Rutinerat motstånd.

Ikväll väntar pidrobatalj nummer fyra denna säsong. Rutinerat motstånd iform av Gerby UF väntar. Det är frågan om en måstematch om vi ska ta oss till slutspel och den egna formen är god efter tre segrar i Vallgrund senast. Bara för att jag säger så åker jag på fyra förluster ikväll. Det brukar bli så.

Måndagens moralfundering.

I fredags avslöjade man i Sverige att Idol-deltagaren Jay åkt fast med knark i kroppen. Personen i fråga hade rökt hasch i Helsingborg, mitt under brinnande Idol-tävling. Jay fick stanna kvar, med ultimatum om att påbörja en behandling under programseriens gång. TV4:s dubbelmoral i frågan får åtminstone mig att rynka på ögonbrynen. Det är bra att personen i fråga får hjälp med sina problem. Det är inte bra alls att tv-kanalen bryter sina egna regler. Tidigare har man berättat om sin stenhårda alkohol- och drogpolicy, åker man fast är man utesluten. Deltagarna har knappt fått röra en pilsner utan att få en tillsägelse. Nu är det plötsligt annat ljud i skällan. Anledningen? Förmodligen den att TV4 ser Jay som den slutlige segraren, och att man inte har råd att tappa en kassako. Tittarna överöser kanalen med telefonsamtal, samtal som kostar en bra slant. Utan Jay går kanalen miste om publicitet, skivbolaget går miste om ett skivsläpp med en förmodad överlägsen vinnare, och pengarna strömmar inte in som de skulle göra annars. Bra eller dåligt? Egentligen uruselt. TV4 säljer sin trovärdighet när man struntar i egna regler och låter det kommersiella gå först. Visst, nu får personen i fråga hjälp (vilket är bra) men det kunde han gott och väl ha fått annars också. Det urvattnar samtidigt ett regelverk som ska gälla för alla. Alla ska vara lika inför lagen, utom de som bidrar till TV4:s kassaflöde, tydligen.

Historiens vingslag.

För närapå exakt fyra och ett halvt år sedan brann Karperö UF:s lokal. Föreningen och byn miste sin samlingsplats och Ŗsterbotten miste sin troligen finaste ungdomslokal. Idag, efter fyra och ett halvt år av planerande, funderande, sökande och kämpande kunde föreningens höstmöte ge styrelsen grönt ljus för att börja bygga.

  

Under åren har pengar samlats in, ritningar tagits fram och hår slitits. Ikväll godkändes de ritningar som tagits fram, och nu återstår ett antal ansökningar innan spaden sätts i marken. Byggnadslovsansökan är godkänd och till våren kan bygget vara igång.

  

Att ha fått vara med om en brand som ödelade en uf-lokal och sedan slå klubbslaget som godkände den nya känns stort. Styrelsen har gjort ett fantastiskt jobb som tagit projektet så här långt, i samarbete med planeringsgrupper och utskott. Styrelsen och bland andra Tomas Bäck har gjort att vi 2012 kan ha en hypermodern lokal som alla kan nyttja.

  

Jag är alltid stolt över att vara Karperöbo, men ikväll är jag lite extra stolt.

Därför behövs finska trupper i Afghanistan.

I en färsk opinionsundersökning visar det sig att hälften av finländarna är tveksamma till det finländska deltagandet i Afghanistan. Igår kom försvarsalliansen Nato fram till att man fram till år 2014 ska ha överlämnat landet militärt, men att man ska bli kvar i en övervakande roll. Ska Finland bli kvar i Afghanistan även efter 2014? Absolut.

  

Den svenske komikern Henrik Schyffert twittrade om, vad man kan tycka var en bisarr händelse. Hans inlägg löd ungefär så här: ”Två skjutna i Malmö, en i Afghanistan, ska vi dra oss ur Malmö?” Tillspetsat, javisst, men lite så är det. Det dör lika många människor i olyckor eller våldsbrott per dag  i hemländerna, som det dör soldater från det egna landet i utomlandstjänst på ett helt år.

  

Inget fredsbevarande är garanterat riskfritt. Sedan får det handla om områden som Kosovo och Bosnien, där ordningen börjar vara återställd, eller just Afghanistan eller Afrika. Vad som är viktigt att ta med i ekvationen man gör kring fredsbevarande är vad följderna blir om man ger upp, eller om man inte skulle finnas där alls.

  

Förmodligen skulle följderna bli ett mer oroligt Centralasien i Afghanistans fall, fler våldsdåd och en svårare uppbyggnad av demokrati och mänskliga rättigheter. Det är ingalunda så att Finland startat ett krig i Afghanistan, men det är Finlands uppgift att trygga rättigheter och säkerhet i krigets spår.

  

Det finns dem som påpekar att Finland deltar i ett krig i Afghanistan, i och med att man deltar i räder och dödar upprosmän. Så är det inte heller. Begreppet krig används för lättvindigt. Många hävdar också att fredsbevarare inte ska bevara fred med vapen. Frågan är dock bara vad alternativen är då motståndet är beväpnat, och villigt att använda sig av beväpningen.

  

Finland står för en gedigen insats militärt utomlands. Man förhindrar att talibaner och andra upprorsmakare får nytt fotfäste. Man skyddar civilbefolkning och låter dessa leva ett så normalt liv som möjligt. Finland gör en insats för en säkrare värld, och ska fortsätta med det. Vi har en kunnig försvarsmakt, vars resurser ska utnyttjas, både hemma och utomlands.

Jakobstad bra, men hemma bäst.

ńr just hemkommen från SFP i Ŗsterbottens kretsmöte på Optima i Jakobstad och en eftermiddag på Köpmannamässan i Tellushallen. Vi är 17 kandidater nu, och jag måste, om språket tillåts, få säga att jag är förbannat stolt över att vara en i gänget. Vi är många som inte har någon stor erfarenhet, eller rentav ingen alls, av rikspolitik, blandade med sådana som har flera decennier av erfarenhet att luta sig emot. Tillsammans ska vi ordna minst 50000 röster, och fyra mandat till Ŗsterbotten. För varje träff vi har och för varje möte som går blir jag allt mer säker på att vi fixar det. SFP är partiet att lita på, och det ska vi visa fram till den 17 april. Nu ska jag fira helg, och ladda de beryktade batterierna. De är rätt så tomma, känns det som.

Kvar på hemmafronten.

Samtidigt som en mängd politivasaner är på väg till St Petersburg sitter jag snällt hemma i fagra Ŗsterbotten. Anledningen till att jag inte är med på resan är egentligen den att jag ska delta i SFP:s kampanjöppning i Jakobstad på lördag. Dessutom lockade inte björnen i öst så där väldans mycket, varför vet jag inte riktigt. Idag ska jag förhoppningsvis hämta mina upptrycka visitkort och lite annat kampanjmaterial. Detta för att vara fit for fight på lördag. Då är ni välkomna hit, för att träffa världens bästa parti, bland annat.

8-0.

Målskillnaden är återställd, poängkontot öppnat och allt är frid och fröjd. Eller nej, vänta nu. Det finns en trea i förlustkolumnen, ett skrikande 0-2-resultat mot Moldavien och en 1-2-förlust mot Ungern i resultatlistan och en krossad dröm i bagaget. 8-0 mot Europas sämsta fotbollsnation är ändå godkänt, på sitt sätt. 1-0 i paus var under all kritik, då både Hämäläinen och Forssell inte kunde stava till självförtroende. Sedan släppte det. Litmanen kom in, Kuqi fick sina sedvanliga tio minuter och Huttunen förblev hundraprocentig som förbundskapten. Jag tror inte att han är kvar den 3 juni när San Marino väntar igen, på bortaplan. Jag tror att Sixten Boström tränar Finland då. Jag tror också att Jari Litmanen är med då.

Nu vet jag..

Efter att ha se Due Date på bio härförleden konstaterade jag att man nog ska vara kvar i hemsoporna när ens första barn är på väg till världen. Efter att ha sett The Hangover så vet man att det inte är lönt att fira svensexa hundratals kilometer hemifrån. Den ska helst inte firas två dagar före bröllopet.