Eller, egentligen är det söndag i skrivande stund. Dock så är söndagen knappa 20 minuter gammal, så den är inte mycket att summera. Det blir några noter från gårdagen, som var relativt händelserik.

Nåväl, vi rundar av nu. Imorgon smäller det i Trafford. United mot Liverpool. Rooney mot Torres. Fletcher mot Gerrard. Vem leder ligan klockan 20.00 imorgon kväll?

Nog för att akademisk frihet är något man ogärna skulle vara utan, men så här i studentskrivningstider så börjar hjärtat klappa lite extra. 2006 var året då man bänkade sig i gymnastiksalen i högstadiet för att skriva studenten och tugga på de där inte alltför goda smörgåsarna.

Gymnasietiden var odiskutabelt den bästa skoltiden. Högstadiet hade varit en tre år lång pina där man i princip bara väntade på att få fortsätta till gymnasiet. Väl där kunde man konstatera att skolgången minsann var riktigt rolig stundtals. Korsholms gymnasium erbjöd och erbjuder också idag en vi-känsla som nog är svår att hitta någon annanstans.

Klassresan till Prag, penkkisdagarna, julfesten på trean och den där gemenskapen man upplevde med den egna årskullen var bara för bra. Man blev snudd på bortskämd. Håltimmarna gav spelrum och planerandet av kurserna gav en ansvarskänsla man haft nytta av senare.

Otaliga var de timmar och raster som spenderades i de där orange sofforna och stolarna mitt i skolan. Dimissionen i juni 2006 var ett farväl av den skola som jag och många andra nog stundtals längtar tillbaka till. Gymnasietiden var stundtals för bra och för kort.

När man dessutom läser om Isak Sand och hans framfart så kan man inte annat än lyfta på hatten och imponeras av bedrifterna och  av personalen i Korsholms gymnasium.

Ibland märker man väldans bra när något tas ifrån en. Ikväll märker man att årets säsong av På Spåret är slut. Det var final förra veckan, lag Birro/Koljonen vann en rafflande final och firma Luuk/Lindström gjorde sitt bästa program för säsongen. De har växt i kostymerna som Oldsberg/Hellberg lämnade efter sig.

Nu visas fantasilösa Let’s Dance på TV4. Det är så sanslöst dåligt att det inte är klokt. Det börjar bli minst lika uttjatat som Idol och är egentligen bara ett sätt för TV4 att dra in reklam- och röstpengar på. Konkurrenten SVT visar Så ska det låta med Peter Settman. Det programmet smäller högre, men Peter Harrysson-eran var nog den bästa i den serien.

Något jag också saknar är ett par av favoritskorna. Mina blå Converse är lite för låga och kalla för årstiden. Bara leveransen kommer och temperaturen kryper närmare noll så vågar jag nog använda dom här. De är lika tunna som det blå paret, men de höga skaften underlättar betydligt under vårar och höstar.

Paketet är på väg, det har precis lämnat Los Angeles.

Uttrycket i rubriken är hämtat från favorittidningen 91:an, där den fantastiske överste Gyllenskalp en gång sade så här. Det är kanske vad som krävs för att skriva tent en fredag, utan att ha läst desto mera. Det är kanske också vad som krävs för att gå på föreläsning klockan 18.00 en fredag. Ganska makalös tid det där.

Imorgon jobbas det, och på söndag smäller det. Manchester United – Liverpool i det mest klassiska av möten. Uppladdningen kan börja.

Köklot- och Brändövikborna får även i fortsättningen rösta på hemorten, och behöver inte bege sig till Jungsund respektive Vallgrund för att lägga lappen i urnan. Det var väl det viktigaste från kvällen, nu vidtar tentläsning.

Anmälde mig till en kurstentamen idag, och tanken är att jag ska tenta för första gången sedan i höstas. Hur hemskt låter inte det? Lägg då till att tenten är imorgon fredag och att ämnet är Mellanöstern. Blir det svårt eller blir det svårt?

Ikväll bär det av på fullmäktigemöte, ett möte som ingalunda kommer att gå till historien som något av de mer händelserika. Föredragningslistan är tämligen tunn och den kommer, med vissa undantag, att klubbas igenom tämligen snabbt.

Tror nästan att eftersnacket blir mest intressant ikväll..

Jag har skrivit om det förr på bloggen och kommer inte att göra någon längre story av det här i kväll. Jag nöjer mig med att konstatera att jag gjorde en bra match, men att de så kallade fotbollspelarna i FC Korsholm III inte levde upp till namnet. Det blev tre röda kort (endast ett direkt) och munhuggande.

NuPa, som gjorde livet surt för mig i somras, var hyggliga och nöjda. Så var även far på läktaren. Jag gjorde inga fel. Däremot kom det ord som inte tål att skrivas ur munnarna på de rödklädda, och stundtals fick man fundera om det inte vore enklast att bara blåsa av matchen.

Ibland undrar jag vad folk är gjorda av för skrot och korn. Hur ids fullvuxna människor ropa och skrika åt folk, hur ids man hota en domare? Hur är man egentligen funtad om man som fotbollsspelare inte gör annat än går in för att skada och bråka? Är man att betrakta som fotbollsspelare då? 

Jag behöver knappast påpeka hur sorgligt ledarna betedde sig. Det är inte ens värt att nämna. Förebilder? Jo, pyttsan.

Som jag tidigare nog nämnt så är jag en ganska så stor allätare då det gäller musik. Allt går, beroende på läget och sinnesstämningen. I normala fall lyssnar jag inte på Kent, till exempel. Har egentligen aldrig förstått mig på dem, och förstod heller inte hysterin kring skivan Vapen & Ammunition.

Men! Låten Hjärta från skivan Röd. Den går att lyssna på. Den är inget musikaliskt mästerverk, men Jocke Berg skriver texter och sjunger på ett sätt som gör att den låten får ett eget liv. Den är väldigt märklig, sett till texten, men faktiskt helt okej att lyssna på..

Det är allt bra konstigt vad en tidningsartikel kan göra. Plötsligt är man väldans populär. Plötsligt vill folk diskutera med en. Plötsligt är idéerna och förslagen många. Det känns väldans speciellt och intressant, kan jag säga. Socialt spel är bland det bästa och roligaste som finns.