Jag lär nog ska ha fastnat på bild idag. Det tog väl cirka fyra timmar att plåta en stackars riksdagskandidat i regn och rusk runt om i staden och kommunen idag. Det blev fyra-fem olika platser och en miljard olika miner. Ungefär. Resultatet lär dyka upp senare i veckan. Det negativa är att jag börjar bli förkyld. Det har jag inte alls tid med.

Imorgon är det tänkt att jag ska fastna på bild. Eller, på ett antal bilder, kanske man ska säga. För övrigt ska det spilla ner vatten från skyn imorgon. Ett sammanträffande?

Det är ganska enkelt att agera opposition och ställa den egna, perfekta, åsikten mot motståndarens. Det är enkelt att peka på hur man skulle ha gjort istället, och hur man kunde ha undvikit att falla i de gropar som motståndaren fallit i. När man sedan står där själv, med avgörandet i hand och när allvaret väl infinner sig, då är det svårare. Jimmie Ņkesson, Sverigedemokraternas partiledare, gick till val med löftet om att ta hem de svenska trupperna från Afghanistan. Nu, efter att en svensk soldat stupat, börjar han vackla. Han vill plötsligt inte tala om datum, om ett snabbt slut på operationen. Han vill plötsligt inte tala om vad han lovat sina väljare bara för en månad sedan. Det är sådant som kostar förtroende. Både Sverige och Finland bör vara kvar i Afghanistan. Så är det bara. Det är inte vi som ställt saker på sin spets i landet, och det är inte heller vi som startat det krig som ännu inte är slut. Det är däremot vår skyldighet, som kunniga militära makter, att göra en insats. Utan utländsk militär i Afghanistan faller landet samman. Trupperna behövs för att skydda civilbefolkning, för att säkra vardagen för invånarna och för att bevara freden. Det där sista är tvetydigt. Enligt vissa råder det fullt krig i Afghanistan, enligt vissa inte. Styrkorna behövs dock, i vilket fall som helst, för att så långt det bara är möjligt, bevara freden på respektive områden. Det är det som Ņkesson verkar ha missat. Utan en svensk insats försvåras vardagen för barn, unga och för landets kvinnor. Motsvarande hjälp kan inte ges av biståndsarbetare. Inte i nuläget.

Att lägga pussel är en sak, att lägga pussel med framgång är en annan. Nu har jag inte på långa vägar lagt mitt pussel klart, och det är inte alls sagt att det blir klart, i den omfattning jag vill heller. Dock är det roligt att hitta bitarna, och börja se ett mönster. Det är aldrig fel.

Inte för att jag är förvånad, men det kändes ändå en aning märkligt att slå upp Vasabladet denna kalla söndag och läsa detta. Nog för att man visste vad som var i antågande, men möteskallelsen gav inte direkt det där skenet. Det jag frågar mig är NńR Korsholms kommun ska få arbetsro? Det finns andra saker än detta att lägga energi på just nu. Det jag också frågar mig är om vi skulle ha tagit upp diskussionen om vi hade röstat för en samgång, och en eller ett par ledamöter hade motsatt sig det? Knappast.

Ingen Manchester United-match på Canal + imorgon. Istället visar man Arsenal – Birmingham. Det lutar mot ett besök i Holmskog imorgon. Där bor mannen med världens alla tv-kanaler. På söndag ska ett nyuppköpt Liverpool försöka slå Everton i säsongens första Merseysidederby. Roy-roy sitter löst vid förlust.

Jag må vara blåögd och inbiten SFP:are, men något säger mig att Sannfinländarnas ökande opinionssiffror kan spela SFP rakt i händerna, då det gäller en plats i nästa regering. Varför? Därför att SFP kan bli brickan som ger en kommande regering majoritet i riksdagen. I den senaste undersökningen ligger Samlingspartiet på 22 procentenheter, SDP på 19,7 och Kepu på 18,9. Säg att Samlingspartiet och SDP bildar regering, om ordningen förblir den samma fram till valet. Säg också att Sannfinländarna har kring tolv procent i väljarunderstöd. Det ger SDP och Samlingspartiet 42 procent sammanlagt. Fortsätter De gröna att rasa i den takt man gjort på sistone så räcker inte deras understöd till för att nå 50 procent och en majoritet i riksdagen. Då återstår alternativen Vänsterförbundet, SFP och de kristliga. Blåögd som jag är så ser jag SFP som det bästa alternativet, förutsatt att SFP VILL ingå i en regering och att siffrorna förblir tämligen intakta ett halvår framåt. Nu tror jag inte att Sannfinländarna bibehåller stödet när vi väl står där i april. Man kommer att öka, men jag tvivlar på att det står tolv procent i deras kolumn den 17 april. Det kan också gå så att SFP rent procentuellt inte behövs i nästa regering, men att de övriga partierna väljer att ta med partiet av språkpolitiska skäl. Det blir en fantastiskt spännande valrörelse, hur som haver..

Stefani Joanne Angelina Germanotta blev ordentligt sågad av två yngre förmågor i Radio X3M ikväll. Hon hade, enligt dem, ingen framtid att se framemot, enformiga låtar och en stulen utstrålning. Lady Gaga är inte den hon är idag om ett par år. Nej, knappast. Hon har enkelspåriga låtar, ja. Dock har hon en karisma, en utstrålning som många saknar, modet att sticka ut och framför allt, hon har en mystik värdig en popstjärna.   Mystiken gör att hon är unik idag. Ingen når upp till den nivån hon håller. ńr Robbie Williams den siste sanne popstjärnan idag så är Lady Gaga arvtagerskan. Bara för att jag tror det så är det ingen som bryr sig om två år. Jag hoppas jag har fel.

Tolv timmar, så lång har min kreativa dag varit. Eller, kreativ och kreativ, det är ju inte så att man har legat på samma nivå hela dagen. Jobb följdes av budgetseminarie med kommunfullmäktige. Det är bistra tider vi går in i, men det är ju en del av vardagen som politiker. Det är inte en evig dans på rosor. Nu är jag hemkommen, till världens bästa famn och världens finaste leende. Det här är hon som står för det.

Var är snön? Var är drivorna? Var är minusgraderna? Meteorologiska institutet och lokaltidning slog på stortrumman igår och utropade detta till en stormens dag. Hittills har det mest kommit en mindre mängd regn. Bara för att jag skriver detta kommer det att vräka ner ikväll, när jag ska bege mig hem från budgetseminariet i Smedsby. Det garanterar lagen om jävlighet. Budgetseminarie ja, Korsholms kommande fyra år som kommun avrundar dagen. Hurra, hurra!