav glädje för vissa och salt i såren för vissa. Manchester United, klubben som är värdelös utan Tevez och Ronaldo ni vet, spöade Milan med 4-0 hemma på Old Trafford. Det blev förkrossande 7-2 totalt.

Samtidigt föll Real Madrid ur samma turnering, efter att man spelat 1-1 hemma mot Lyon. Det gav 2-1 totalt till fransmännen och respass för Los Galacticos redan i åttondelsfinalen. Samtidigt som United trillade boll med Milan på Old Trafford, och Real inte fick in någon boll på Lyon så firade Stretford End.

Stretford End är den klassiska kortsidan på Old Trafford, där de mest hängivna fansen sitter. Stretford End började skandera Cristiano, are you watching? i andra halvlek som en hälsning till Cristiano Ronaldo. Han som lämnade United för att vinna allt med Real. Det går väl så där, om vi säger som så.

United var uträknade innan säsongen drog igång. Man skulle inte ha en chans på vare sig ligatiteln eller CL-titeln. Nu leder man ligan, med en match mer spelad än Chelsea och är framme i kvartsfinal i Europa.

4-0 hemma mot Milan smäller dessutom lite högre än Arsenals 5-0 mot Porto. Liverpool är utslagna och Chelsea ligger under inför returen mot Inter. United är störst i England, Wayne Rooney (som gjorde två mål igår) är bäst i världen.