Ett stående inslag på den här bloggen lär bli kommunalvalet som hålls i oktober. Blev idag uppringd av en mycket trevlig journalist från Pohjalainen som vänligt frågade om jag tänkte ställa upp för omval. Svaret var ja, och även om jag inte flaggat med det så där värst offentligt så har jag nog varit säker på en kandidatur ända sedan invalet 2008.

Att få möjligheten att arbeta för världens bästa kommun i världens bästa region är ett privilegium. De senaste tre åren har varit innehållsrika, lärorika och fyllda med nya erfarenheter. Jag tror och hoppas att de kommande fyra blir lika innehållsrika och jag kommer, om jag får förnyat förtroende, att ge mitt allt för Korsholm och kommuninvånarna.

Valet är nio månader bort. Nu kör vi.

Hamnade, lite oväntat, i en diskussion (eller vad man ska kalla det) om huruvida man som fotbollsdomare ska få ta hjälp av reprisbilder för att döma straffar inom den internationella fotbollen. För mig är det lika självklart att vi inte ska ha kameraassistans när vi dömer fasta situationer som det är självklart att vi ska ha det när vi bedömer huruvida bollen varit över linjen eller inte. Utan att för den skull totalsåga förslaget ska jag försöka ge en någorlunda balanserad förklaring till varför vi inte ska ha möjlighet till reprisbilder när vi dömer annat än mål i fotboll.

För det första är fotbollen en bedömningssport, liksom så många andra. Det som är frispark i mina ögon kanske inte är det i dina. Det som är en solklar straff för mig kan vara spel på bollen för dig. Så där kan man hålla på i all oändlighet. Även om vi skulle ha möjlighet att se situationerna ur andra vinklar och flera gånger om så kommer det inte att bli vattentätt. Fel kommer att begås ändå.

För det andra är det ohållbart att avbryta en match så pass ofta som skulle bli fallet om vi skulle börja bedöma oklara situationer utgående från reprisbilder. Domarens trovärdighet skulle ifrågasättas samtidigt som det hela skulle parodiseras gång efter annan. Har man valt att döma en situation efter repriser så måste man i princip döma alla tolkningsbara situationer efter samma principer. Det är totalt ohållbart i längden.

För det tredje så är det inte alls så att en straff eller frispark blir matchavgörande. Visst, du kan alltid skylla på att matchen skulle ha haft en annan utgång OM det blivit straff i ett visst läge, men det är totalt omöjligt att säga att anfallande lag skulle ha gjort mål på straffen. Samtidigt är det omöjligt att säga att en felaktig straff i 90:e minuten, som går i mål, skulle ha dömts annorlunda med hjälp av en reprissekvens. Det är en omöjlig diskussion att föra i längden.

Varför ska man då få döma mål men inte straff med hjälp av repriser? Målen är i många fall helt avgörande för utvecklingen av matchen. Du kan missa ett VM-guld på grund av ett felaktigt bortdömt mål. Du kan missa ett VM-guld på grund av en utebliven straff enligt kritikerna, men det finns ingen på denna jord som kan garantera att den utdömda straffen hade gått i mål. Det är heller inte i mitt tycke meningen att domarna ska behöva lunka ut till långsidan för att få se tv-bilder vevas av och an på små monitorer när det handlar om att döma mål. Istället borde den internationella fotbollen ta exempel av NHL.

NHL har sedan en tid ett så kallat war room. I detta war room sitter personal från ligan med alla tillgängliga kameravinklar från alla matcher som spelas under kvällen. Det är dit domaren ringer för att kontrollera huruvida det var mål eller inte. Om man med säkerhet inte kan bedöma huruvida pucken var över linjen dömer man inte mål. Målområdesdomarna som använts i bland annat Champions League har varit ett steg i rätt riktning. De hjälper domarna att se vad som händer i realtid. Dessvärre kan de också missa ett mål, beroende på vinkeln.

Allra bäst vore det som sagt om domaren snabbt fick kontakta människor som har 5-6 kameravinklar tillgängliga och utgående från det fick döma mål eller inte. Att döma fasta situationer är dock domarens helt egna uppgift. Där ska han ta beslutet direkt.

Presidentvalet är i skrivande stund en vecka bort. Om närapå exakt en vecka vet vi vilka två kandidater som fått flest röster och därmed gått till den andra omgången. Att det blir en andra omgång har varit tämligen klart hela vägen. Jag trodde personligen att stödet för Sauli Niinistö skulle dala i och med att Paavo Lipponen och Timo Soini klev in i leken, och visst har Niinistös siffror skrivit ner, men det har också inneburit att de osäkra väljarna blivit fler och att understödet spridits ut på egentligen alla de övriga kandidaterna.

När man studerar statskunskap eller sysslar med politik så tenderar man att bli mer och mer intresserad av väljarbeteende och hur grannen, sotaren eller busschauffören tänker när han väl ska plita ner sin siffra på röstsedeln. Man blir också mer och mer införstådd i att vissa saker, begrepp eller fenomen får mer uppmärksamhet i ett visst val än i ett annat. I denna valrörelse har ledorden i mitt tycke varit två till antalet. Det har handlat om de häpnadsväckande orden taktikröstande och gallupundersökning.

Först och främst, taktikröstandet har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Det här inlägget skulle vara 20 gånger så långt som det nu är om man gått in på turerna kring när Urho Kekkonen blev vald för första gången. Visst, vi hade elektorer, men då liksom nu förekom taktikröstning. Taktikröstning av idag tenderar att bli något fult, något som tydligen inte är välkommet och något som man ska akta sig för. Taktikröstande i ett val som presidentvalet består i att man röstar på den kandidat man anser har störst chans att eliminera den kandidat man gillar minst. Röstar man fel om man röstar på det sättet? Vissa tycker så, vissa inte.

För vissa är presidentvalet ett val där man lägger sin röst på den kandidat som står närmast ens egna värderingar, utan att för den skull reflektera desto mera över hur kandidaten skulle vara som president. För andra är valet ett val där man röstar på den kandidat man anser vara mest lämpad som president, utan att reflektera desto mera över hur nära man står personen i fråga. Man har sin röst, och är fri att göra vad man vill med den. Man är fri att taktikera bort en kandidat till förmån för en annan. Ett praktexempel på taktikröstande är de moderata väljarna i Sverige som i senaste riksdagsval taktikröstade och på sätt såg till att Allians för Sverige höll ihop. Inte sympatiserade moderaterna särdeles mycket med vare sig Centerpartiet eller Kristdemokraterna, men man gjorde det för att eliminera en motståndare. Vem klandrar egentligen dem idag?

Det andra ledordet, gallupundersökning, hänger i mångt och mycket ihop med taktikröstandet. Till att börja med så har vi väldigt pålitliga gallupundersökningar i det här landet. De stämmer stundom skrämmande bra och felmarginalerna är sällan stora. Undantaget som bekräftar regeln är kanske vårens riksdagsval, där Sannfinländarna hade mycket större understöd i undersökningarna än vad som publicerades, men där undersökarna skrev ner understödet ordentligt, då de inte hade någon faktiskt grund att jämföra resultaten med. En gallupundersökning i Finland är som den är i alla andra länder, den är en mätning av folkets åsikt för tillfället och de kommer, precis som taktikröstandet, att finnas vare sig vi vill det eller inte. Människan som sådan har alltid styrts av trender, vare sig det handlat om utsvängda byxben, pastellfärger eller byxor som hängt till knävecken. Är trenden den att en viss kandidat drar mer folk till sig än en annan i ett presidentval är det bara en naturlig reaktion av flockdjuret människan. Man dras helt enkelt (och ibland till och med omedvetet) mot det som verkar vara bäst enligt den stora massan.

Att säga att vi styrs av gallupundersökningar är dock en sanning med modifikation. Visst, vissa styrs säkert att rösta på ett visst sätt tack vare eller på grund av en undersökning. Andra är fast beslutna om att följa sin övertygelse och rösta som tänkt var från början trots undersökningens resultat. Gallupundersökningarna är i mitt tycke fantastiskt bra och användbara instrument då de under en längre tid speglar hur folk resonerat och när de resonerat hur. De kan dessutom erbjuda stöd när det gäller den egna kandidatens läge, den minst önskades läge och kanske avgöra vem man sist och slutligen röstar på. Vad som sedan är fel med det vet jag inte heller. Alla är olika och alla röstar olika, utgående från en övertygelse eller en vilja att förändra.

Det som är viktigt när vi pratar val är att kritiskt granska varför ett val slutar på ett visst sätt, vad som gjorde att det gick som det gick och vad följderna kan vara. Man ska göra det utan skygglappar och utan förutfattade meningar. Samtidigt ska man också inte förringa taktikerna och opinionens åsikt. De är vad de är och det kommer vi att få leva med i alla typer av val. Oavsett vem som blir republiken Finlands nästa president så kommer det att höjas kritiska röster. Då gäller det att sålla konstruktiv kritik från icke konstruktiv kritik och ta med sig lärdomen in i framtiden, trots att det politiska minnet tenderar att vara väldigt kort.

Efter en ganska tam och stundtals lite rörig debatt på FST5 igår kan man börja dra ett antal slutsatser om det stundande presidentvalet. Med elva dagar kvar börjar vissa bränna av mer än de gjort tidigare, medan vissa försöker minimera uttrycken och tolkningsmöjligheterna. Debatten igår stördes i mitt tycke av att man inte lät kandidaterna tala till punkt eller argumentera klart vare sig i de så kallade duellerna eller när en fråga kastades ut i panelen.

Här följer en kort summering av vad jag tyckte om kandidaternas insatser igår:

2. Pekka Haavisto
Gav ett i mitt tycke lugnt och stabilt intryck, utan att för den delen förta sig. Uttryckte sig om den så kallade hatdebatten, var mån om att försvara minoriteter och försökte anamma rollen som statsman genom att påpeka vilka uppdrag han haft utomlands. Ligger bra till i opinionsundersökningarna och ville knappast ta för stora risker igår. Pratade en bra och begriplig svenska.

3. Timo Soini
Utsattes för vad man kan kalla frontalangrepp från i princip alla övriga kandidater (Essayah var kanske lugnast) rörande den politik han och Sannfinländarna för och fört. Försvarade sig med att 20 procent av folket gett honom och partiet mandat att driva den politik de driver. Var ett tacksamt offer för de övriga kandidaterna som är måna om finlandssvenska röster. Gav kanske inte uttrycket att vara den som mest brinner för att bli president, något som säkerligen gjort att opinionssiffrorna är vad de är.

4. Paavo Väyrynen
Var väldigt mån om att poängtera att han har den största utrikespolitiska erfarenheten i startfältet och axlade EU-kritikerns mantel tydligare än Soini. Blev anklagad för att leva i en förgången tid av flera kandidater, samtidigt som han talade om en gemensam valutakurs inom Norden och ett återinförande av marken. Bra på svenska, vilket ger pluspoäng i sig. Hade valt Paradise Oskars schlagerlåt som personlig favorit. En flirt med finlandssvenskarna?

5. Paavo Lipponen
Kom igång ju längre debatten led och kan egentligen kännetecknas som en diesel, trög i starten men bättre när han väl fått upp farten. Agerade lugnt och var mån om att få prata och prata till punkt. Har stämpeln att vara landsfader och agerade där efter. Påtalade att han står på minoriteternas och de svagas sida. Tämligen försiktig när det gällde EU-frågorna. Bra på svenska.

6. Sauli Niinistö
Valets självklare favorit och den som kanske var mest försiktig sett till förutsättningarna. Känslan är att han, precis som Haavisto, vill minimera felsägningar och debatt som kan ställa honom mot väggen. Såg aningen trött ut och var heller inte så taggad i duellen. Ger ändå ett ganska säkert intryck och ser tämligen avslappnad ut. Sparar krut till andra omgången?

7. Sari Essayah
Gjorde debattens kanske blekaste intryck och framstod som lite oförstående till den så kallade hatdebatten som rasat efter riksdagsvalet i våras. Fick den kanske mest otacksamma duellen då hon skulle debattera överbefälhavarens roll mot Paavo Arhinmäki. Inte så bra som trott på svenska och ganska stel i sin framtoning.

8. Eva Biaudet
Klara och raka utläggningar, precis när hon väl fick taltur och mån om att prata om kvinnors, ungas och minoriteters rättigheter. Fick utstå kritik av Soini för att ha en annan linje än försvarsministern i fråga om vapenexporten till Saudiarabien. Mån om att ta upp de påhopp som Sannfinländarna gjort under året, fick dock inte de svar hon strävade efter av Soini. Gavs tämligen lite utrymme.

9. Paavo Arhinmäki
Valets tredje Paavo pratade bättre svenska än jag personligen förväntat mig och eldade på rätt bra i sina talturer, utan egentligen säga så mycket. Tydligt att han inte har de bästa opinionssiffrorna och därmed inte har så mycket att förlora på att ta ut svängarna. Tidiga påhopp på Soini och Väyrynen, lite diffus i debatten med Essayah om överbefälhavarens roll.

I övrigt kan man säga att debatten som sådan inte riktigt tog fart, beroende på två egentliga orsaker. För det första märks det att de finskspråkiga kandidaterna inte kan uttrycka sig lika nyanserat när det ska pratas svenska vilket givetvis leder till att tempot är lägre och uttrycken färre. För det andra ska man som moderator eller programledare inte tala i mun på de som debatterar eller avbryta just när argumentationen väl kommit igång. Jag hoppas att detta sköts bättre i den duell som är att vänta i februari mellan de två kandidater som når andra omgången.