I nuläget snurrar både tvätt- och diskmaskinen här hemma på Hultvägen 161. Snart får man trycka torktumlaren full med tvätt och starta den också. Elmätaren tickar på duktigt, har jag på känn. En sån tur att man eldar och håller värmen på det viset!

Packad snö är tung snö. Snö i sig är tungt att skotta. En halvmeter snö är en ren mardröm att skotta. Lägg därtill att plåttaket snön ligger på inte har den allra bästa lutningen. Nå, vi lyckades få bort det värsta, på de mest kritiska ställena, här i Hultet.

Jörgen Brink, ni vet han som kroknade totalt i VM-stafetten 2003, tog hem Vasaloppet idag. Detta efter en riktigt skön spurt.

Funderade på att söka mig ut till Värlax imorgon. Till arkipelagen, som far säger. Har inte varit där på väldans länge plus att det brukar vara riktigt grant där vintertid. Nu väntar man väl mulet väder till morgondagen, men skam den som ger sig. Vädret är ingalunda största problemet när det gäller en strapats till kära Värlax.

Det är snarare väglaget som är orosmolnet. Eller, väglag och väglag. Vägen lär bestå av en meterhög driva. Man får med andra ord utrusta sig med ett stycke skyffel så att le Primera inte slirar fast alldeles.

På tal om snö så har farmor ett par kubik sådant på taket på Hultvägen 50. Broder och jag hade lovat att skotta ner det där, någon gång. Vore kanske skäl att göra det innan det blir plusgrader.

Den klassiska klyschan hade någon sagt att.. för tio år sedan kommer väl till pass ibland. Idag till exempel. Inte för att man tänker på det, men bara en sådan sak som att kunna ringa till en människa som befinner sig tusentals kilometer bort, och få det att kännas som om man talar med grannen är rätt coolt.

Far och mor är som sagt på Teneriffa, sex timmars flygresa från Helsingfors. När han nu ringde så skulle man inte ha trott att han befann sig där, nära ekvatorn. För inte ens 15 år sedan var det svårt att nå ens anhöriga om de åkte utomlands. När farmor var i Österrike kunde hon bara nås via hotellreceptionen, och det på en väldigt knastrig telefonlinje.

Tiderna går framåt, och tur är väl det.

Något som inte går framåt just nu är färjetrafiken på Ålands hav. Både Viking Line och Silja Line har grymma problem med packis och har fått ställa in flera turer mellan Åbo och Stockholm.

Världens bästa Jenny gick miste om en musikalresa, så henne får man verkligen lida med. Det är inget vidare när planer går i kras kort före de ska bli av.

Det är precis det som Musse Pigg yttrar när han vaknat och konstaterar att vädret är optimalt för en tur med husvagnen i det där klassiska inslaget i Kalle Ankas julafton. Nu har jag inte dragit i någon spak, jag har inte stoppat någon gaffel i något eluttag och inte har jag mjölkat någon ko heller.

Istället har jag fått ordentlig fart på kandidatavhandlingen, fixat jobb till våren och kommit hem till en nystädad lägenhet.

Lycka!

The Arks klart bästa låt, alla kategorier får agera rubrik denna snöiga (ja, man börjar kunna det nu snart) onsdag i Karperö. Mor och far reser till sydligare breddgrader idag, och då är det inte Närpes eller Helsingfors jag pratar om. Teneriffa är slutdestinationen, och jag är inte det minsta avundsjuk. Inte alls, eller, kanske, lite.

Hur som haver så fann jag dagens Vasabladet ganska roande stundtals. Det handlade mest om debattsidorna, så mycket annat vettigt finns det nämligen inte att läsa i den tidningen för tillfället. Tidningen har sjunkit i kvalitet något oerhört och när man lägger ifrån sig de två delar den kommer i nu för tiden så har man inte något minnesvärt att skriva hem om.

Att det drar ihop sig till riksdagsval har ju ingen missat. Tror jag, i alla fall. Sett till dagens insändare så är det ganska uppenbart vem eller vilka som försöker slå sig fram och göra sig ett namn. Ni vet, få folk att få upp ögonen och tända den där berömda glödlampan. Om man sedan orkar läsa vad folk skriver och läser mellan raderna hittar man en hel del intressant, bland annat lite pajkastning.

På tal om något helt annat ska jag fördjupa mig ordentligt i en avhandlings uppbyggnad idag, så att några fler bitar faller på plats för egen del. Det är inte varje dag man konstruerar teorier.

Kanske hade man OS-finalen på näthinnan. Kanske hade man blivit bortskämd med för bra ishockey under de senaste veckorna. Kanske hade man trott att den där sporten verkligen är något att vila ögonen på. Eller så var man bara blind idag, jag vet inte.

Orsaken till denna blindhet är Sports totala magplask mot D-Team i dagens slutspelspremiär på Kopparön i Vasa stad. Det var inte vackert, det var inte bra och det var absolut ingenting att vila ögonen på. Det tempo som Sport visade upp under fjolåret var som bortblåst. Ingenting hände. Ingen trafik framför målvakten, ingen intensitet, inget grovjobb.

Ett par idiotiska utvisningar och uselt spel av Suomalainen i Sport-kassen under förstaperioden gav 0-3 efter elva spelade minuter. Tre mål färre än Finland släppte in mot USA, notera, notera. Mikko Rossi kom in efter en period, spikade igen och gav Sport chansen. Tog man den? Nej.

Ingen av de högavlönade utlandsförstärkningarna klev fram. Det är en sak att producera poäng i seriespelet och en helt annan i slutspelet. Det syntes tydligt idag. Ska Sport alls spela vidare krävs skärpning i Jyväskylä imorgon. Annars kan hålet i kassakistan bli oövervinnerligt stort.

Nåväl, för att se denna snöiga tisdag från den ljusa sidan så har kandidaten tagit ett ordentligt skutt framåt. Jag har blivit erbjuden ordentligt med jobb under våren och jag har en kväll med bio och middag att se framemot imorgon. Klang och jubel!

Här sitter man så med sin kandidatavhandling och vet varken ut eller in. Eller jo, det kanske jag vet, men just nu har jag kört fast. Jag vet inte om jag ska citera ordagrant ur mina försvars-  och säkerhetspolitiska redogörelser, eller om jag ska skriva om skiten med egna ord.

Help!

Aldrig har ett vinter-OS varit en längre finsk pina än i år. Aldrig har ett vinter-OS känt så hopplöst så tidigt som i år. Aldrig har medaljdrömmarna varit längre från att uppfyllas. OS i Vancouver går till historien som ett fiasko, där Finland kammade hem fem medaljer, och blev utan guld för andra gången i rad.

Matti Hautamäki kan gott beskriva dessa spel. Han hoppade 30 meter kortare i den andra omgången av backhoppningen i stora backen. 30 meter. Ja. Precis. 30 meter. Det gav plats 26, efter att killen legat trea efter första omgången.

Hannu Manninen mäktade inte med hoppandet i kombinerat, Janne Ahonens medaljdrömmar sprack i och med en skada, Tanja Poutiainen var blek i storslalom medan vi inte ens ska nämna längdherrarnas bravader. Det bästa blev en femteplats i sprint, det säger allt. Skidskytten Kajsa Mäkäräinen blev uttagen ett år på förhand och floppade, medan skrinnaren Mika Poutala fick ett felskär i sista kurvan, på väg mot ett guld.

Ljusglimtarna då? De är inte många, men de finns. Aino-Kaisa Saarinens brons på tremilen var ett styrkebesked efter besvikelserna, det samma kan sägas om damernas stafettbrons. Både damerna och herrarna tog brons i ishockey, där damerna stod för den stora prestationen.

En jämn turnering och en styrkedemonstration mot Sverige. Herrarna Koivu och Selänne kommer mest att bli ihågkomna som medlemmar i det lag som låg under med 0-6 mot USA i semifinalen efter 12.46. Men, ett brons kröner ändå framgångsrika landslagskarriärer.

Peetu Piiroinens silver i halfpipe blev den ädlaste medaljen, men också den som faller i glömska fortast. Av de som inte tog medalj imponerade Laura Lepistö mest med sin sjätteplats i konståkning.

Summa summarum, ett klent OS med rekordfå medaljer. Mycket krävs för att vända trenden till Sotji 2014. Både på ledarnivå och bland de aktiva. Semesterresenärerna var för många denna gång. Om fyra år ska nomineringarna vara korrekta och uppladdningen bättre.

Ingen kan säga att Tour de Ski eller ett FM i 25 minusgrader var optimalt för längdåkarna.