VPS – IFK Mariehamn, en match med många ingredienser och förutsättningar, spelas på Sandviken ikväll. VPS kan haka på det där medaljtåget som förtvivlat försöker hålla HJK kvar på bangården, Mariehamn kan ge Lahtis och Jari Litmanen än gråare hår i nedflyttningsstriden.

Det gäller att se det positiva i finsk fotboll. Vi har ju trots allt Europas 30:e bästa liga. Vi har en liga där snittlönen ligger strax över 20000 euro i året och där publikmängden inte ens är värd att nämna.

Ņ andra sidan kunde det ha varit värre. VPS har trots allt spelat helt okej i år och Vasa stoltserar med ligans kanske bästa gräsplan. Det borde ju bädda för en helt okej match trots allt, trots den sena avsparkstiden. 20.30 är två timmar för sent.

Det börjar bli ett tag sedan jag dömde fotboll nu. På ett vis har det varit ett välkommet uppehåll, i och med att mina fötter och vader började säga ifrån efter nio matcher på fem dagar. Nu är vaderna uppvilade och jag börjar känna mig redo för höstsäsongen. Höst. Smaka på det ordet.

Abstinensen börjar alltså göra sig påmind. Jag börjar känna det där suget efter att dra på mig en svart skjorta och blåsa i en Fox 40 igen. Jag mjukstartar med en juniormatch på tisdag för att sedan döma säsongens sjätte division fyra-match på onsdag, i Kvevlax. På söndag är det så tänkt att jag ska agera assisterande domare i herrarnas divsion två. Det börjar vara ett tag sedan sist.

Noterade att över 900 personer hade sett Sporting Kristina – Kraft i Kristinestad ikväll. Det betyder att närapå 2000 personer sett de båda derbyna i sommar. Det är, om man vill hårddra det, Kiistos sammanlagda hemmapublikmängd under en hel sommar.

Just nu känns det lite som om man är mitt inne i Sveriges schlagervinnare från 1973. För de oinsatta (jag är ju som tidigare nämnts, oerhört insatt i musik och allt där i kring, eller hur Jenny?) så heter den låten Sommaren som aldrig säger nej. Den här sommaren tycks aldrig säga nej. Det är fortsatt varmt, även om det väntas svalare väder till helgen.

Finländska somrar brukar ha en tendens att börja sent, vara intensiva, för att att sedan få ett abrupt slut. ńn har vi inte sett slutet, än har sommaren inte sagt nej. Det fattas bara att den säger nej på lördag och att kvicksilvret knappt orkar över 20 grader efter det.

Spekulationerna om vem som ska bli respektive partis kandidat i presidentvalet 2012 är i full gång. SDP drar landet runt för att pejla läget, som det heter. Centern hoppas att Olli Rehn vänder hemåt, Samlingspartiet inväntar besked från Sauli Niinistö, Vänstern väger fördelarna mot nackdelarna, De gröna har en potentiell kandidat i Pekka Haavisto medan Sannfinländarna garanterat för fram Timo Soini.

Kvar är då SFP. Diskussionerna har tagit fart sedan partiordförande Wallin i en kolumn uttryckte att partiet ska ha en egen kandidat i valet om drygt ett och ett halvt år. Sedan dess har namn som Eva Biaudet, Carl Haglund, Pär Stenbäck och Christoffer Taxell kommit fram.

Behöver SFP då verkligen en egen kandidat? Frågar någon mig så är jag ytterst tveksam. Orsakerna är egentligen flera. För det första är det rent praktiskt en kamp mot väderkvarnar. SFP har i praktiken ingen chans att ta hem presidentposten. För det andra så smakar det mera än det kostar. Ett presidentval är ingen billig apparat att köra igång.

För det tredje är presidentvalet ett personval och då är det väldigt svårt att marknadsföra sig som ett parti för alla. En presidentkandidat delar väljarnas åsikter. Valet har, alltsedan Kekkonens tid, handlat om personen framom partiet. SFP skulle få oerhört svårt att hitta en kandidat som tilltalar den egna väljarkåren på ett tillfredsställande sätt.

Jag kan förstå att ett missnöjesparti som Sannfinländarna för fram sin ledare som presidentkandidat. Missnöjespartiers chanser till publicitet står att finna i en karismatisk ledare och radikala åsikter. Där är Timo Soini som klippt och skuren.

Vad skulle SFP då vinna på ett val? Möjligen publicitet i vissa frågor och viss uppmärksamhet, under en viss tid. Henrik Lax och hans 48 639 röster från år 2006 visar i mitt tycke att SFP-väljarna inte ser det som nödvändigt med en egen kandidat. De 1,61 procent som SFP fick då har inte påverkat partiets opinionssiffror varken uppåt eller nedåt efter 2006.

Jag har svårt att tro att en kandidat i valet 2012 skulle rubba SFP:s siffror till kommande val. Istället vore det kanske skäl att lägga krutet på riksdags- och kommunalval.

Inatt hade jag nackspärr å det grövsta, eller akut torticollis som det också lär heta. Det gjorde att jag inte fick en blund i ögonen på halva natten. En burana intogs och jag somnade och sov som en stock. Nu är torticollisen borta, och jag inväntar de där tunga måndagsgäspningarna som brukar dyka upp på eftermiddagen. De lär väl bli extra tunga idag med tanke på den ringa nattsömnen.