Kick off för Steven Spielbergs nya serie på Canal+ ikväll. Vissa har redan sett fler avsnitt, jag har inte sett ett enda och ska njuta till fullo ikväll.

Påskdag i ett grått och nollgradigt Karperö. Det gör inte så mycket egentligen. Är man ledig som jag är så får det vara varmt eller kallt, regn eller sol, känns det som. Det är förbaskat skönt att vara ledig i två hela dagar efter att ha jobbat torsdag och lördag. Det känns som om man verkligen gjort sig förtjänt av att inte göra någonting.

På tisdag börjar jag på ny kula. Då börjar vi bygga årets sommartorg på Prisma. Det är det jag ska syssla med tills banken kallar den 31 maj. Snudd på fulla timmar och veckor bland trädgårdsmöbler, gräsklippare och målarfärg. Det blir grejor det.

Kandidaten ska också fixas på de knappa tre veckor som återstår. Tillika är det bra att jobba, man får en spark där bak och ett måste på sig att göra den klar. Nu är den ju i och för sig ganska långt på väg, men ändå. Det ska bli tusans skönt att lämna in den. När det väl är gjort ska jag bestämma mig för om jag ska gå Staten och globaliseringen.

Tror inte att jag haft studiemotivation i april. Nu när jag väl har det gäller det att passa på.

Något inom mig säger mig att det inte alls blir någon angenäm dag i jobbet imorgon. Dels därför att jag sitter här ännu, och ska stiga upp om si sådär sju timmar. Dels därför att jag missar dyrbara minuter av Manchester United – Chelsea, en match jag kanske inte vill se med tanke på läget i lagen.

Jag tröstar mig med att språka med min själsfrände Jenny Marie Haagensen, ni vet hon som förstår mig i de mest konstiga situationer och har de mest logiska svaren i världen när man som minst anar det. Vi skulle lätt råda bot på alla världens problem hon och jag, om vi bara hade tid.

Vi ska nog ta tag i både världsfred, svält och riktigt dåliga Norge-historier någon gång. Vi kommer att lyckas, det vet jag.

Rubriken då? Den åsyftar förstås världens coolaste musikvideo genom tiderna, och en fantastiskt bra låt av och med Birminghams bästa. Judas Priest.

Ibland får jag för mig att jag ska googla mig själv. Egentligen är det helt onödigt, för så mycket händer det inte att jag skulle få en drös nya träffar varje gång. Det handlar mest om vem jag är vän med på Facebook, att jag varit tutor, att jag kandiderat i kommunalvalet. Inga desto mer dramatiska saker med andra ord.

Påsken sparkades igång med åtta tunga timmar på Prisma, men också med en hel del glädjeämnen:

• Jag ”räddade” påsken åt en herreman på uppköp. Jag hittade den mintgelé som han fru tvingat iväg honom för att köpa.
• Jag fick världens bästa besked av den här tösen. Ett besked jag vetat skulle komma, men som likväl gladde mig något enormt.
• Tom Gullberg ställer upp i riksdagsvalet. Vasa behövde en bra SFP-kandidat och fick det.
• Temperaturen ligger på rätt sida nollstrecket och verkar göra det ett tag framöver.
• Den sent inlämnade inlämningsuppgiften från igår gav studiemotivation. Jo, ni läste rätt. I april. Mitt under brinnande kandidatskrivande. Studiemotivation. Sic!
• Det verkar ordnas gasspraykurs för ordningsvakter i Vasa i vår. Det var banne mig på tiden.

Så där ja. Nu fortsätter vi påskfirandet med välbehövlig sömn och ett 100-årskalas imorgon, långfredagen till ära. Egentligen är det 50+50, men 100 låter väl lite bättre?

Inlämningsuppgifter är bland det värsta som finns, om man inte lyckas göra dem i tid och inte får tag i litteratur. Nu råkade det sig inte bättre att tiden höll på att ta slut, boken var utlånad och orken knapp. Dock lyckades jag, med bravur (tycker jag själv), lämna in uppgiften.

Vasabladet, och dagens ledarskribent Peter Ehrström är inne på helt rätt spår då det gäller inträdesproven till landets högskolor. Regeringen vill snabba på studietiden, och förkorta examenstiden. Helt fel enligt Ehrström och helt fel enligt mig också. Statsvetenskapliga institutionen, där jag studerar, kommer inte att ha något inträdesprov i vår, och får regeringen igenom sitt förslag så försvinner de för gott.

Att ta bort inträdesproven är enligt regeringen ett sätt att snabba på utbildningen, och snabbare få ut examinerade i arbetslivet. Vad man inte verkar ta tillräcklig hänsyn till är vilja och kompetens.

Inget säger väl att man blir en bra jurist om man skriver vitsordet L i ett visst ämne i studentskrivningarna? Inget säger heller att man blir en bra historiker om man skriver samma vitsord i historia. Inom statsvetenskapliga institutionen har motiveringarna varit att man bland annat skulle öka utbildningens status. Vad som menas med det vet jag inte riktigt heller.

De utbildningar som kan sägas ha status bland många studerande är just juridik- och ekonomistudier. Dessa har inträdesprov i nuläget och dessa har enligt mig en viss status redan nu.

Går regeringens förslag igenom kommer man att gå miste om många goda studerande. Man är inte per automatik en sämre jurist i framtiden om man skrivit dåligt i studentexamen. Man kan, precis som jag och flera andra diskuterade idag, få sota resten av livet för att man gjort en dålig studentexamen.

Risken är också att vi inte får motiverade studerande till högskolorna i den utsträckning vi har haft. Det är ack så mycket lättare att kryssa i en ruta på nätet istället för att masa sig till Vasa på inträdesförhör. Orkar man masa sig dit så visar man motivation och intresse, och tro på att man har den kunskap som krävs.

Nu riskerar vi att få studerande som kryssat i en utbildning på måfå, för att man råkar ha bra vitsord i ämnen som ger poäng i antagningen. Studentvitsordet ska väga in, men det ska absolut inte avgöra allt.

På Facebook finns det en grupp kallad Halar använder man tå man arbeitar INT tå man e å smakar. Det skriver inte vi studerande under på.

Vad jag heller inte riktigt fattar är att det finns folk som lånar en halare och använder den på exempelvis Pampas, utan att studera över huvudtaget. Man drar på sig en gul, blå, röd eller grön halare för att smälta in i mängden och för att vara en i gänget.

Det måste ju rimligen tyda på att det är helt fantastiskt att studera. Så fantastiskt att det retar vissa och så fantastiskt att folk till och med vill leka studerande för en kväll. Vi är tydligen en ganska så åtråvärd grupp.

Kommentarer som den jag fick i detta inlägg är ganska intressanta. Dels därför att personen i fråga inte vågar använda sitt riktiga namn, dels därför att de sporrar mig till att göra bra ifrån mig i valet år 2011.

Egentligen borde man inte kommentera kommentarerna, eller skriva inlägg som detta. Dock gör jag det nu, för att jag tycker att det fyller en viss funktion. Sedan lägger jag det till handlingarna. Skulle jag orka bry mig om precis allt som skrivs så skulle jag inte ha annat att fundera på.

Jag är en vän av debatt, och debatterar gärna. Jag skriver också gärna vad jag tycker, både här och i tidningarna. Vad jag inte kan förstå är varför man inte vågar stå för sina åsikter. Pohjalainens textmeddelandespalt är ett lysande exempel på hur folk häver ur sig vad som helst, utan att behöva stå för det hela.

Likaså är det märkligt att samma tidning godtar synonymer och olika alias istället för riktiga namn under insändarna på debattsidan.

Jag respekterar att folk har åsikter, det ska ni som läser min blogg fortsätta att ha, och ni ska definitivt fortsätta att kommentera. Dock så tycker jag att det är ack så mycket roligare med ett riktigt namn ovanför kommentaren. Det väger väldans mycket tyngre med namnet, jämfört med ett alias man inte alls lystrar till.

Med andra ord, kommentera gärna, men gör det sakligt.

Atomic Swings fantastiska album från 1993 måste vara ett av 1990-talets absolut bästa nordiska album. Det innehåller helt fantastiska låtar som Stone Me Into the Groove, Smile samt de underskattade låtarna Panicburgh City och From Venus to Everyday. Det är låtskrivarkonst på hög nivå, men framför allt är det riktigt, riktigt bra musik.

Nu är jag ju, som jag tidigare påpekat, totalt tondöv och ute på ganska djupt vatten med mitt musiktyckande stundtals. I alla fall får jag höra det, titt som tätt. Ibland håller jag med, ibland inte. Denna gång håller jag inte med alls. Atomic Swing är ett väldigt bra band, som spelar melodisk pop på ett ganska så unikt och osvenskt sätt.

Deras skiva The Broken Habanas som kom för dryga fyra år sedan i samband med en lite comeback är ett underskattat knippe låtar där Venus Addiction och Dreamer’s Battlefield är riktigt bra. Covern på Titiyos Lovin’ Out of Nothing är snudd på bättre än originalet, dessutom.

Så, detta om detta. Nu gissar jag att min skönsjungande vän Jenny kanske har invändningar mot detta, men det må så vara. Även en tondöv kan hitta musikaliska guldkorn 😉