Därför behövs finska trupper i Afghanistan.

I en färsk opinionsundersökning visar det sig att hälften av finländarna är tveksamma till det finländska deltagandet i Afghanistan. Igår kom försvarsalliansen Nato fram till att man fram till år 2014 ska ha överlämnat landet militärt, men att man ska bli kvar i en övervakande roll. Ska Finland bli kvar i Afghanistan även efter 2014? Absolut.

  

Den svenske komikern Henrik Schyffert twittrade om, vad man kan tycka var en bisarr händelse. Hans inlägg löd ungefär så här: ”Två skjutna i Malmö, en i Afghanistan, ska vi dra oss ur Malmö?” Tillspetsat, javisst, men lite så är det. Det dör lika många människor i olyckor eller våldsbrott per dag  i hemländerna, som det dör soldater från det egna landet i utomlandstjänst på ett helt år.

  

Inget fredsbevarande är garanterat riskfritt. Sedan får det handla om områden som Kosovo och Bosnien, där ordningen börjar vara återställd, eller just Afghanistan eller Afrika. Vad som är viktigt att ta med i ekvationen man gör kring fredsbevarande är vad följderna blir om man ger upp, eller om man inte skulle finnas där alls.

  

Förmodligen skulle följderna bli ett mer oroligt Centralasien i Afghanistans fall, fler våldsdåd och en svårare uppbyggnad av demokrati och mänskliga rättigheter. Det är ingalunda så att Finland startat ett krig i Afghanistan, men det är Finlands uppgift att trygga rättigheter och säkerhet i krigets spår.

  

Det finns dem som påpekar att Finland deltar i ett krig i Afghanistan, i och med att man deltar i räder och dödar upprosmän. Så är det inte heller. Begreppet krig används för lättvindigt. Många hävdar också att fredsbevarare inte ska bevara fred med vapen. Frågan är dock bara vad alternativen är då motståndet är beväpnat, och villigt att använda sig av beväpningen.

  

Finland står för en gedigen insats militärt utomlands. Man förhindrar att talibaner och andra upprorsmakare får nytt fotfäste. Man skyddar civilbefolkning och låter dessa leva ett så normalt liv som möjligt. Finland gör en insats för en säkrare värld, och ska fortsätta med det. Vi har en kunnig försvarsmakt, vars resurser ska utnyttjas, både hemma och utomlands.

Jakobstad bra, men hemma bäst.

ńr just hemkommen från SFP i Ŗsterbottens kretsmöte på Optima i Jakobstad och en eftermiddag på Köpmannamässan i Tellushallen. Vi är 17 kandidater nu, och jag måste, om språket tillåts, få säga att jag är förbannat stolt över att vara en i gänget. Vi är många som inte har någon stor erfarenhet, eller rentav ingen alls, av rikspolitik, blandade med sådana som har flera decennier av erfarenhet att luta sig emot. Tillsammans ska vi ordna minst 50000 röster, och fyra mandat till Ŗsterbotten. För varje träff vi har och för varje möte som går blir jag allt mer säker på att vi fixar det. SFP är partiet att lita på, och det ska vi visa fram till den 17 april. Nu ska jag fira helg, och ladda de beryktade batterierna. De är rätt så tomma, känns det som.

Kvar på hemmafronten.

Samtidigt som en mängd politivasaner är på väg till St Petersburg sitter jag snällt hemma i fagra Ŗsterbotten. Anledningen till att jag inte är med på resan är egentligen den att jag ska delta i SFP:s kampanjöppning i Jakobstad på lördag. Dessutom lockade inte björnen i öst så där väldans mycket, varför vet jag inte riktigt. Idag ska jag förhoppningsvis hämta mina upptrycka visitkort och lite annat kampanjmaterial. Detta för att vara fit for fight på lördag. Då är ni välkomna hit, för att träffa världens bästa parti, bland annat.

8-0.

Målskillnaden är återställd, poängkontot öppnat och allt är frid och fröjd. Eller nej, vänta nu. Det finns en trea i förlustkolumnen, ett skrikande 0-2-resultat mot Moldavien och en 1-2-förlust mot Ungern i resultatlistan och en krossad dröm i bagaget. 8-0 mot Europas sämsta fotbollsnation är ändå godkänt, på sitt sätt. 1-0 i paus var under all kritik, då både Hämäläinen och Forssell inte kunde stava till självförtroende. Sedan släppte det. Litmanen kom in, Kuqi fick sina sedvanliga tio minuter och Huttunen förblev hundraprocentig som förbundskapten. Jag tror inte att han är kvar den 3 juni när San Marino väntar igen, på bortaplan. Jag tror att Sixten Boström tränar Finland då. Jag tror också att Jari Litmanen är med då.

Nu vet jag..

Efter att ha se Due Date på bio härförleden konstaterade jag att man nog ska vara kvar i hemsoporna när ens första barn är på väg till världen. Efter att ha sett The Hangover så vet man att det inte är lönt att fira svensexa hundratals kilometer hemifrån. Den ska helst inte firas två dagar före bröllopet.

SDP:s svenskvänlighet.

Tisdagen den 30 november sänds programmet Ajankohtainen Kakkonen på Yle2. Programmet kommer att fokusera på ”det tabubelagda ämnet tvångssvenska”. Bara ämnesrubriken säger en hel del. Yle väljer att rubriksätta programmet med ordet ”tvångssvenska” och redan där leda in debatten på ett märkligt spår. Använder man ett dylikt begrepp är det som upplagt för en ny anstormning mot landets andra nationalspråk. Det som också bör belysas är att Marjatta Vehkaoja, Vasa-politiker och SDP:are deltar i programmet i egenskap av medlem i föreningen Vapaa Kielenvalinta. Sampo Terho från finskhetsförbundet och Mikaela Nylander från SFP är de övriga gästerna. SDP stoltserar med att vara ett parti som bryr sig om svenskan och som inte vill ha språket som en valfråga. Man får för det första fråga sig varför man inte vill och vågar ha språket som en fråga i tider då språkklimatet är sällsynt bistert. För det andra får man fråga sig om det inte vore skäl att sopa rent kring egen dörr, innan man utger sig för att strida för svenskan. Politiker som Arttu Uhlgren och just Vehkaoja representerar den grupp i vår egen region som vill göra Finland enspråkigt finskt. Maria Guzenina-Richardsson tycker att den obligatoriska svenskan är onödig, medan Mia-Petra Kumpula-Natri hävdar att det bara handlar om individers uttalanden, inte om partiets. Om så är fallet är det märkligt att partiet inte tar avstånd från sådana som just Vehkaoja och Uhlgren. Vill man framstå som trovärdig räcker det inte med att tycka en sak och säga en annan. Vad Vehkaoja åstadkommer i tv-programmet den 30:e återstår att se. Att hon skulle följa den påstådda partilinjen är osannolikt.

San Marino och Jari.

San Marino väntar i EM-kvalets fjärde match ikväll på Olympiastadion. San Marino är Europas sämsta fotbollsnation och har vunnit en match under de 24 år man haft ett landslag. Segern kom mot Liechtenstein i en träningsmatch år 2004. I VM- eller EM-kval har man aldrig vunnit. Sett till världsrankingen så finns det fyra lag som är sämre, enligt FIFA. Dessa fyra är Anguilla, Montserrat, Amerikanska Samoa och Papua Nya Guinea. Stora nationer, som synes. Finland är för kuriosans skull rankat som nummer 86, efter ett ras med 22 placeringar efter de tre inledande kvalförlusterna. Olli Huttunen leder landslaget i sin första och förmodligen sista match som förbundskapten ikväll. Han leder ett lag utan Jussi Jääskeläinen, Teemu Tainio, Jonatan Johansson och Perparim Hetemaj. ńndå ska det bli vinst. Något annat finns helt enkelt inte. Det väntas några få plusgrader i Helsingfors i afton, något som ska tala till fördel för de våra. Jari Litmanen kan, enligt vissa, göra sin sista landskamp ikväll. Jag tror på en fortsättning och på ett troligt avslut i ett varmare Helsingfors i sommar. Det om något är kung Jari värd.