Eftersom det är fredag och vardagsorken är slut så blir det ingen sammanhängande text idag. Det blir ett par punkter istället.

• Elin Blom gick vidare i Idol. Jag hade inte alls tänkt bry mig i det programmet i år, men bara för att se hur hon lyckas och hur hon tystar tvivlarna kollar jag. Må hon vinna hela tjottaballongen.
• Det regnar. Det är höst. Då ska det regna.
• Ost är gott. Bondost och vit mögelost slank ner ikväll, tillsammans med batong och kex, det är ju ändå fredag.
• Maria Bonnevie tog Fredrik Skavlan när hon blev lämnad av Mikael Persbrandt. Hur tänkte hon där?

Detta om detta, imorgon avslutar jag fotbollsdomarsäsongen. I Vörå.

För ett tag sedan konstaterade svenskfinlands bloggdrottning (hon är helt outstanding) Linn  att det är den här bloggen man ska läsa om man vill veta hur en SFP:ares vardag ser ut. Lite så är det kanske, även om jag nog inte är den ende som bloggar inom partiet. För att inte trötta ut er som läser och som inte bryr sig i politik kommer här ett inlägg fritt från det ämnet, nästan i alla fall.

Jag gjorde mitt första futsalpass på jag vet inte när (på riktigt, jag vet inte, så länge sedan är det) ikväll. Vi var 15-16 studerande unga män som lirade boll i över en och en halv timme. Jag var trött och genomsvettig efter en halv. Men, jisses så roligt det var! Har man någonsin funderat på varför man gillar det där med att kicka boll så mycket så kom nog förklaringen ikväll.

Jag har, av olika anledningar, uteblivit från futsalspelandet. Ikväll tog jag mig i kragen och masade mig till Academill. Jag kommer garanterat att göra det fler gånger. Bara det där att få spela med likasinnade och har roligt ihop är värt väldigt mycket.

Ikväll deltog två utbytesstuderande, som snabbt kom in i gänget. De hade nog sparkat boll förr, om vi säger som så. Jag kan gott konstatera att jag stod i lä  jämfört med de flesta, men bara det där att få röra på sig och ha grymt roligt gör att man glömmer det.

Jag har, som jag sagt förr, aldrig förstått mig på gymhypen. Jag ser inte vitsen och nyttan. Istället för att slänga stora pengar på gymsbesök kan man lika bra gå med i KAV-motion, och slippa det där förbaskade allvaret.

Nu tar jag natt, en insändare har jag författat också, den kommer då den kommer.

På återhörande!

Okej, jag börjar kanske bli tjatig, och jag börjar kanske har sagt mitt om den svenska valrörelsen, om valresultatet och det efterspel som följer på andra sidan Bottenviken. Som den statsvetare jag är har jag dock svårt att låta bli att spåna vidare, jag har svårt att släppa debatten och väldigt svårt att förstå vissa argument som dyker upp i frågan om Sverigedemokraterna.

Först och främst, det är inget enskilt parti eller ett av de två blocken som ligger bakom invalet av SD. Tvärtom. Hundhuvudet för invalet av SD kommer partierna i Sverige att få bära kollektivt, vare sig man vill det eller inte. Lars Ohly och Maria Wetterstrand vara snabbt ute i etern i söndags och påpekade att det är högerns frammarsch som ligger bakom SD:s platser i riksdagen.

Så är det ju inte, det vet både Ohly och Wetterstrand om, innerst inne. Ingen av dessa kan blunda för att Sverige av idag är ett land där invandringen spelat en stor roll inom politiken under de senaste decennierna. Ingen kan heller blunda för att integrationen inte fungerat som den kanske borde ha gjort. Att lasta det borgerliga blocket för invalet är lika dumt som att påstå att det inte finns någon segrare i valet.

Felet som alla riksdagspartier har gjort är att man trott att SD går att sidosteppa genom tystnad och genom att nobba frågor kring partiet och dess ideologi. Med facit på hand så var besluten om att inte ta med SD i partipolitiska debatter och utfrågningar kanske det dummaste man gjort. Hade man tagit tjuren vid hornen och utmanat partiet i exempelvis invandrings- och kriminalfrågor så hade det kanske gått annorlunda.

Ordet kanske bör beaktas. Det finns inget som säger att SD inte hade varit ett riksdagsparti idag om man tagit debatten, men då hade man åtminstone försökt. Kvällstidningarna slår idag upp rubriker om ett kallare Sverige, trots att de själva varit med om att hälla bensin på Jimmy Ņkessons brasa.

Jag vet personligen inte om de ledande partierna ansett sin imigrations- och invandringspolitik för svag eller för invecklad för att ställas bredvid SD:s, men att man över huvudtaget inte ställt dem mot varandra tyder på att man kanske resonerat fel. Nu, när SD väl är inne, går det inte heller att kväva dem, det ger bara mer understöd och mer uppmärksamhet.

Jag kan personligen inte uttala mig om hur Sveriges invandrings- och integrationspolitik ska se ut, men jag är ganska säker på att gemene man i landet inte heller vet eller kan säga hur den ska vara. Det är ett problem, ett problem som SD utnyttjat.

Imorgon onsdag räknas de sista rösterna. Inträffar ett mirakel (ett svårförklarat sådant) tar de borgerliga hem egen majoritet, och SD:s roll blir till intet. Om miraklet uteblir väntar en intressant fyraårsperiod, full av taktik och spel.