Nog för att akademisk frihet är något man ogärna skulle vara utan, men så här i studentskrivningstider så börjar hjärtat klappa lite extra. 2006 var året då man bänkade sig i gymnastiksalen i högstadiet för att skriva studenten och tugga på de där inte alltför goda smörgåsarna.

Gymnasietiden var odiskutabelt den bästa skoltiden. Högstadiet hade varit en tre år lång pina där man i princip bara väntade på att få fortsätta till gymnasiet. Väl där kunde man konstatera att skolgången minsann var riktigt rolig stundtals. Korsholms gymnasium erbjöd och erbjuder också idag en vi-känsla som nog är svår att hitta någon annanstans.

Klassresan till Prag, penkkisdagarna, julfesten på trean och den där gemenskapen man upplevde med den egna årskullen var bara för bra. Man blev snudd på bortskämd. Håltimmarna gav spelrum och planerandet av kurserna gav en ansvarskänsla man haft nytta av senare.

Otaliga var de timmar och raster som spenderades i de där orange sofforna och stolarna mitt i skolan. Dimissionen i juni 2006 var ett farväl av den skola som jag och många andra nog stundtals längtar tillbaka till. Gymnasietiden var stundtals för bra och för kort.

När man dessutom läser om Isak Sand och hans framfart så kan man inte annat än lyfta på hatten och imponeras av bedrifterna och  av personalen i Korsholms gymnasium.