Panorama har stadens bästa lunchmat, så är det bara. Finns ingen som bräcker den restaurangen då det gäller bra mat till rimlig peng i Vasa, absolut ingen. Husmanskost när den är som allra bäst. Idag intogs köttrullader fyllda med blåmögelost och potatismos. Gott så det förslog.

Nu väntar lite kandskrivande i väntan på kvällens möte med fritidsnämnden.

Hör det till allmänbildningen att veta vilket årtionde Josef Stalin dog? Håller ett sömnigt högeröga på den ganska intetsägande frågesporten Vem vet mest? och där dök den frågan upp. Personen som svarade drog till med 30-talet.

Det är inte sagt att andra världskriget hade varit vad det var om Stalin dött redan då. Han drog ner gardinen 1953 och hade hunnit ställa till med en hel del elände fram tills dess, för att uttrycka det milt.

Min kandidatavhandling tuffar på som ett segt gammal ånglok, på en ödslig järnväg på någon torr, avlägsen prärie. Men, framåt går det, hur konstigt det än låter. Till skillnad från järnvägen på prärien så blir stoppen många. Helst skulle de få vara få och korta. Slutstationen är ungefär en månad bort och hittills har ingen sur konduktör gnällt desto mera.

Nå, slut på jämförelserna.

Till saken hör att jag ska sammanställa en tabell i avhandlingen, en tabell som ska visa hur Finlands syn på terrorism ändrat mellan åren 2001 och 2009. Låter det enkelt? Det är det inte. Det gäller av väga in rätt saker och ha med sådant som är relevant för utvecklingen av synen på terrorismen.

Avhandlingen i sig närmar sig skedet då man ska analysera vad man fått fram, och dra slutsatser. Känslan är att det inte blir så mycket till analys, utan mest en massa konstateranden.

SVT kickar i nuläget igång sitt nya underhållningsprogram Bubblan. Man fokuserar på nyheter från veckan som gått. Känns väl sådär med Elisabeth Höglund i panelen och Alex Schulman som gäst. Rickard Olsson är sådär som programledare. Jag hade hoppats på en comeback för Snacka om nyheter.

Stefan Grudin, Lasse Eriksson och Sven Melander kunde göra satirprogram.

Sydkoreas gåva till fotbollen, Ji-Sung Park, gav Manchester United allt större hopp om titel nummer 19 idag. Park var överallt, han rev, slet, drog och krigade. Dessutom knoppade han in 2-1 på bästa kamikazevis.

United var numret större än Liverpool idag, men samtidigt var matchen precis som stormatcher tenderar att bli. Stundtals gick spelet i högt tempo, stundtals gick det riktigt långsamt. Misstagen var få, domarinsatsen var mycket bra.

Howard Webb visade varför han är Englands bäste domare och varför han ska döma VM i sommar. Kommunikationen med de assisterande domarna fungerade, Webb hade spelöga och lugnade ner situationer på rätt sätt. Befogade varningar blandades med samtal och spelet fick löpa tämligen bra.

Den enda missen kom kanske när Fernando Torres sparkade sönder straffpunkten lagom innan Wayne Rooney skulle slå straffen som ledde fram till 1-1.

Sist men inte minst, printade ut ett utkast av det som blivit skrivet på kandidaten så här långt. Jag behöver inte ändra så mycket i eget tycke. Gott så.

Eller, egentligen är det söndag i skrivande stund. Dock så är söndagen knappa 20 minuter gammal, så den är inte mycket att summera. Det blir några noter från gårdagen, som var relativt händelserik.

Nåväl, vi rundar av nu. Imorgon smäller det i Trafford. United mot Liverpool. Rooney mot Torres. Fletcher mot Gerrard. Vem leder ligan klockan 20.00 imorgon kväll?

Nog för att akademisk frihet är något man ogärna skulle vara utan, men så här i studentskrivningstider så börjar hjärtat klappa lite extra. 2006 var året då man bänkade sig i gymnastiksalen i högstadiet för att skriva studenten och tugga på de där inte alltför goda smörgåsarna.

Gymnasietiden var odiskutabelt den bästa skoltiden. Högstadiet hade varit en tre år lång pina där man i princip bara väntade på att få fortsätta till gymnasiet. Väl där kunde man konstatera att skolgången minsann var riktigt rolig stundtals. Korsholms gymnasium erbjöd och erbjuder också idag en vi-känsla som nog är svår att hitta någon annanstans.

Klassresan till Prag, penkkisdagarna, julfesten på trean och den där gemenskapen man upplevde med den egna årskullen var bara för bra. Man blev snudd på bortskämd. Håltimmarna gav spelrum och planerandet av kurserna gav en ansvarskänsla man haft nytta av senare.

Otaliga var de timmar och raster som spenderades i de där orange sofforna och stolarna mitt i skolan. Dimissionen i juni 2006 var ett farväl av den skola som jag och många andra nog stundtals längtar tillbaka till. Gymnasietiden var stundtals för bra och för kort.

När man dessutom läser om Isak Sand och hans framfart så kan man inte annat än lyfta på hatten och imponeras av bedrifterna och  av personalen i Korsholms gymnasium.

Ibland märker man väldans bra när något tas ifrån en. Ikväll märker man att årets säsong av På Spåret är slut. Det var final förra veckan, lag Birro/Koljonen vann en rafflande final och firma Luuk/Lindström gjorde sitt bästa program för säsongen. De har växt i kostymerna som Oldsberg/Hellberg lämnade efter sig.

Nu visas fantasilösa Let’s Dance på TV4. Det är så sanslöst dåligt att det inte är klokt. Det börjar bli minst lika uttjatat som Idol och är egentligen bara ett sätt för TV4 att dra in reklam- och röstpengar på. Konkurrenten SVT visar Så ska det låta med Peter Settman. Det programmet smäller högre, men Peter Harrysson-eran var nog den bästa i den serien.

Något jag också saknar är ett par av favoritskorna. Mina blå Converse är lite för låga och kalla för årstiden. Bara leveransen kommer och temperaturen kryper närmare noll så vågar jag nog använda dom här. De är lika tunna som det blå paret, men de höga skaften underlättar betydligt under vårar och höstar.

Paketet är på väg, det har precis lämnat Los Angeles.

Uttrycket i rubriken är hämtat från favorittidningen 91:an, där den fantastiske överste Gyllenskalp en gång sade så här. Det är kanske vad som krävs för att skriva tent en fredag, utan att ha läst desto mera. Det är kanske också vad som krävs för att gå på föreläsning klockan 18.00 en fredag. Ganska makalös tid det där.

Imorgon jobbas det, och på söndag smäller det. Manchester United – Liverpool i det mest klassiska av möten. Uppladdningen kan börja.

Köklot- och Brändövikborna får även i fortsättningen rösta på hemorten, och behöver inte bege sig till Jungsund respektive Vallgrund för att lägga lappen i urnan. Det var väl det viktigaste från kvällen, nu vidtar tentläsning.