Har precis avrundat tv-kvällen med att se Lars Ohly bli utfrågad i SVT:s valstudio. Ohly är, för den oinsatte, ordförande för Vänsterpartiet och en av de som ska utgöra regeringsblock ifall vänsterpartierna vinner valet om två veckor. Tvivlarna, det vill säga de som undrade var Ohly stod inför kvällen, borde ha fler rynkor i pannan och än mer frågor att ställa än innan.

Ohly vägrade att svara på vissa frågor, vissa tyngre än de andra. Samarbetet med de övriga partierna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet, verkar inte fulländat på något sätt. Ohly blev tvungen att erkänna att man inte är överrens i vissa frågor. Det om någonting är ett problem för ett regeringsalternativ, två veckor innan ett val.

Ohly vill, för att nämna något, dra tillbaka Afghanistan-styrkorna, skrota amerikanska militärbaser, styra föräldraledigheten, slopa betygen och införa sex timmar långa arbetsdagar. Det sista skulle kosta svenska staten 270 miljarder kronor.

Att domdera om ett oroligt Afghanistan och om att dra tillbaka styrkor som fyller sin plats rör upp känslor. Att tro att USA lyssnar på en rödgrön regering och att denna kan gå i bräschen för att få Obama att stänga baser är en utopi. Föräldraledigheten enligt Ohlys mått skulle betyda sju månader hemma för mamman i familjen, sedan skulle pappan ta vid.

Istället för betyg vill Ohly se skriftliga utlåtanden. Exakt hur dessa ska bli mer neutrala och ickediskriminerande nämnde han inte. Det är i mitt tycke svårt att få till en jämn bedömningsnivå skriftligt mellan många olika lärare.

Till sist, 270 miljarder i kostnader för att få folk att arbeta mindre. Det om något visar hur snedvridet det vänstra alternativet är i Sverige. Tummar och tår hålls för en borgerlig seger, och för ett fortsatt Reinfeldtskt styre. Annars kan det bli rätt turbulent på andra sidan pölen, om vi säger som så.

Vi finländare brukar vara ganska överrens om att svenskar överdriver idrottsframgångar, och att de hittar de mest fantastiska bortförklaringarna som finns när det går dåligt. Idag tvivlar jag på att ens den mest inbitne svensken hade hittat en bortförklaring till den finländska 0-2-förlusten i Chisinau.

Okej, man kan förklara det med att Finland var uruselt, för så var det. Man kan förklara det med att Sami Hyypiä åkte ut i 36:e minuten på en så kallad målchansutvisning. Enklast är det dock att konstatera att Moldavien var bättre på allt.

Finland testade inte ens Stanislav Malasco i hemmamålet under 90 minuter. Man kom sig inte för, man var inte tillräckligt bra. Finland hade inget som kan kallas anfallsspel. Jari Litmanen var så pass dålig att han byttes ut i paus. Kasper Hämäläinen kom in och var minst dålig av finländarna.

Otto Fredriksson var chanslös på de bägge målen, en frispark och ett skott med en elak studs. Han kan inte lastas för förlusten. Bröderna Eremenko såg vilsna ut och Roni Porokara var en skugga av den mittfältsmotor han visat sig vara stundtals.

Nu väntar Holland på tisdag, utan Hyypiä i mittförsvaret, och med en 0-2-förlust i ryggen. Det kan bli ett riktigt nattsvart kval detta.